Insamlingen och återvinningen av lantbruksplast haltar fortfarande betänkligt. Kunskapen och motivationen bland bönderna är ringa, lagstiftningen släpar efter och en heltäckande och lönsam modell för återvinningen saknas.
Bland annat det här framgår ur Aija Hytönens examensarbete om återvinning av lantbruksplast vid yrkeshögskolan Jyväskylän ammattikorkeakoulu.
Hytönen utdimmiterades som agrolog (högre yrkeshögskoleexamen) för knappt två år sedan. Idag jobbar hon som projektchef vid yrkeshögskolans institut för bioekonomi.
I sitt slutarbete ”Maatalousmuovien kierrättäminen – yhteistyöllä kohti parempaa kierrätysastetta” (fritt översatt Återvinning av lantbrukets plastavfall – med samarbete mot effektivare återvinning) reder Hytönen ut vilka faktorer som bromsar återvinningen av plast i Norra Savolax.
– Situationen är i stort sett den samma i hela landet, och den har inte förändrats väsentligt, säger Hytönen till LF.
Drygt 20 procent återvinns, resten eldas upp
Enligt henne återvinns idag endast drygt 20 procent av plastavfallet från lantbruket. Av återstoden bränns lejonparten som blandavfall i värmekraftverk.
Den centrala slutsatsen i avhandlingen är att återvinningen av lantbruksplaster inte är på en hållbar nivå.
Hytönen pekar på elementära olägenheter som att begreppsförvirringen är stor: Bönderna kan inte skilja mellan olika plastsorter, tillverkarna förser inte plastprodukterna med tillräckligt noggrann information och avfallsbolagens praxis vid insamlingen varierar.
När tillverkarna dessutom använder en terminologi, som bönderna inte förstår, är det upplagt för problem.
Den i genomsnitt svaga lönsamheten för lantbruken gör inte läget bättre.
– Med dagens låga inkomstnivå är det inte möjligt för bönderna att avvara resurser för behandling av plastavfall. När det kniper blir många tvungna att ty sig till olagliga metoder, skriver Hytönen i avhandlingen.
Det betyder att bönderna eventuellt själva, lagvidrigt, bränner plasten eller gräver ned den.
Enligt Hytönen utgör bönderna själva en flaskhals för återvinningen av lantbrukets plastavfall därför att de inte är villiga att källsortera och att föra plasten till insamlingspunkter om resten av återvinningskedjan inte fungerar.
Ge bönderna betalt istället!
För att få bukt med plastproblematiken föreslår Hytönen att bönderna inte ska behöva betala för att bli kvitt sitt plastavfall och att de i förlängningen ska få betalt för det, så att de ser det som en resurs.
Hon konstaterar att SuMaKi (se föregånde artikel) fört in utvecklingen på rätt spår. Hon talar även för ökad övervakning och sanktioner mot dem som bryter mot den lagstiftning som gäller avfallsplast.
Hytönen föreslår också ett servicenummer dit bönderna kan ringa för att få all tänkbar information om plaståtervinning eller en webbplats med motsvarande funktion.
En annan konkret åtgärd vore att planera byggnaderna på gårdarna så att de förutom gödsel också kan lagra plastavfall ändamålsenligt, tills det samlas in eller förs till en insamlingsplats.
Hytönen hoppas att något företag tar upp förädlingen av insamlad plast.
– Plasten borde kunna användas inom lantbruket också i fortsättningen. Men det krävs en fungerande återvinningskedja, säger hon.