Karl Åberg odlar spannmål i Finland och Estland. Han menar att bönderna måste börja blicka bortom jordbruksstöden och i stället tänka mera marknadsmässigt och europeiskt. Samt möjligen fundera på om en skyddad inre marknad helt utan stöd kunde fungera. Finland har dessutom möjlighet att lära sig av Estland, särskilt vad gäller export.
Bönderna måste få ut mera inkomst ur marknaden. Detta verkar allt fler vara ense om, bland dem Karl Åberg som odlar spannmål både i Finland och Estland, och även agerar ordförande för andelslaget Viljatavastia.
– Man kan ju konstatera att det skulle behövas en reform i stödkonstruktionen, men detta är politiskt svårt. Filandet och hyvlandet kommer att fortsätta och inflationen har redan halverat stöden på 30 år. Därmed blir marknaden allt viktigare.
Den europeiska marknaden styr priserna
Som odlare i två länder har Åberg en konkret koppling till ett mera europeiskt perspektiv.
– Ofta hörs argumentet att vi har för mycket spannmål och borde minska odlingsarealen. Men det påverkar inte priset särskilt mycket eftersom priserna styrs av börserna oavsett om vi har överskott eller underskott, säger han.
Den ofta omtalade spannmålsbalansen har därmed enligt Åberg inte någon större betydelse, eftersom uppköparna är snabba att importera om det börjar råda brist på spannmål.
– Det behöver inte ens råda brist. Om bönder lagrar spannmål i förhoppning om högre priser importerar industrin i stället. Vi fokuserar för mycket på den finska marknaden, när vi egentligen konkurrerar på en europeisk marknad. Till och med om vi slutade odla helt skulle priserna förbli relativt oförändrade.
Enligt Åberg har det finska jordbruket möjlighet att konkurrera med det övriga Europa, även i en situation där stöden helt faller bort. Men det förutsätter en värld där konkurrerande handelsblock blir en norm.
– Om EU:s yttre gränser skyddades från icke-europeisk konkurrens skulle stöden kanske kunna slopas. Vissa gårdar skulle drabbas, men vi måste också inse att vi har styrkor, säger han.
Andelslagen stärker bondens position
I en tid där odlaren inte kan förlita sig på stöd blir marknadskunnandet och förstärkandet av den egna marknadspositionen allt viktigare. Det gäller därför att känna till sina kostnader, hitta de förmånligaste insatsmedlen och sälja möjligast dyrt.
Men bonden kan inte heller gå och vänta på att få det högsta priset för hela sin skörd.
– Mitt system på estniska sidan går ut på att jag säljer lite hela tiden, en gång i månaden. Då får jag ett jämnt snittpris. Sedan skall man inte bjuda ut för stora partier i gången, utan hålla sig till 500-700 ton, eftersom köparna i Finland ogärna tar stora risker.
Åberg ser dock en obalans där enskilda lantbrukare är svaga gentemot professionella uppköpare. Här spelar andelslagen en avgörande roll, och enligt Åberg växer bondekårens styrka i takt med mängden spannmål som rör sig genom andelslagen.
– Om man säljer genom andelslag kan man nog räkna med att på lång sikt se bättre priser. Här finns också exportmöjligheter. På Viljatavastia har vi exempelvis fått upp havrepriset genom att exportera.
Exporten fungerar smidigare i Estland
Eftersom Åberg agerar som jordbrukare även på södra sidan av Finska viken har han en inblick i det estniska exportsystemet. I Estland exporteras majoriteten av jordbruksproduktionen, och enligt Åberg var det här fallet redan för 20 år sedan då exporten drogs i gång.
– I Estland tänker man inte på sådant som självförsörjning, utan den som behöver spannmål köper där det finns ett utbud.
Enligt det estniska jordbruksministeriet (2019) är Estland ändå självförsörjande beträffande spannmål (194 %) och mjölkprodukter (175 %) och långtgående även på nötsidan (95 %).
Exportsystemet ser ändå annorlunda ut i Estland än i Finland då olika firmor är med i lastandet av de utgående båtarna.
– Här finns det stora andelslaget Kevili som är med i processen. Spannmålet har köpts in till olika priser beroende på börspriset, men priset är alltid säkrat med futurer.
I Finland är det i sin tur dyrt att exportera eftersom hamnavgifter och lastning är betydligt kostsammare än i Estland. Viljava är den enda aktören som lastar fartyg och trots att verksamheten är högklassig är den dyr, vilket Åberg ser som en stötesten.
Han påtalar att den enda privata hamnen i Finland är Ingå och att Inkoo Shipping nog lastar spannmål. Dock godkänns inte öppen lastning av alla uppköpare, vilket gör att alternativen är få.
– I Estland sköts bara saker och ting smidigare och snabbare, och så lastas ju båtarna dygnet runt, vilket inte sker i Finland. I Finland betalar vi dessutom farledsavgifter som inte alls finns i Estland.
Estland klår ännu Finland – men byråkratin smyger in
Det finns därmed en hel del Finland kunde göra för att uppmuntra till export och därmed bättre inkomster för odlarna.
Åberg uppfattar ändå att det estniska jordbruket i sig börjar bli ganska liknande som i Finland. Det kommer allt fler regleringar från Bryssel, men också på nationellt plan växer byråkratin. Åkermarken kostar redan lika mycket som i Finland.
– Hittills har Estland varit ett företagarens drömland, men nu tilltar byråkratin och skatterna höjs. Fördelarna har redan ätits upp.
Företagarens vardag underlättas dock fortfarande av att företagsvinsten är obeskattad och att endast den del som tas ut som lön eller dividend beskattas.
– Det här gäller ännu, men på grund av rådande världsläge har vi fått en skatt på två procent som här går under benämningen krigsskatt.
Trots att Åberg inte mera skulle rekommendera Estland som en destination för nya jordbrukare kommer han att fortsätta med sitt odlande där i alla fall i tio år till.
– Ja, såvida då inte Putin kommer hit och jävlas, då förändras ju allting.