Mjölkbonden Kristoffer Nilsson i Liljendal har många järn i elden. I höstas valdes han till ny medlem i SLC Nylands förbundsstyrelse. Han är också invald i arbetsutskottet, sektoransvarig för husdjur och socialpolitik och dessutom medlem i SLC Nylands ungdoms- och PR-utskott. Han sitter också med ordförandeklubban i Liljendals lokalavdelning.
Utöver förtroendeuppdragen är Kristoffer Nilsson far till en dotter och har också ett dygnet runt-ansvar för fyrtio mjölkande kor och ett antal kalvar och kvigor. Och en växtodlingsgård.
Någon stress vilar det ändå inte över Nybondas gård. Korna har fått mat och blivit omskötta sedan femtiden på morgonen, så när klockan närmar sig nio är det redan dags för en stunds paus.
– Så länge jag minns har det varit klart att jag ska ta över gården och korna. Det är mycket ansvar och det tycker jag om, säger Kristoffer Nilsson, 29 år.
En kort tid hann han prova på att bo i höghus i Lovisa, men det visade det sig inte vara hans grej.
– Huj fy fan ändå, säger han och ryser vid minnet av att varje morgon vakna till radio Vegas morgonnyheter i grannens radio på andra sidan väggen.
Att vakna före klockan 5 för att gå ut i ladugården har han däremot inget emot.
Korna gick före allt annat
Kristoffer Nilsson var bara 21 år när han fick ansvaret för gården och djuren. Generationsväxlingen skedde i rask takt på grund av pappans sjukdom.
I det skedet var Kristoffer på väg att rycka in för att göra militärtjänstgöring, men planerna ändrades. Genom ett specialtillstånd befriades Kristoffer från militärtjänstgöringen och flyttade hem och tog hand om korna i stället.
Det är inget han ångrat. Och lyckligtvis finns det igen flera händer som hjälper till. Pappa Kurt tillfrisknade och gör fortfarande sina dagliga besök i ladugården. Han hjälper till med utfodringen och mamma Inga-Lill hjälper med mjölkningen, ett arrangemang som Kristoffer är djupt tacksam över.
På gården Nybondas bor fyra generationer Nilsson. Föräldrarna bor i ett eget hus på andra sidan vägen, medan Kristoffer och hans dotter delar hem med gårdens äldsta, farmor, som från sitt fönster på andra våningen har utsikt över gården och Drombomvägen som slingrar sig förbi.
– Farmor sköter om gårdsbevakningen, skrattar Kristoffer Nilsson nöjt.
Utveckling i stället för avveckling
På de egna och arrendeåkrarna odlar Nilsson främst foder för korna, det vill säga havre, korn och vall. Nyligen utökade han åkerarealen med ytterligare tio hektar. Han har också övervägt att investera i ny ladugård med robotmjölkning.
En efter en har traktens mjölkgårdar avvecklat djurhållningen, men Kristoffer Nilsson har inga sådana planer. Tvärtom. Han vill utveckla och förstora.
– Jag vill försörja mig på den egna gården. Vågar du inte satsa så är det svårt att få ekonomi i det här.
Samtidigt är han förstås medveten om vilken långsiktig satsning en ny ladugård är.
– Det är ju värre än att gifta sig. En gumma slipper du av med, men föuse sitter du med sen, skämtar han.
För närvarande har ändå Valios nya prissättningssystem inneburit att planerna på en ny ladugård lagts på is. Systemet bygger på kontraktsproduktion och pristrappor som gör att priset sjunker om man levererar mer mjölk än vad kontraktet stipulerar.
Nilsson har ansökt om förhöjda kvoter, men fått avslag. Han har också övervägt att gå över till ekoproduktion, men fått budet att efterfrågan på ekomjölk är så pass liten att Valio inte är intresserat av att öka mottagningen av ekomjölk.
Korna ger mening
Korna och mjölkproduktionen är ändå det som ger arbetet på gården en mening. Kor som mår bra mjölkar bra och resultatet förbättras. Foderkvaliteten är det sista som Nilsson prutar på.
Dessutom är korna riktiga personligheter som oftast är sympatiska att ha att göras med.
– Jag kan nog namnen på dem alla och vet vilka som vill bli skrapade och kliade och vilka som man helst inte ska röra, säger Nilsson.
Han kombinerar gärna jobbet på gården med förtroendeuppdrag inom producentrörelsen. Viljan att påverka är en av drivkrafterna, men också möjligheten av träffa andra producenter, utbyta åsikter och kunskap och sätta sig in i aktuella ärenden som i slutändan påverkar det egna levebrödet.
Egentligen förundras han över att så få unga bönder ger sig tid att aktivera sig. Det handlar ju inte bara om uppdrag som ska utföras utan också om umgänge, kontaktnät och sådant man själv kan ha nytta av. Hans hälsning till andra unga bönder är att de gärna skulle få komma fram och visa sig, särskilt på lokalavdelningarnas möten.
– Bara nu den här coronan skulle ge med sig så att man slapp de arma Teams-mötena och i stället kunde träffas och snacka på riktigt!