Bergsrådet, OP-gruppens generaldirektör Reijo Karhinen har kartlagt en del faktorer, som inverkar på jordbrukets dåliga lönsamhet, och har kommit med förslag om förbättringar. Det är inte alla hans förslag som går att tillämpa direkt, men i stort sett har hans rapport som fick offentlighet förra veckan tagits väl emot också bland jordbrukarna.
Vissa medier har ägnat en del uppmärksamhet över hans förslag om krav på en viss årlig inkomst från marknaden för att få stöd. En bidragande orsak är antagligen att han själv satt en siffra på 20.000 euro som exempel. Då handlar det alltså om pengar som ska komma från marknaden. När det gäller våra växtodlingsgårdar behövs det åtskilliga tiotals hektar för att få ihop sådana summor.
Det är ändå bara ett exempel. Av princip kan man dock ifrågasätta om storleken ska avgöra vem som ska få stöd. Hittills har vi kanske närmast tänkt åt motsatt håll, att det är de mindre gårdarna som behöver stöd.
Det verkar dock lite motsägelsefullt att Karhinen i sin rapport ändå vill understryka de aktiva gårdarna. Det är dem som utvecklar jordbruk och matproduktion oavsett storlek, och därför ska man satsa på dem, säger han på ett annat ställe i utredningen.
Förslaget att ålägga de dominerande marknadskedjorna att sälja en viss mängd varor åt mindre affärer för samma pris som i sin egna interna handel låter kanske sympatiskt vid en första anblick.
Reijo Karhinen hänvisar till Valios förpliktelse att sälja mjölk för självkostnadspris till sina konkurrenter. Det är något som konkurrens- och konsumentverket ålagt Valio under en period då Valio var den absolut största inom mjölk och mjölkprodukter. Det handlar om cirka 185 miljoner liter årligen.
Visserligen är koncernen fortfarande störst i Finland på mjölk, men bakom konkurrenten Arla Finland finns ju en annan koncern som till sin volym är cirka sex gånger större.
Hur som helst kan det bli svårt att genomföra motsvarande princip för dagligvaruhandeln. Det är i sig lite intressant att de två stora, S och K har legat lågt med att kommentera just det förslaget, åtminstone ännu i skrivande stund. Det har närmast bestått av litet försiktiga yttringar om att man inte vill ha fler regleringar.
Troligtvis blir det dock svårare för Valio att bli av med sin förpliktelse, om samma princip börjar tillämpas också på andra. Här kan det nämnas att handeln numera kan köpa mjölken direkt av Valio och förpacka den i sina private label förpackningar.
En av huvudteserna i Karhinens rapport är föga överraskande att bönderna måste få ett pris för det de producerar, som kan trygga både en fortsatt produktion och en utveckling av jordbruket. De måste emellertid också kunna ställa makt bakom det kravet, annars blir det inte förbättringar. Det kan till exempel, som Karhinen är inne på, handla om att stärka greppet om sina egna bolag, eller bilda producentsammanslutningar. Det senare alternativet har vi talat om ett antal år redan, men det har inte riktigt förankrats ännu utom i några enstaka tillfällen.
Men det kan också vara genom att kräva mer genomskinlighet i prissättningen överlag både hos bondeägda och övriga företag, som man kan skaffa sig mer inflytande.
Utredningsmannen är själv mån om att framhålla betydelsen av en gemensam vilja, en plattform inom livsmedelskedjan som alla gemensamt ställer sig bakom, själv talar han om matbordet.
Han har helt klart rätt i att en gemensam linje är en förutsättning för framgång. Om den går att skapa är tveksamt med tanke på de försök som gjorts hittills. En allians mellan producenter och konsumenter skulle vara en bra och kanske även realistisk början.