Efter flera svåra år fick många spannmålsodlare äntligen en bra skörd – men glädjen blev kortvarig. Priserna på världsmarknaden är rekordlåga och lönsamheten rasar. Nu krävs en ny attityd: bonden måste börja odla för efterfrågan, inte för vana.
Det finns något djupt ironiskt i årets växtodlingssäsong. Efter flera svåra år med dåligt väder – oftast för torrt – misslyckade höstar och usla skördar fick många finländska spannmålsodlare äntligen en odlingssäsong som fungerade.
Grödorna såg lovande ut, höstsäden frodigare än någonsin och optimismen spirade på många gårdar. Men glädjen blev kortvarig. När silorna nu är fyllda och räkenskaperna ska göras upp, står odlaren där igen – med röda siffror.
Spannmålsmarknaden är skoningslös. I en global värld där vete, korn och havre rör sig i enorma volymer över gränserna, är det inte väderleken i Salo eller Satakunda som styr priset – utan skördeutsikterna i Ukraina, Ryssland eller Kanada.
Just nu finns ett stort överskott av spannmål på världsmarknaden. Priserna har rasat, och även en god finsk skörd förvandlas snabbt till en ekonomisk förlust.
Enligt ProAgrias Sari Peltonens täckningsbidragsberäkningar för vete som publicerades i en artikel i Maaseudun Tulevaisuus den här veckan (13.10) går odlaren back med omkring 265 euro per hektar på brödsäd och hela 400 euro på fodersäd.
Det här är siffror som gör ont. Inte bara i plånboken, utan också i själen hos den som år efter år försöker hålla landskapet grönt och livskraftigt. Det är inte konstigt att det nu talas om kris. Den 27 oktober ordnas ett krismöte i Somero där odlare ska diskutera vägen framåt.
Men det räcker inte att sucka över marknadskrafterna. Spannmålsodlingen måste förändras, inifrån. I decennier har både handeln, industrin och konsumenterna kunnat räkna med en sak: att den finländska bonden, i synnerhet då det kommer till vissa spannmålslag, alltid producerar mer än marknaden behöver. Oavsett pris, oavsett prognoser. Att överproducera.
Det är en vana som byggts på stolthet, kanske på yrkesheder, men också på en naiv tro på att nästa år ska bli bättre. Nu måste det ta slut.
Det är dags att sluta odla på spekulation och börja odla på efterfrågan. Det betyder att vi måste våga tänka mer affärsmässigt och ibland säga nej till grödor som inte lönar sig. Kontraktsodling är ett verktyg för det.
Producentorganisationer som till exempel existerande ViljaTavastia är ett annat verktyg. Dessa kan leda till en starkare, gemensam förhandlingsposition. Men verktygen hjälper inte om vi inte ändrar vårt tänkande och hur vi agerar.
Den största förändringen måste ske hos oss själva. Odlarnas egna vanor – att följa tradition, att så som man alltid har gjort, att hoppas i stället för att räkna – är kanske det största hindret för lönsamhet. Det är ingen lätt sak att ändra, men nödvändigt.
För ingen annan kommer att rädda spannmålsodlingen i Finland. Inte staten, inte handeln, inte konsumenten. Bonden måste själv ta tillbaka makten över sin marknad. Det är först när vi producerar det som efterfrågas, till ett pris som gör det möjligt att leva, som vi kan tala om en hållbar framtid för spannmålsodlingen.