Det verkar nästan som om debatten om den mellanstatliga klimatpanelens IPCC:s senaste rapport redan håller på att lugna ner sig.
En positiv sak i den debatt som förekommit var ändå att jord- och skogsbruket inte hängdes ut som bov bland allmänheten trots ett antal försök. Det ger näringen lite svängrum att försöka ta upp de konstruktiva utmaningarna som rapporten faktiskt bidrar till i stället för att ständigt stå i försvarsposition – samt att diskutera konkreta åtgärder.
Enligt det vi vet sedan tidigare så torde det vara möjligt att kompensera nettoökningen av kolutsläpp som är förorsakad av mänsklig aktivitet genom att öka markens kolhalt med bara 4 promille. Vi ska dock minnas att det är ett globalt medeltal.
Det kommer att finnas länder eller regioner vars insatser inte räcker. Det leder till att kraven på andra ökar.
Det betyder dock inte att problemet med klimatuppvärmningen ska bagatelliseras: Det finns faktiskt ännu folk också i Norden, som framhåller mycket tydligt att de anser talet om klimatuppvärmningen vara mer eller mindre bluff.
Den svenske debattören, doktor Lars Bern är en av dem. Han hävdar rent av att det har gjort världen och dess folk gott att mängden koldioxid i luften har ökat och att man inte har kunnat påvisa något samband mellan mänsklig aktivitet och varmare klimat.
De förändringar som förekommit hör huvudsakligen ihop med en utveckling som började innan vi blev industrialiserade. När forskarna varnar för klimatuppvärmningen är det för att skrämma politikerna till att punga ut med anslag för mer forskning.
Doktor Bern målar upp en bild där de multinationella företagen mer eller mindre allierat sig med forskare, miljöaktivister och medier för att skapa internationella, det vill säga övernationella regler på bekostnad av nationella parlamentariskt förankrade beslut. Den vägen får överstatliga organ och multinationella företag mera makt.
De kan samtidigt öka sin vinst för att reglerna och därmed produktionsvillkoren blir de samma överallt eller åtminstone på stora områden. De överstatliga organen som verkställer besluten samt forskar, övervakar och ”skräms” ska också finansieras, vilket ska ske med miljöskatter, i praktiken konsumtionsskatter, ”våra pengar”.
Senast när samma doktor kommer fram till att nationalstaterna är lösningen på problemen och vi i den rika delen av världen gör de fattigare delarna en tjänst genom att fortsätta konsumera som hittills börjar klockorna i alla fall ringa.
Så visar det sig också att doktorn skriver kolumner där han försvarar Sverigedemokraterna och uppträder med långa ”vetenskapliga” utläggningar i den ”obundna” webbkanalen Swebbtv som står eller i alla fall har stått Sverigedemokraterna nära.
Det är egentligen inte så märkligt att tanken på materiell bekvämlighet, att vi inte ska behöva ge avkall på något, är en godbit för populister och deras representanter. Vi har stött på samma sak när det gäller miljö- och klimatfrågor också i Finland och i exempelvis USA har motsvarande signaler under president Donald Trump i det närmaste varit groteskt tydliga, åtminstone hittills.
Tänk att politiska ledare ännu i dag samvetslöst går ut med budskapet att vi kan fortsätta att vräka oss som förr. Samtidigt heter det att vi gör de fattiga i tredje världen en god gärning i och med att vi främjar tillväxten och eftersom mer koldioxid i atmosfären skulle öka växtligheten.
Det är populism så det osar. Vi kan emellertid slå fast genast att markens kol de facto har minskat på många håll vilket också lett till svårigheter att upprätthålla växtlighet och skördenivåer.
Det ligger visserligen nära till hands att vi har utsatts för skrämselpropaganda. När man ser tillbaka på varningsklockorna genom årtiondena så skulle jorden antagligen ha lagts öde flera gånger om fram tills nu.
Inom jord- och skogsbruket vill vi i alla fall välja en seriös linje, det vill säga försöka leta fram realiteterna utan att skrämmas i onödan. Orsaken är enkel och logisk: Vi behöver ett lämpligt klimat, en ren natur och en biologisk mångfald för att kunna producera mat.
Att påverka det här är inte bara fast i den egna näringen, verkligen inte, men det finns förbättringar vi kan bidra med. Det gäller exempelvis reducerad markbearbetning och mera växttäcke på åkrarna året om.
Inom växtodlingen har man redan under en längre tid observerat att vi har svårt att hålla våra skördenivåer också i Finland. Vi borde satsa ytterligare på en vettig växtföljd där vall ingår. För det mesta har vi dock inte haft så torra och heta somrar som årets, snarare tvärtom brukar många åkrar lida av blöta.
En följd av det är att rötterna också hos våra vallväxter sällan går särskilt djupt. Här kunde vi göra en del genom att satsa på och förädla växter med djupt gående rötter, vilket markstrukturen, även kolhalten, skulle ha stor nytta av. Genom vettiga vallblandningar kunde vi också öka proteinhalterna och övrigt näringsvärde, det vill säga satsa på ändamålsenlig utfodring.
Det här må vara lite önsketänkande men det är i alla fall diskussioner kring sådana här konkreta frågor som näringen och dess utövare, jordbrukarna borde få ägna sig åt i stället för att hela tiden behöva försvara sin existens – vilket ju inte borde vara nödvändigt.