Johan Ekroos: ”Agroekologi innebär helhetstänk”

Johan Ekroos forskar i agroekologi vid Helsingfors universitet. För honom innebär agroekologi ett holistiskt sätt att betrakta jordbrukaren och det ekosystem denne verkar i, och där också det lokala slutna systemet spelar en central roll.

– Agroekologin utgör ett brett forskningsfält. En övergripande definition är hållbarhetsforskning projicerad på jordbruk.

Johan Ekroos, som är biträdande professor i agroekologi vid Helsingfors universitet berättar om sitt ämnesområde. Vi sitter vid en damm belägen på Viks försöksgård i Helsingfors en bit från Ekroos arbetsrum, och diskuterar ett ämne som inte alltid är lätt att greppa på ett konkret sätt.

– Många frågar av mig vilka slags åtgärder man borde göra som jordbrukare för att förbättra den biologiska mångfalden. Då brukar jag säga att det beror väldigt mycket på var man har sin gård och vad som fungerar. Jag är inte den som försöker pracka på en massa konstiga lösningar då det finns så mycket en jordbrukare måste tänka på.

Ekroos’ resonemang utstrålar en viss ödmjukhet inför både naturkrafterna och jordbrukarens situation, samt i sista hand även en begrundande inställning gentemot samhällets och konsumentens ansvar. Under vår pratstund träder en fundersam forskare fram, som eftersträvar helhetstänk och dialog.

Hållbarhet uppnås genom dialog

Ekroos är uppvuxen i Helsingfors, men jordbruket som ekosystem har fascinerat honom länge och naturintresset har hängt med sedan barnsben. Valet av biologi som studieämne föreföll därmed naturligt.

– Efter att jag disputerat vid Helsingfors universitet 2010 började jag jobba vid Lunds universitet, men flyttade sedan tillbaka 2021 när jag fick tjänsten här som biträdande professor i agroekologi.

Väl tillbaka i Finland är Ekroos involverad i olika forskningsprojekt, och har även samarbetat med SLC och MTK i framställningen av biodiversitetsvägkartan.

Ekroos intresserar sig främst för jordbruket som ett socioekologiskt system, där samspelet mellan jordbrukaren och ekosystemet står i fokus. Hans agroekologiska approach utgår från ett holistiskt synsätt där den ekonomiska, ekologiska och sociala hållbarheten strålar samman.

– Jag ser mig som en kugg i den här stora frågan. Det är en fråga som kräver en tvärvetenskaplig ansats – att vi samlar kunnande från många olika håll och lär oss förstå vilka problem som finns.

Mycket handlar om att hitta och upprätthålla en holistisk hållbarhetsnivå som är tillräcklig. Frågan är enligt Ekroos vad som skall uppfattas som tillräckligt, och vem som skall bedöma detta.

– Agroekologins målsättningar beror på hur starkt man identifierar sig med de olika inriktningarna inom området. Jag är själv en logisk-positivistisk forskare som är väl marinerad i den miljövetenskapstraditionen där utgångspunkten är dialog.

Enligt Ekroos är det dock ofta svårt att få den teoretiska kunskapen att sitta på ett tillämpbart sätt som är relevant för den enskilda odlaren, eftersom forskarna ofta uttrycker sig på ett svårförståeligt sätt. Det är här forskarna måste arbeta för att bättre förstå kontextberoendet.
– Jag hör till den tradition som försöker förstå den funktionella mångfalden och vilka lösningar man kan hitta i produktionen för att stärka ekosystemprocesser som i sin tur stärker jordbruket. Jag tror att vi kan hitta lösningar genom att bilda bredare nätverk och komma överens om vilka problemen är.

Ekosystemet som lokalsamhälle

På en praktisk nivå handlar mångfaldsforskningen för Ekroos del om att fokusera på de funktionellt viktiga arterna som exempelvis skadedjursbekämpare och pollinatörer och hur dessas populationer kan befrämjas.

– Desto mera vi frångår en enkel grödföljd desto färre specialiserade skadedjur har vi att göra med.

Markhälsoaspekten är en annan viktig faktor.

– Markbördighet är en nyckelfråga ur hållbarhetsperspektiv om vi vill kunna bibehålla den jordbruksmark vi har på lång sikt. Högre mullhalt innebär även högre artrikedom och mera effektiv biologisk skadedjursbekämpning.

Ekroos låter sig gärna inspireras av tänket inom det ekologiska odlandet, eftersom det var just markhälsan som där ursprungligen låg i fokus. En stor del av Ekroos forskning tangerar de facto vikten av att hitta lösningar som kan överföras från ett system till ett annat. Han tillåter sig ändå en viss skepsis.

– Det ekologiska odlandet har ju blivit lite fyrkantigt och regelstyrt med tiden, och så är ju skillnaderna mellan ekologisk och konventionell odling inte så stora i Finland eftersom jordbruket inte är lika intensivt som i Centraleuropa.

Ekroos lyfter även i övrigt fram vikten av att tänka lokalt och regionalt både beträffande produktion och ekologi. Han ser därmed agroekologiska möjligheter i de samhällstrender som åter fört fram värdet av självförsörjning och lokalsamhälle på agendan. Även de större geopolitiska drivkrafterna kan ha en betydelse för hållbarhetstänket inom jordbruket.

– Vi borde stänga kretslopp och tänka mera i regionala produktionssystem för att åstadkomma ett riktigt näringskretslopp i jordbruket. Vi kunde också använda oss av alternativa näringskedjor. Tanken här handlar om en vision som utgår från en deglobalisering av produktionssystemet.

Ekroos påtalar att vi kunde hitta nya sätt att ta fram näringsprodukter, och utreda verkningarna av mera slutna system.

– En tvärvetenskaplig scenariestudie på vad ett mera slutet system skulle innebära för Finlands del om exempelvis gödselimporten skars ner skulle vara intressant att se.

Slutligen poängterar Ekroos att hållbarhet inte endast handlar om politik och produktion utan om konsumtion, vilket ofta förbises i samhällsdebatten.

– Vi talar oförskämt lite om mat. Den har blivit en självklarhet, främst för oss stadsbor. Vi talar för lite om resursslöseriet, och under vilka omständigheter maten produceras – lever bonden ett drägligt liv? Vi är inte nödvändigtvis likgiltiga, men borde ta frågan på större allvar. Vi avslutar den soliga sommardagen genom att ströva längs dikesrenarna i Vik. Med håven i högsta hugg är det klart att det är här Ekroos är i sitt esse – bland ängsväxterna och bina.