Det är läge för att utveckla den inhemska kontraktsproduktionen, men då måste kontraktspriset för spannmål och oljeväxter bättre reflektera situationen på marknaden.
Läget har förändrats dramatiskt på den globala spannmålsmarknaden på bara några veckor på grund av kriget i Ukraina. Enligt uppgifterna idag (8.3.2022) har vetepriset på Euronext Paris spräckt 400 euros strecket och även terminspriset på börsen för ny skörd 2022 (dec-22) ligger just nu stadigt över 300 euro per ton.
Oljeväxtpriset på Parisbörsen ligger på otroliga 845 euro per ton och för nästa höst (nov-22) kring 720 euro per ton. Den starka globala efterfrågan i ljuset av att utbudet från Ukraina och Ryssland kommer att minska styr nu helt marknaden.
För många odlare har det varit svårt att hantera den turbulenta marknadssituationen inför den kommande odlingssäsongen, som nu ligger bara några månader i framtiden. En orsak är att prissignalerna från uppköpare och industri för nya skördens -22 spannmål har varit mycket svaga under hela hösten, och ännu för några veckor sedan verkade inte efterfrågan på den inhemska nya skörden -22 vara stor i ljuset av våra inhemska prisnoteringarna för nästa höst i jämförelse med världsmarknads- eller börspriser. Det höga gödselpriset har gjort sitt till.
Grundproblemet kvarstår
Onekligen är spannmålspriserna i ett historiskt perspektiv på en rekordnivå. Pristabellen avslöjar dock fortsättningsvis det stora gapet, eller basisen (skillnaden) mellan våra priser och priserna på Parisbörsen och även jämfört med exportpriserna i Muuga, Estland (se tabell). Speciellt vete- och kornpriset har på den internationella spannmålsmarknaden en mycket stark koppling till börspriserna, vilket sällan syns i Finland.
I och med den kraftiga prisuppgången på världsmarknaden har situationen förstås förändrats, men grundproblemet med gapet mellan våra och internationella priser kvarstår. Det har vi inte råd med, utan varje euro som odlarna kan erhålla från marknaden behövs på gårdarna för att den inhemska jordbruksproduktionen skall ha en framtid.
Speciellt märkligt är detta när vi samtidigt har den svagaste spannmålsbalansuppskattningen sedan åtminstone 2014/15. Prognosen uppdateras regelbundet av spannmålsbranschens samarbetsgrupp VYR.
Till exempel spannmålslagren i förhållande till den totala användningen i Finland har inte varit på en såhär låg nivå, 20 procent, under den tid som VYR:s tabell sträcker sig (se tabell). Året förut låg vi på 32 procent. Det här borde givetvis driva upp de inhemska spannmålspriserna i förhållande till exempel Parisbörsen.
Här finns förstås variationer mellan spannmålen som det är skäl att notera; vete ligger på 29 procent, råg på 64 procent, korn på 18 procent och havren på 12 procent. Desto lägre procent desto intressantare borde det vara för uppköpare och industri att säkerställa tillgången inför kommande spannmålsår med kontrakt.
Kontraktsproduktionen borde förstärkas
I nuvarande marknadssituationen med potentiell brist på spannmål både nationellt och internationellt borde vi äntligen kunna utveckla kontraktskulturen inom spannmålskedjan som vi så länge talat om. Som vi vet så bygger spannmålshandeln i Finland huvudsakligen på dagshandel, endast 3–5 procent av spannmålsproduktionen ligger inom terminskontrakt.
Med uppköpare och industri är de så kallade basiskontrakten ett win-win koncept bara basisen, det vill säga den fasta skillnaden mellan börspris och lokalt pris kan motiveras utgående från den verkliga marknadssituationen. Minus 70 euro per ton som nu (250 - 325,25, se tabell) för vete är för mycket.
För rybs och raps ligger den samtidigt nu på minus 7,5 euro per ton (710 - 717,50, se tabell). För oljeväxterna har prisföljsamheten alltid varit mera förutsägbar och regelbunden. Odlaren bestämmer sen när hen slår fast priset.
Mera öppenhet och genomskinlighet behövs för ökad förståelse av prisbildningen. En bättre balans mellan utbud och efterfrågan, genom ökad kontraktsproduktion, skulle gynna odlarna och en säkrad tillgång skulle gynna användarna.
Ett genuint partnerskap inom kedjan mellan odlare, uppköpare och industri skulle vara motiverande för hela kedjan. Även mellan växtodlingsgårdar och husdjursgårdar måste kontrakten utvecklas. Det skulle gagna alla parter på sikt.
Kontraktsproduktionen borde förstärkas och utvecklas märkbart för att säkerställa att vi kan tillgodose både det inhemska behovet, men också behoven på exportmarknaden på ett långsiktigt sätt. Även under det gångna året exporterades dryga 300.000 ton havre, närmare 40 procent av produktionen 2021.
Exportkonkurrensen och -efterfrågan bidrar för sin del till en stark prisutveckling för inhemsk spannmål och kräver fortsatta satsningar också när det gäller själva spannmålsråvaran, inte enbart förädlade produkter.
Nu finns det ett bra läge för allt detta. Men för det skall lyckas måste den kommande höstens priser bättre än nu avspegla den verkliga marknadssituationen, inberäknat priserna på exportmarknaden.
Rikard Korkman
Ombudsman, SLC