Vanligtvis har folk svårt att hålla reda på alla de förkortningar som används inom Brysselbubblan. Men ingen regel utan undantag. När diskussionen berör skogen och kolsänkan, verkar nästan alla veta vad LULUCF står för.
Den europeiska lagstiftningen om markanvändning, LULUCF, blev redan under den föregående parlamentsperioden ett starkt ideologiserat samtalsämne. Diskussionen var ganska eländig redan då och uttalanden i media på senaste tiden tyder på att samma lite korkat ideologiserade förhållningssätt håller på att sprida sig igen.
LULUCF är de facto ett ganska enkelt redovisningsprogram, vars syfte är att mäta hur markanvändningen på lite längre sikt förändras. Därmed mäter den naturligtvis också kolsänkorna. På grund av den enkla anledningen att Finland är Europas mest skogbevuxna land, kan vi inte egentligen bygga något – inga vägar, sjukhus eller bostadshus – utan att skog i någon utsträckning måste röjas.
Att denna röjning är en ganska känslig fråga har avslöjats många gånger innanför Ring III. Nästan varje kapat träd i Helsingfors Centralparken har skapat ett berättigat motstånd. Och om någon vill veta vem som ansvarat för trädkapningen, kan ni vända blickarna mot biträdande borgmästare Anni Sinnemäki (Gröna).
Problemen med LULUCF beror huvudsakligen på ett ganska slumpmässigt val av jämförelseår. Åren som valdes senast var särskilt utmanande. De inkluderade både en ekonomisk kris och pappersindustrins lockout. Åren som nu valts är lite mer gynnsamma för Finland och därför har kommissionens förslag inte mött samma motstånd från vår sida.
Men problemen lurar i bakgrunden. Så länge uppgifter om skogens tillstånd och biologiska mångfald inte är jämförbara, kommer LULUCF alltid att präglas av ett visst mått av godtycklighet.
Även den allmänna politiska debatten har lyft fram problemen med det nya förslaget. I Finland har det förts en otroligt osaklig debatt om medlemsstaternas och unionens kompetens. Skogarna är nationell kompetens. Det bekräftade också kommissionär Virginius Sinkevicius när jag träffade honom i juli.
Samtidigt hävdades det i den finska debatten att man inte hade fått säga till om att kommissionen igen försökte kapa en del av beslutanderätten. Den tråden i diskussionen antydde att det i regeringsprogrammet skulle ha funnits en skrivning om att flytta beslutanderätten från nationell kompetens till unionen. Ett helt osannolikt och osant påstående som inte kan ha grunda sig på annat än okunnighet eller en riktigt starkt ideologiserad världsbild.
Och hur kommer det då att gå den här gången? I Europaparlamentets miljöutskott är det Ville Niinistö som har föredragningsansvaret. Ville var redan som miljöminister med om att förhandla fram det gällande undantaget för Finland, som baserade sig på att Finland är ett speciellt skogbevuxet land. Ville borde också veta – och godkänna – att LULUCF är ett redovisningsprogram för markanvändning och inte ett miljöskyddsprogram.
Föredragningsprocessen kommer därmed att mäta Villes förmåga att agera statsman. Om han inte klarar det, utan istället strävar efter att samla in lösa poäng, blir resultatet sorgligt för den gröna rörelsen. Det skulle betyda att både Europaparlamentariker Niinistö och rörelsen skulle vara mer intresserade av att göra propaganda än att fatta sakliga och ansvarsfulla beslut.
Jag meddelade själv i ett mycket tidigt skede att ingen kommer att gynnas av att göra LULUCF till ett inrikespolitiskt slagträ. Med tanke på min ställning i miljöutskottet, skulle jag i princip ha haft rätt att anmäla mig som föredragande eller skuggföredragande för lagförslaget, men jag ansåg det klokare att försöka undvika att förvandla lagtexten till en inhemsk tvist. Förhoppningsvis kommer Niinistö att visa sig mogen nog att göra lika.
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet
SFP/Renew Europe