Nyligen fick vi nyheter om att den så kallade skogsmonitoreringen fällts i EU-parlamentet, medan avskogningsförordningen haltar vidare i modifierad form. Frustrationen med unionens regleringsregim verkar växa till sig, men leder den någon vart? Den gröna politiken är visserligen på nedgång, men EU verkar närmast omgruppera för att under nya etiketter administrera samma gamla medicin.
Sedan den nya EU-kommissionen tillträdde i december 2024 har EU utlovat mindre byråkrati och reglering, eftersom det står allt klarare att Europa redan länge halkat efter ekonomiskt.
Unionen går idag en fin balansgång mellan ekonomisk centralplanering och någon form av ordnad marknadsekonomi och resultaten blir därefter. I Europas verkstad Tyskland står det stilla, och landet utgör på många sätt ett extremexempel på den linje som följts i EU överlag: den gröna given.
I februari publicerade EU dock ett så kallat Omnibuspaket som skall förenkla regleringen. Samtidigt har den gröna given ompaketerats som given för en ren industri. Given skall förbättra konkurrenskraften samt lägga fokus på ren teknologi och cirkulär ekonomi. För detta ändamål skall EU nästa år publicera en rättsakt för cirkulär ekonomi samt en plan för anpassning till klimatförändringen.
Vid sidan av den rena given har kommissionen publicerat en bioekonomistrategi som fastställer att EU samtidigt skall bli en mera konkurrenskraftig och grön union. Här nämns även skogssektorn och primärproduktionen som objekt för strategin.
För att skynda på innovationerna skall unionen även komma med en rättsakt för bioteknologi. EU har dessutom publicerat en ”konkurrenskraftskompass” som skall göra Europa mer dynamiskt.
I ytterligare en akt av hjälpsamhet lade EU i oktober fram en ny strategi för att ”forma en global ren och motståndskraftig omställning”. Denna skall ”säkra Europas plats på de globala marknaderna”. Med denna förenklings- och konkurrenskraftsregim på plats skall EU uppenbarligen överträffa sina rivaler. Tro´t den som vill.
I teorin är det här ändå goda nyheter för den finska skogssektorn. Vetenskapspanelen för skoglig bioekonomi publicerade nyligen en rapport där man påvisar att EU:s 80 olika skogsregleringar existerar nästan helt utan helhets- och konsekvensbedömningar. Detta trots att unionen saknar befogenheter att överhuvudtaget föra skogspolitik.
I september gick Finlands och Sveriges statsministrar också ut med en vädjan till kommissionens ordförande von der Leyen där de påtalar de negativa ekonomiska konsekvenser EU-lagstiftningen medför inom skogssektorn, samt de orealistiska klimatmålsättningarna.
Europaparlamentets talman Roberta Metsola intygar att man är helt seriös med avbyråkratiseringssträvandena, dock ”utan att sänka ribban”. Likaså handlar den rena given enligt EU fortfarande om att ”göra utfasning av fossila bränslen till en drivkraft för tillväxt”.
Det är här skon klämmer, för det är inte bara olönsamt att investera i gröna värderingar, utan inbillningen om att detta leder till tillväxt är orsaken till EU:s stagnerande ekonomi.
Northvolts ekonomichef Pia Aaltonen-Forsells belyste nyligen problematiken då hon kommenterade orsaken till bolagets konkurs: genomförandet av den gröna omställningen är väldigt svårt. Enligt henne kan inte enskilda företag förändra samhället eftersom det är helt oklart om man alls investerar i något verkligt.
Miljö- och klimatminister Sari Multala framförde ändå nyligen hur ”den biologiska mångfalden är en förutsättning för Europas långsiktiga konkurrenskraft, resiliens och stabilitet” samt att det är företagen som skall ”agera vägvisare” och åstadkomma ”samhällsförändring” samt att en marknad med naturvärden utgör en av lösningarna.
Problemet här är att köpslående med gröna värden saknar verkligt ekonomiskt värde eftersom det inte finns någon genuin efterfråga. Värdet uppkommer helt på basis av att staten bestämt att här finns ett värde. Om regleringen förändras är marknadsvärdet noll.
I kontrast har skogen ett ekonomiskt värde oavsett tid, rum och samhällssystem. Markägaren kan givetvis få en inkomst genom att sälja fiktiva enheter, men detta tillför inte nationalekonomin någonting. Därmed bör man inse att EU:s nya giv fortfarande inte är någon industrialiserings- eller moderniseringsprocess, utan en ekonomiskt hämmande regleringsregim som myndigheterna försöker monetarisera.
I något skede måste skogssektorn och politikerna syna bluffen. Istället för att som statsministrarna eller vetenskapspanelen snällt be om bättre reglering bör man utmana det faktum att EU tagit sig rätten att bestämma över Finlands skogar. Problemet är att unionens ekonomiska politik är i grunden osund medan federaliseringssträvandena i Bryssel vid behov alltid kan hängas på något annat är klimatet – exempelvis på säkerhet och konkurrenskraft. Så länge systemfelet består går det utför.