Kolumn Karhinen Webben
De gårdar som tar risker, specialiserar sig och vågar ändra inriktning på sin verksamhet är åtminstone en del av lösningen på lantbrukets lönsamhetsproblem och bör framförallt stödas på ett bättre sätt. Det är slutsatsen i utredningsmannen Reijo Karhinens kolumn. FOTO: Micke Godtfredsen
Jordbruk Opinion Tema

Kommentaren:
Gårdar som satsar
är en del av lösningen

I juni 2018 fick jag av statsminister Sipilä och jord- och skogsbruksminister Leppä uppdraget att utreda förutsättningarna för att förbättra vårt lantbruks lönsamhet. Jag överräckte rapporten i början av februari. Jag namngav rapporten: Uusi alku, en ny start.

Lantbruket är också framtidens näring i Finland. Redan rubriken jag valde syftar starkt på att lösningarna på vårt lantbruks lönsamhetsproblem inte hittas i det gångna utan i framtiden. Många saker måste förändras. Vi måste våga utmana traditionella verksamhetsmodeller. I min rapport lyfter jag fram innovationer och gårdarnas specialisering som en väg till lösningen.

Befolkningstillväxten i världen, klimatförändringens inverkan och förändringarna i konsumenternas sätt att köpa och konsumera livsmedel skapar ett tryck för att förnya livsmedelsproduktionen. Enligt Världens naturresursinstitut kräver behovet att producera mat år 2050 en tillväxt på rentav 70 procent från det nuvarande. Hur ska primärproduktionen, förädlingen och distributionen av mat utvecklas, så att vi kan besvara den växande efterfrågan hållbart och säkert?

Innovationer och specialisering löser inte ensamma det finländska lantbrukets lönsamhetsproblem. Ändå kan tillräckligt mod, fördomsfrihet och eget initiativtagande ge mycket för en enskild företagarfamilj. Det gäller både utkomst och glädje över framgångarna. Finlands naturförhållanden, klimatförändringen, vårt kunnande, den teknologiska utvecklingen, en god basinfrastruktur och förändringarna i konsumentbeteendet är faktorer, som ger en gynnsam referensram för gårdarnas specialisering och för idékläckning i allmänhet.

Finland har inte råd att bli efter i utvecklingen. Många av strukturerna som skapats inom livsmedelskedjan har gynnat produktionsbaserad verksamhet. Det nuvarande stödsystemet anses koncentrera sig på att upprätthålla nuvarande produktion och inte riktigt uppmuntra till att försöka sig på nya verksamhetsmodeller. Hos oss utförs god basforskning, men för forskningsexperiment, forskningens kommersialisering och en lägre tröskel för nya sorter att komma ut på marknaden behövs ytterligare sporrar och samarbete.

För att uppmuntra producenterna att anamma nya produktionssätt och sorter föreslår jag i min rapport att Naturresursinstitutet – Luke – tar på sitt ansvar att utvidga sortförsöksverksamheten till nya produktionsväxter, som inte omfattas av det nuvarande stödsystemet.

För att primärproduktionen ska kunna övergå från produktionsbaserad till konsumtionsbaserad, måste man veta vad dagens konsumenter vill. Som stöd behövs data och kunnande om konsumtionsbeteende, men detta upplevs ändå vara utom räckhåll för små aktörer. Det vore ytterst viktigt särskilt från de aktörers perspektiv som hämtar nya sorter till marknaden, att vi utan avgift och med kundens samtyckte får tillgång till de kunduppgifter som handeln förfogar över. Informationen om vem som köper den nya produkten och vad annat de då köper skulle ha en avgörande betydelse med tanke på den fortsatta produktutvecklingen.

Dessutom behövs nya sätt, med vilka man kan göra konsumenterna delaktiga i matproduktionens utveckling. Användningen av nya produkter, tjänster och alternativa distributionskanaler kräver ett nytt slags kunnande av företagarna, såsom marknadsföring, vilket flera innovativa producenter redan behärskar. Då behövs nätverkande mellan företagarna, samarbete och framför allt nya slags producentorganisationer. De har i Finland förblivit alldeles för litet utnyttjade. Vi behöver också dela med oss av bästa praxis genom en högklassig rådgivning och forskning.

Myndigheterna utför ett viktigt arbete med att säkerställa kvaliteten, men av dem förväntas fördomsfrihet vid ibruktagandet av nya verksamhetssätt, rådgivning, utbildning och utveckling av finansieringssystem. I min rapport understryker jag kraftigt att flytta tyngdpunkten för utvecklingen av vårt lantbruk till gårdar, som är beredda att investera, utveckla sin verksamhet och ta en företagarrisk oberoende av gårdsstorleken. Vi bör stöda mera och framför allt på ett bättre sätt gårdar som specialiserar sig och ändrar inriktning på sin verksamhet.

Reijo Karhinen