I tidningen Västra Nyland kunde vi på tisdagen läsa om pensionerade Sjundeåjordbrukaren Henrik Andberg som uppmanar till solidaritet och långsiktighet ifråga om elkonsumtion. Andberg påpekar att alla, inte enbart de med börsel, måste dela på ansvaret. Det här är en viktig poäng och tänker vi i ett större perspektiv så gäller det egentligen all konsumtion.
Finland har en rätt så begränsad tillgång på reglerbar elkraft. Om man använder el mer än nödvändigt under pristoppar, som den för två veckor sedan, höjer man alltså direkt elpriset för börskunder. I förlängningen påverkas också det fasta elpriset och sannolikt blir det också högre elpris för näringsliv och företag.
Om energin blir dyrare ökar följaktligen deras produktionskostnader och därmed värdet på deras tjänster och varor. Det kan i sin tur få ytterligare olika följder. Henrik Andberg påpekar i artikeln att alla kunde dela på ansvaret, oavsett hurdant elavtal man har. Man behöver ju inte konsumera som mest just när åtgången är som störst. Vi behöver solidaritet och långsiktighet, säger Andberg.
Och det gäller ju egentligen all konsumtion, inte enbart el. Världens befolkning ökar fortfarande. Visst, Kina har stävjat sin befolkningstillväxt tack vare sin hårda enbarnspolitik, men flera andra asiatiska länder, till exempel Indien, har en rent av explosiv befolkningstillväxt. I framtiden kommer vi med andra ord att vara allt flera som ska dela på planetens resurser.
Dessutom är klimatuppvärmningen ett faktum och ständigt uppmanas vi att leva på ett mera hållbart sätt och att konsumera hållbara produkter. Men hållbara produkter ska också tillverkas och det är inte sagt att vägen till en hållbar tillverkningsprocess är vare sig enkel eller spikrak. Kanske vore det bättre att dra ner på sin totalkonsumtion i stället? Om vi blir allt flera som ska dela på resurserna så kan detta bli en nödvändighet.
Anpassningen till de krav som klimatförändringen ställer har börjat men inom många branscher, till exempel jordbruket, finns det fortfarande inte realistiska alternativ för allt som ska anpassas. En uppenbar sak som måste ersättas är dieseldriften i traktorer och arbetsmaskiner och helt enkelt förbränningen av fossila bränslen överlag. Förbränning av fossila bränslen står för en majoritet av de koldioxidutsläpp som förorsakar klimatuppvärmningen och de bara måste fasas ut.
Samtidigt är det också ett skrämmande scenario om det i anpassningens kölvatten dyker upp merkonsumtion som ett sätt att hantera klimatförändringen. Jag tänker kanske i första hand på el- och batteriindustrin som växer sig allt större för att vi snart alla ska kunna köra med en elbil, använda en smarttelefon, surfa med en pekplatta eller vad det nu kan tänkas vara. På en punkt minskar vi alltså på den miljöbelastning vi står för medan vi ökar den på en annan punkt.
Den här ekvationen lever förstås hela tiden. Batteriproduktionen medför dessutom brytning av vissa speciella mineraler som litium, nickel och kobolt och som det finns en begränsad mängd av i världen. El- och batteriindustrin är bara ett exempel på en bransch som förändras och växer enormt i klimatanpassningens kölvatten, men just nu, med den fakta vi har på bordet idag, är den kanske det mest uppenbara exemplet.
En minskad konsumtion torde vara att förespråka i de flesta lägen. Men det är klart att det på individuell nivå gör ont på vägen dit. Det innebär nämligen att man borde låta bli att köpa en ny traktor eller en ny klocka och gå med sin gamla vinterjacka också nästa år.