Hur kan det lokala jordbruket dra nytta av en planerad stålfabrik i Joddböle? Den frågan ställde sig Ingå kommun och bjöd därför in jordbrukare och företagare till en diskussionskväll. Resultatet blev dessvärre ändå ganska magert.
Joddböle i Ingå är platsen där det norska företaget Blastr Green Steel vill bygga ett modernt fossilsnålt stålverk. Processen har dragit ut på tiden och delat Ingås befolkning i två ganska jämnstora läger.
Eller egentligen tre: de som är starkt för, de som är starkt emot och de som inte verkar ha så starka åsikter i frågan.
Ingå kommun har godkänt detaljplanen som gör det möjligt att bygga stålverket. Detaljplanen har inte vunnit laga kraft eftersom sex olika besvär lämnats in mot planen. De behandlas för närvarande av förvaltningsdomstolen och beslut kan väntas under våren.
Utöver detaljplanen krävs också myndighetsbeslut i form av miljötillstånd och vatten- och naturskyddstillstånd innan planerna kan förverkligas.
Dessutom behövs finansiering för fyra miljarder euro, vilket kan vara den största stötestenen. Blast Green Steel vill inte uppge hur stor del av finansieringen som är säkrad.
Tänka stort och fritt
Ingå kommuns utvecklingschef, som anställts med pengar från bland andra just Blastr Green Steel, önskar att jordbrukarkåren tänker till och snusar sig fram till möjliga synergieffekter ett stålverk i Ingå kunde föra med sig.
I inbjudan lovar man också bjuda på konkreta exempel på lönsamt samarbete mellan industri och jordbruk.
– Nu gäller det att fundera på vilka möjlighet det finns. Blastr Green Steel är den huvudsakliga aktören, men det stannar inte vid det. Det finns redan nu samarbetsmöjligheter också till exempel med Rudus, säger Tom Gammals.
Fortum är den största markägaren på området för detaljplanen. Även stenbrytningsföretaget Rudus och hamnbolaget Inkoo shipping är markägare på området.
Uppslutningen av jordbrukare var rätt så mager. Ett tiotal personer med koppling till jordbrukarkåren deltog.
Tanken med projektet är att öka produktionen av det som brukar kallas "grönt" stål, alltså stål producerat med vätgas i stället för masugnsteknik och kol.
I vätgasprocessen används istället stora mängder elektricitet. Infrastrukturen med elnät, hamn och närheten till huvudstadsregionen har gjort Joddböle till ett attraktivt etableringsområde för en eventuell stålfabrik. Vätgasen som ska användas i stålfabriken ska produceras på plats i en egen vätgasanläggning.
Värme i stora mängder
Men frågan kvarstår: Hur kunde det lokala jordbruket gynnas av att en sådan stålfabrik etablerades i Ingå? På ett rent allmänt plan kan alltså en stålfabrik erbjuda olika slags samarbetsmöjligheter.
Det som kanske ligger närmast till hands handlar om biinkomster av entreprenörsverksamhet. Det kan finnas arbetsmöjligheter form av transporter eller jordbyggnad. Lokala företagare kan fungera som underleverantörer.
Blastr Green Steel efterlyser också hugade entreprenörer som kan utnyttja överskottsvärme från industrin.
– Varför inte ta spillvärmen tillvara eftersom stålverket ändå producerar stora mängder av den, föreslår utvecklings- och hållbarhetsdirektör Carina Hedberg från Blastr Green Steel.
Hon tar Närpes och växthusodlingarna där som exempel på hur man kunde utveckla företagsamhet också i Ingå.
Förutom växthusodlingar har det lagts fram idéer för landbaserade fiskodlingar och eventuella andra verksamheter.
I dessa sammanhang är ändå en enskild jordbrukare eller till och med en grupp av jordbrukare en liten aktör. Spillvärmen från stålverket uppskattas till mellan 800 megawatt och 1 terawatt per år ,vilket skulle räcka till för att värma Ingå kommuns nuvarande fjärrvärmenät i över hundra år.
Entreprenader kan intressera
Peter Österman, ordförande för SLC Nylands lokalavdelning i Ingå var en av de jordbrukare som deltog i tillställningen i Västankvarn.
– Visst kan det säkert finnas samarbetsmöjligheter, särskilt för jordbrukare som redan nu har entreprenadverksamhet, säger Peter Österman.
Han tillägger ändå att det i hela Ingå finns omkring 120 aktiva gårdar där nästan alla jordbrukare jobbar på deltid också med annat, många i och för sig också med maskinentreprenad.
Han understryker också att stålverksprojektet i detta skede är så osäkert att man säkert att har anledning att återkomma senare till praktiska samarbetsmöligheter.
Det påpekades också att om man vill ha lokala entreprenörer att sköta underhåll eller transporter eller dylika åtaganden behöver upphandlingarna hållas i rimlig storlek.
På ett industriområde med en personalstyrka på tusen personer finns det en uppenbar risk att upphandlingarna blir för omfattande för att enskilda jordbrukare och entreprenörer ens kan delta.
– Det lönar sig att samarbeta kring offerter. Vi prioriterar gärna offerter med lokal anknytning, säger Carina Hedberg.
Om stålet som produceras i stålverket ska kunna klassas som "grönt" kan det också innebära större krav på miljöhänsyn i upphandlingar av tjänster. I offerterna kan den som kan uppvisa större miljöhänsyn prioriteras.
Det kan handla om krav på utrustning men också om transportsträckor, vilket torde gynna lokala företagare.
Den största delen av råvarorna i produktionen, järnmalmpellets, fraktas med fartyg till djuphamnen som ligger inom industriområdet. Också de färdiga produkterna, varmvalsade stålband, transporteras med båt för export.
Underleverantörer kommer att behövas
Både under byggskede och under drift behövs ändå underleverantörer, service och underhåll som kan skötas av lokala entreprenörer. Under byggskedet uppskattas behovet av arbetstillfällen till över tusen.
Blir projektet av kommer det att finnas ett stort behov av service av olika slag för de människor som väntas arbeta på och i anslutning till projektet.
Kontentan av mötet blev ändå relativt mager. De konkreta exemplen är svåra att hitta. Det kan finnas möjligheter till biinkomster för entreprenörer, men synergieffekterna för jordbruket som sådant gav sig inte till känna.
För att lyckas skapa kreativa innovationer kan det behövas hjälp från annat håll.
– I slutändan är det marknaden som avgör. Vår näring är ganska pressad när det gäller matpriser. Det finns många frågor att lösa innan det är dags att fundera på de tekniska lösningarna, avrundade Peter Österman.
– Jag kanske bygger till viss mån luftslott men det viktiga är att vi för en dialog, slog ändå Tom Gammals fast.