Raseborgs å slingrar sig genom Snappertunas kulturlandskap förbi slottsruinerna ut till Landbofjärden och Barösunds havsområde. Havsområdets ekologiska status är dålig och dessvärre är det just från jordbruksmark som en hel del näringsämnen läcker ut i Finska viken. Så har det åtminstone varit förut. Projektet Raseborgs å och jordbrukarna i trakten hjälps åt att ändra på det.
Projektet startade redan för tre år sedan och mycket har hänt. Det har byggts våtmarker och dammar, spridits strukturkalk och gips och jordbrukarna har infört åtgärder i odlingen för att minska näringsbelastningen.
– Mina åkrar gränsar till ån längs en tre kilometer lång sträcka. Skiftena sluttar neråt mot ån så gott som överallt så jag försöker göra vad jag kan för att inte näringen ska rinna ut i ån, säger jordbrukare Thomas Björklöf på Skriks gård i Karis.
Hans gård är en av fem pilotgårdar i Projektet Raseborgs å som testar vattenvänliga odlingsmetoder.
Metoderna presenterades nyligen på en fältträff på gården där både projektet Raseborgs å och Carbon Action Svenskfinland stod som värdar. Carbon Action Svenskfinland har som mål hjälpa jordbrukare att lagra kol i marken.
Egentligen är det frågan om en vinn-vinn situation; om åkermarken är i gott skick lagras kolet effektivare – och alla jordbrukare vill väl ha en god markstruktur och bördiga jordar.
Jordbrukarna är nyckelpersoner
Det handlar alltså dels om övergödning och näring som läcker ut i vattendrag, men också om hur man bäst binder kolet i marken för att minska på växthusgaser. Ofta är åtgärderna desamma.
Thomas Björklöf bidrar bland annat med en omfattade odling av fånggrödor och höstgrödor vilka håller marken täckt också vintertid och därigenom förhindrar urlakning.
Själv har han också nytta av det.
– Höstgrödorna har nästan utan undantag gett en bättre skörd än de vårsådda grödorna, säger Björklöf som odlar både höstvete, råg och höstraps utöver de vårsådda grödorna.
Björklöf upplever definitivt att fånggrödorna har varit mer till nytta än till förtret. Fånggrödornas uppgift är att ta upp lösligt kväve ur marken efter att huvudgrödan har skördats.
Fånggrödorna bevaras med fördel ändra fram till följande säsong och fungerar som växttäcke och minskar på så sätt erosionen. Rötter och växtmassa tillför organiskt material till jorden. Då det bryts ner gynnas markstrukturen.
Klöverarter kan dessutom bidra med en hel del egen kväveproduktion genom sina kvävefixerande knölar.
Björklöf har prövat sig fram med olika fånggrödor sedan 2014 och har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet.
– Det bästa sättet att etablera fånggröda är att så den samtidigt som huvudgrödan, men det förutsätter ju att man har en småfrölåda på såmaskinen, säger Björklöf som också prövat att så med ogräsharv.
Fröåtgången är större om man sprider fröna på markytan vilket också innebär en kostnad.
Ju längre tid desto större nytta
En utmaning har varit att kombinera fånggrödor med höstgrödor. Sår man på hösten riskerar man få en alltför frodig fånggröda. Sår man dem på våren med avsikt att så höstgrödor på samma skifte följande säsong blir nyttan liten eftersom växttiden blir så kort.
Björklöf förespråkar fröblandningar med flera växtsorter för bättre etablering och för mångfaldens skull. Själv använder han gärna olika svinglar, klöverarter, timotej och rajgräs.
Engelskt rajgräs anses i många fall behändigare som fånggröda än släktingen italienskt rajgräs. Engelskt rajgräs etablerar sig bra, men konkurrerar mindre med huvudgrödan jämfört med den italienska varianten, som tenderar att växa sig för kraftigt och kan bilda en fröbank som ställer till problem följande år.
Största nyttan gör fånggrödan om den lämnas kvar över vintern.
– Fånggrödan gör gott för marken, strukturen har blivit bättre och bördigheten ökat, summerar Björklöf.
Växtodlingsrådgivare Emil Hästbacka från Nylands Svenska Lantbrukssällskap bistår med odlingsråd. Han uppmanar alla jordbrukare att ta en spade och ett underlag med till åkern, gräva en grop eller helst flera och sedan observera markstrukturen på olika platser.
– Det finns problem med markstrukturen här i södra Finland. Det spelar ingen roll hur mycket man gödslar om strukturen inte är i skick, säger han och sticker ner spaden i Björklöfs åker.
Det är mojord och jordkokorna (aggregaten) faller lätt sönder i handen. Den finns maskhål, maskar och växtrötter som gör jorden porös och lättbearbetad.
– Se på rötterna. Om rötterna går rakt ner är strukturen bra. Om det finns skarpa vinklar på rötterna betyder det att något hårt kommit emot och roten fått vända.
Minska risken för översvämning
Raseborgs å är känslig för översvämning, vilket gör att fasta partiklar och näringsämnen lätt spolas ut i vattnet i samband med regn och snösmältning. Det är varken bra för jordbrukaren som blir av med dyrt förvärvade näringsämnen eller för vattendragen som risker en allt kraftigare övergödning.
Men det finns alltså lösningar. Eller i alla fall åtgärder som begränsar riskerna.
För tillfället planerar Raseborgs ås dikningsbolag (det vill säga markägarna i trakten) att anlägga ett tvåstegsdike i ån. Det innebär att man istället för traditionell dikesrensning med rakt sluttande kanter anlägger en hylla – eller ett trappsteg – längs dikesslänten. Dikesbotten är däremot smalare än i en vanlig åfåra.
Hyllan finns där för att samla upp näringsämnen. Fåran blir något bredare än tidigare vilket gör att en del av den befintliga åkermarken får offras. Å andra sidan minskar risken för översvämningar.
När vattenmängderna ökar breder vattnet ut sig över hyllan och då kan jordpartiklar med näringsämnen, särskilt fosfor, lägga sig på hyllan där andra växter i sin tur tar upp näringen.
– Det blir sannolikt Finlands längsta tvåstegsdike, myser Sara Vaskio som är projektchef för projektet Raseborgs å.
Tvåstegsdiket blir nästan fem kilometer långt. Vaskio påpekar också att tvåstegsdiket ska minska hastigheten med vilken vattenmassorna rinner genom ån. På så sätt minskar också erosionen i dikeskanterna och vattenflödet blir jämnare.
Om planerna går i lås inleds arbetet med tvåstegsdiket i nästa år.