Betesdjuren är inte bara en del av landsbygden – de är en förutsättning för den biologiska mångfald och artrikedom vi säger oss vilja rädda. När betet försvinner, försvinner också livet i landskapet. Frågan är hur länge vi har råd att blunda för det sambandet.
Paradoxer uppstår nu som då. Samtidigt som den biologiska mångfalden lyfts fram som en av vår tids största ödesfrågor, så försvinner en av dess viktigaste förutsättningar – det betade landskapet.
Naturbetesmarkerna hör de facto till de mest artrika miljöer vi har. Här samsas växter, insekter, fåglar och svampar i ett finstämt samspel, ibland med en artrikedom som saknar motsvarighet i det moderna, effektiva jordbrukslandskapet.
Men denna rikedom är inte självgående. Den är resultatet av brukande – av djur som betar, trampar, väljer, formar marken och bidrar med sin avföring.
Det är lätt att romantisera det öppna – betade eller odlade – kulturlandskapet som någonting naturligt. I själva verket är det ett av våra mest människopåverkade ekosystem. Men det betyder inte att där inte skulle finnas biologisk mångfald eller artrikedom.
Under århundraden har lantbruket skapat de miljöer som i dag hyser en stor del av vår biologiska mångfald. När betet upphör tar igenväxningen vid, först buskar och sly, sedan skog. Ljuset försvinner och med det de arter som är beroende av det. Olika arter trivs i olika livsmiljöer. Det här är inte en teoretisk utveckling. Redan i dag återstår bara en bråkdel av de naturbetesmarker som en gång präglade vårt landskap. Samtidigt vet vi att många arter, från pollinerande insekter till ängsblommor, är direkt beroende av ett öppet kulturlandskap.
Och i den ekvationen blir betesdriften en nyckelfråga, inte bara för jordbruket utan för landskapsbilden och i någon mån också samhället i övrigt. Det handlar inte enbart om produktion av kött och mjölk.
Betesdjuren levererar ekosystemtjänster som inte kan ersättas med teknik eller insatser i efterhand. De skapar variation, håller tillbaka dominanta arter och ger utrymme för en mångfald som annars trängs undan. I ett klimat i förändring blir sådana robusta och variationsrika system dessutom allt viktigare.
En mycket blygsam ljusglimt i sammanhanget är att man i Finlands CAP-plan från och med 2026 har höjt det hektarvisa ersättningsbeloppet för naturbeten en aning, men samtidigt har man ändå sänkt målarealen för dem. I praktiken fördelar man alltså samma belopp på en mindre areal.
Och det här möjliggörs, åtminstone delvis, av det att Livsmedelsverket för några år sedan skärpte tolkningarna för hurdana objekt som godkänns som överhuvudtaget godkänns som naturbeten. Någonting som i praktiken drog undan mattan för många djurhållande lantbrukare gällande naturbeten.
Betet har helt enkelt ett pris för lantbrukaren. Att hålla djur på naturbete är arbetskrävande och ofta ekonomiskt pressat. Om lönsamheten sviktar minskar antalet betesdjur och därmed förutsättningarna för att bevara de marker som är beroende av dem. Det innebär att biologisk mångfald i praktiken blir beroende av lantbrukets allmänna villkor. Man kan fråga sig om vi har råd med betesdjur i landskapet, men man kan också fråga sig om vi har råd att vara utan dem.