Finnfår är känt för sin synnerligen goda fertilitet. Rasen har importerats till många länder för att stärka fertiliteten hos andra fårraser genom korsningar. En färsk doktorsavhandling bidrar med gott om ny information om funktionen hos de gener som styr tackornas fertilitet samt om genetiska egenskaper som är utmärkande för det ursprungliga finnfåret.
FM Kisun Pokharel, som är forskare på Naturresursinstitutet, studerade i sin doktorsavhandling vilka gener som främjar fårets och i synnerhet det finnfårets exceptionellt goda fertilitet samt hur dessa gener fungerar.
Han studerade också utfordringens effekter på genernas funktion och därigenom på tackornas fertilitet.
Avhandlingen fokuserar på två förlopp som påverkar fertiliteten, nämligen äggstockarnas funktion före ovulationen och perioden innan embryona fäster i livmoderslemhinnan (2-17 dagar efter betäckningen), som studerades med de senaste metoderna inom genetisk forskning.
Djuren som studerades var huvudsakligen tackor av finnfår och texelfår samt tackor som var F1-hybrider (första generationen efter korsning) av dessa raser (50 % finnfår och 50 % texel).
Energitillskott höjer inte ovulationsfrekvensen
Energitillskott har tidigare konstaterats höja antalet ovulationer hos tackorna, det vill säga antalet ägglossningar under en och samma brunst. Foder med högre energiinnehåll gav den största effekten på genfunktionen och antalet ovulationer hos texelfåren, en viss effekt hos F1-hybriderna och just ingen effekt hos finnfåren.
Trots att F1-tackorna hade fått hälften av arvsanlagen från finnfåren och hälften från texel, påminde deras genfunktion mer om genuttrycket hos finnfår än om en ”mellanform” mellan de två raserna.
Det tyder på att funktionen hos de gener som ärvts från finnfåret har varit aktivare hos F1-hybriderna än vad texel-generna var. Fenomenet kallas icke-mendelsk, epigenetisk nedärvning, vilket innebär att endast generna av den ena föräldern är aktiva.
Dessutom hittades hos finnfåret en punktmutation i den kända fertilitetgenen GDF9 som förmodligen höjer antalet ovulationer. Tackor av finnfår och F1-hybrider hade mer än dubbelt så mycket gulkroppar i äggstocken än texelfåren, som ett bevis på lantrasens höga antal ovulationer.
I genforskningen sågs också antydningar om att finnfåret kan ha förmåga att gå i fördröjd implantation av embryo (embryonisk diapaus), det vill säga att fördröja när embryot fäster i livmoderslemhinnan.
Detta anlag kan vara fördelaktigt för en organisms reproduktionsförmåga, speciellt vid dålig tillgång på föda, så att djuret tack vare diapaus kan föda avkomman senare, vid en lämpligare tidpunkt.
Det enda klövdjur som konstaterats ha diapaus på 4-5 månader är rådjur. En starkt reglerande faktor av embryonisk diapaus är TXNL1-gen (Thioredoxin-like protein 1) som hade anmärkningsvärt hög genaktivitet hos tackor av finnfår och F1-hybrider. Denna indirekta genbaserade observation kan bero på finnfårets stora antal ovulationer ovulations och långa reproduktionsperiod.
Finnfåren har starkt immunförsvar
Forskningen gav belägg för att det ursprungliga finnfåret har ett genetiskt starkt immunsystem som ger fåret en god försvarsmekanism mot infektioner. Detta bidrar troligen till den goda fertiliteten.
Doktorsavhandlingen gav också nya rön om genfunktionernas reglering hos får. I forskningen studerades mikroRNA, det vill säga korta RNA-molekyler, som påverkar regleringen av genfunktionen genom att dämpa den till exempel på grund av miljöpåverkan.
I doktorsarbetet identifierades över 500 olika mikroRNA hos får, jämfört med endast 153 som identifierats tidigare. En heltäckande förteckning över mikroRNA och gener är en nyttig forskningsresurs då man vill förstå genfunktionen vid embryonalutvecklingen och utveckla analysmetoder för genetisk forskning.
Kisun Pokharel disputerade med sin doktorsavhandling ”Functional Fertility Genomics in Sheep” på Helsingfors universitet, bio- och miljövetenskapliga fakulteten, den 24 november.