I dagsläget är det väldigt viktigt att följa med prisläget för spannmål inför den nya odlingssäsongen. Det enklaste är att kolla priserna via Spannmålsbranschens samarbetsgrupps VYR:s hemsida. Utgångspunkten inför den kommande växtsäsongen borde enligt Rikard Korkman, ombudsman på SLC, vara att göra upp odlingskontrakt för det man odlar. Att odlingen skall vara kopplad till kontrakt borde enligt honom vara utgångspunkten.
– Marknaden måste basera sig på utbud och efterfrågan. Speciellt då det gäller rågen har vi sett problem då odlarna inte haft kontrakt, marknaden förstörs, säger Korkman.
Enligt honom borde man inte odla råg överhuvudtaget utan kontrakt. Eftersom rågen bara används till livsmedel i Finland och det egentligen inte finns någon exportmarknad så rasar priserna snabbt om det blir överutbud.
Med det sagt så ser läget ändå rätt ljust ut för råg just nu. Vanligtvis brukar det finnas råg i lager för ett års behov vid tröskningen, men nu kommer lagren att vara nere vid hälften av det i höst.
Men det gäller alltså ändå att göra kontrakt om man vill försäkra sig om ett vettigt pris.
Oljeväxter och ärter ljuspunkter
Inför den kommande säsongen vill Korkman slå ett slag för oljeväxterna. Priserna är historiskt sett höga.
– Vi har helt rekordpriser för leverans nu, runt 520 euro per ton. Man kan göra också kontrakt till hösten för runt 500 euro per ton.
Enligt Korkman borde odlarna alltid fundera på vilka grödor det finns tydlig efterfrågan på. Förutom oljeväxter gäller det proteingrödor, såsom ärter.
Odlingen av proteingrödor är en utmaning för Finland och hela Europa eftersom vi inte är självförsörjande på växtprotein till husdjursproduktionen, utan måste importera soja.
Ärterna var nere i pris ett tag emellanåt tidigare under vintern, men nu då den nya odlingssäsongen närmar sig, så har det skett en positiv utveckling.
För foderärter ligger garantipriset nu på 240 euro per ton vid leverans i höst.
Nya kontraktstyper blir vanligare
För spannmål är den vanligaste kontraktsformen terminskontrakt, det vill säga att man gör kontrakt på att sälja en viss mängd spannmål till ett visst pris vid en förutbestämd tidpunkt.
Men nu finns det också andra former av kontrakt. Rikard Korkman berättar att Hankkija erbjuder så kallade basiskontrakt. Det innebär att man binda kontraktet till priser på Parisbörsen, men samtidigt fastslår man en så kallad basis i samband med kontraktet.
Med basis menas skillnaden mellan börspriset, till exempel i Paris, och det pris odlaren får då varan levereras i Finland.
Basis är en mätare för hur stor efterfrågan är på den inhemska marknaden i förhållande till utbudet. De odlingssäsonger vi har haft torka, har basis varit + 10 eller + 15, det vill säga vetepriset i Finland har varit 10-15 euro högre per ton högre än börspriset i Paris. Men oftast är det lägre här än i Paris.
Korkman har räknat ut att basis under tio år i medeltal har varit -14, det vill säga vetepriserna i Finland har i medeltal varit 14 euro lägre per ton i Finland än på Parisbörsen.
Då Korkman kontrollerade basiskontrakten i början av januari i år låg basis på -28 för skörden kommande höst. Det är ett rätt lågt pris historiskt sett och inte så lockande.
Vid basispris skall priset låsas senast sista vardagen före leveransperioden. Det möjliggör för jordbrukaren att följa med marknaden och försöka utnyttja prissvängningarna. Det kan vara intressant om basis är fördelaktig, vilket det inte är i nuläget.
Hankkija noterar sina inköpspriser offentligt, men det gäller inte basis-avtalen. Dem måste jordbrukaren ringa upp och direkt fråga spannmålsuppköparen om.
Lagra spannmålen hos uppköparen
En rätt ny form av kontrakt är lagringsterminskontrakt. De kan vara intressanta för sådana gårdar som inte har tillräckligt stor egen lagringskapacitet.
Jordbrukaren kan då sälja och leverera spannmålen till uppköparen och betalar sedan 2 euro per månad och ton för lagringen. Priset och försäljningstidpunkten kan fastslås senare, medan spannmålen redan ligger i lager hos uppköparen.
– På det viset kan du ta dig ur den värsta prissvackan som brukar infalla mitt under skördetiden, konstaterar Korkman.
Diskutera villkoren med uppköparen
Det är viktigt att diskutera med uppköparen om vad som händer ifall den bärgade skörden inte fyller de krav som ställts i kontraktet.
En annan viktig fråga är hur stor del av den beräknade skörden som borde bindas till kontrakt. Då det gäller spannmål tycker Korkman att man kan vara lite modig och binda mer än hälften av den förväntade skörden. Då det gäller oljeväxter borde man däremot vara mer försiktig.
– Det gäller att diskutera noggrant med uppköparen. Så gäller det ju också att vara ärlig med sina egna skördar och inte överdriva. Hela diskussionen kring kontrakten bygger på ett förtroende, att alla försöker sitt bästa. Som odlare måste man ändå gardera sig för att kunna sova lugnt om natten.
Det går inte att i efterhand ändra på själva kontrakten. Det kan ändå hända att någon överenskommelse senare görs med uppköparen, exempelvis om kvalitetskriterierna. Då är det viktigt att den överenskommelsen dokumenteras, till exempel genom att använda e-post, påpekar Korkman.
Så skall man inte glömma bort odling av mindre grödor som kummin, koriander eller oljehampa. De odlas alltid genom kontrakt via aktörer som Caraway och Transfarm.
– De är fina grödor som till absolut största delen går på export, avslutar Rikard Korkman.