Först efter tolv års väntan fick den aktive skogsägaren Sven-Olof Karlsson landskapsregeringens lov att avverka 1,5 hektar skog på ett område i östra Saltvik med fornminnen från stenåldern. Men samtidigt kräver kulturbyrån att markberedningen inför nyplanteringen måste göras manuellt utan att landskapet betalar någon ersättning för merkostnaden.
Sven-OlofKarlsson som också driver en fastighetsbyrå på Åland är missnöjd med beslutet och vet ännu inte var han ens ska få tag på arbetskraft som nu under våren klarar av att för hand hacka de ca 4.500 gropar som krävs för en framgångsrik skogsplantering.
– På riktigt karg mark klarar det sig kanske med att man lämnar fröträd som landskapet föreslog. Men på den här aktuella bördiga marken måste man markbereda. Annars kommer gräset, ormbunkar, hallonbuskar och annat sly att hinna före i kapplöpningen och helt enkelt kväva skogsplantorna, konstaterar han.
Karlsson ser ändå ingen idé med att överklaga landskapets beslut till Högsta förvaltningsdomstolen, som bara prövar lagligheten och huruvida landskapsregeringen hade rätt att fatta beslutet utan att alls ta ställning till om det var skäligt att vägra ersättning för skogsägarens påtvingade extrautgifter.
Kan gå till domstol för att få ersättning
Ett år efter att landskapsregeringens beslut vunnit laga kraft har Karlsson däremot möjlighet att via tingsrätten kräva ersättning för sina merkostnader.
– Men det måste förstås noggrant övervägas på förhand om jag ska dra landskapet inför domstol. Om jag förlorar i rätten finns det ju risk att jag hamnar att också betala motpartens rättegångskostnader.
Landskapets nej till ersättning motiverades med hänvisning till ett prejudikat från Högsta förvaltningsdomstolen samt en hänvisning till att han som stor skogsägare nog har råd med extrakostnaden.
Men Sven-Olof Karlsson tycker att de två fallen inte är helt jämförbara. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande bedömdes enligt skogslagen och handlade om skyddet av en viss biotop. Utslaget blev att den aktuella skogen inte får avverkas och att skogsägaren inte var berättigad till ersättning eftersom området även kunde användas för andra ändamål.
– I det fallet kunde skogsområdet exempelvis utnyttjas som tomtmark och skulle då ha varit mera värdefullt än vanlig skog, säger Sven-Olof Karlsson.
Han är utbildad lantmäteriingenjör och har i markägarfrågor ofta anlitats som sakkunnig av Ålands producentförbund.
I hans fall handlade beslutet däremot om en tolkning av den åländska fornminneslagen, hur man får ”rubba” fornminnen och i vilken mån markägare får ersättning för inskränkningar i sin äganderätt.
Grävskopa kan skala tunt på ytan
Karlssons ansökan om att få avverka skog och ”rubba” fornminnen på det berörda området lämnades alltså in redan år 2009 utan att han någonsin fick svar av landskapet.
Men den gamla frågan blev aktuell för ett par år sedan när folk från Ålands skogsvårdsförening och Ålands Skogsindustrier Ab (där Karlsson är styrelseordförande) konstaterade att skogen drabbats av stora angrepp från granbarkborren.
Han ville då rädda så mycket sågtimmer som möjligt från det 1,5 hektar stora området och påminde landskapsregeringen om sin gamla ansökan att få avverka skogen. Tillståndet beviljades med påpekande om fornlämningen och skogspartiet avverkades med skördare förra vintern.
Till saken hör att också landskapsregeringens skogsbruksbyrås chef Mikael Sandvik blev förvånad över att man nog fick avverka med stora skogsmaskiner, men däremot inte får markbereda maskinellt.
Enligt entreprenören Staffan Bengtz som specialiserat sig på markberedning med grävmaskin kan man med en skopa utan tänder mycket väl ta fram mylla på markytan utan att skada eventuella fornlämningar som ligger i djupare jordlager.
Skogsbruksplan med skyddade områden
Sven-Olof Karlsson kallar det ”helt oacceptabelt” att man måste vänta tolv år på ett beslut av landskapsregeringen. Han tycker också att det är ”oskäligt” att landskapets kulturbyrå under 50-60 år blockerat skogsbruk på tiotals hektar i östra Saltvik som har många fyndplatser från stenåldern.
– Det skulle vara mera rimligt att landskapet markerade och kanske till och med löste in särskilt värdefulla områden för närmare utgrävningar. Då skulle det säkert bland markägarna finnas större förståelse för skyddet av våra kulturhistoriska minnen.
Karlsson som hör till de större skogsägarna på Åland uppskattar att han själv har fyra-fem hektar där man enligt fornminneslagen inte alls får idka normalt skogsbruk.
– Ändå har jag i min skogsbruksplan enligt skogscertifieringen FSC avsatt totalt 17 hektar som antingen helt fredat från skogsbruk eller reserverat för så kallat hyggesfritt skogsbruk. Den saken tycker jag landskapsregeringen kunde ha vägt in i samband med min ansökan om ersättning för den arbetsdrygare och dyrare manuella markberedningen.
Kalldusch ”damp ner”
Dessutom känner sig Karlsson extra besviken för att Ålands nuvarande centerledda landskapsregering inte visar större förståelse för markägare.
– Jag trodde ju att om någon landskapsregering så skulle just den här vara beredd att göra det.
På Åland brukar politikerna ofta skryta med hur kort väg det är för medborgarna att kontakta sina beslutsfattare. Därför ville Sven-Olof Karlsson redan förra sommaren få träffa utbildnings- och kulturministern Annika Hambrudd (Åländsk center) för att närmare få berätta vad frågan egentligen handlar om.
– Jag gjorde också flera påstötar via gemensamma bekanta för att få träffa henne. Men ingenting hördes förrän det plötsligt damp ner ett beslut att jag inte får någon ersättning för merkostnaderna, säger Karlsson.
Efteråt har Annika Hambrudd som fattade beslutet om att inte bevilja ersättning sagt att hon tycker att den åländska fornminneslagen borde ändras. Sven-Olof Karlsson håller med, men påpekar ändå:
– Inte heller den nuvarande lagen skulle ha hindrat landskapsregeringen från att bevilja ersättning.