Skogsbruket har varit mycket framme i media senaste tiden, ibland den stora boven, ibland som räddaren i nöden. Debatten har nästan fått sekteristiska drag!
Olika förståsigpåare har krävt förbud mot kalavverkning på statens marker, minskade avverkningsmängder, längre omloppstider och allmänt införande av kontinuerlig beståndsvård. De föreslagna åtgärderna är dock ingen lösning för klimatet på lång sikt men har negativa följder för skogsindustrin, export och sysselsättning. Skogsbrukets lönsamhet påverkas, man går i skogsägarens ficka.
Alla de föreslagna åtgärderna leder till minskad tillväxt. Skogen utgör en kolsänka som binder luftens kol via fotosyntesen. Kolförrådet finns i träden och humusen, på torvmark i torvlagret. Ju bättre ett bestånd växer dess bättre är det som kolsänka. Beståndets volymtillväxt är som störst mellan fyrtio och sextio år.
Plantskogsskötsel och gallringar vid rätt tidpunkt gör att vi har friska och växande bestånd även i framtiden. Gallringarnas syfte är att styra tillväxten till de bästa stammarna och utfallet, som till största delen är klenvirke, tas om hand av massaindustrin. Då bestånden når slutet av den ekonomiska omloppstiden, 80-100 år, följer förnyelseavverkningen som ger värdefullt timmer.
Kontinuerlig beståndsvård, som introducerades på 1980-talet, är en skogsvårdsmetod med ofta återkommande avverkningar där skogstäcket alltid bevaras. Man hugger således de största träden varefter mindre stammar och undervegetation utgör beståndet.
Man kan också göra små luckhuggningar, maximalt 0,3 hektar, i hopp om att få in nytt plantuppslag. Metoden är krävande och kräver både tur och skicklighet för att lyckas. Vid småskaligt skogsbruk kan dock en självverksam skogsägare med häst få ett bra resultat. Metoden kan även vara ett alternativ ur landskapssynpunkt vid tätortsnära skogsbruk.
I jämförelse med traditionell gallring eller förnyelseavverkning måste man röra sig över större arealer för att få ihop sin avverkningskvot. Detta gör drivningskostnaderna högre samtidigt som risken för körskador och röta ökar avsevärt. Vid försäljning på rot har köparna i vinter bjudit ett pris om är 3-10 euro lägre per kubikmeter än vid konventionell drivning.
Naturresursinstitutets forskare har kommit fram till att tillväxten minskar 25-30 procent genom kontinuerlig beståndsvård. Detta är negativt med tanke på samtidigt minskad kolsänka. Tillväxtminskningen beror delvis på glesare bestånd än vid konventionell gallring, grundytor på 10-12 kvadratmeter per hektar mot 18-20 per kvadratmeter per hektar normalt efter gallring. En orsak är också att många av de kvarlämnade stammarna kanske har varit undertryckta med dåliga kronor och inte reagerar önskvärt efter ingreppet.
Vid konventionell gallring avverkar man i första hand behärskade och undertryckta stammar medan de bästa sparas till slutavverkningen eller som fröträd. Det är ett slags primitiv rasförädling att stammar med de bästa egenskaperna sparas till sist.
Kontinuerlig beståndsvård inriktar sig på att ta bort de största, kanske genetiskt bästa, stammarna och satsa på resten. Det går bra en gång, stora stammar, inga förnyelsekostnader eller eftervård. Frågan är vad som finns kvar då man huggit över området två gånger eller tre gånger. Det gäller nog att fundera ordentligt innan man väljer denna metod. Jag har inte hört att någon mjölkbonde till först slaktat den ko som mjölkar bäst!
Förändringarna i skogslagen 2014 ger stora friheter för skogsägarna. Under hela min tid i skogsbrukets tjänst har målsättningen varit största möjliga virkesproduktion, så är det tyvärr inte längre. Det är bara att hoppas att förnuftet återvänder och god skogsvård värdesätts även i framtiden.
Efter ”blädningsappellen” av framsynta skogsmän 1948 upphörde blädning- och dimensionshuggningarna. Dessa hade drag av kontinuerlig beståndsvård, bestånden skövlades på virke och lämnades sedan åt sitt öde. Det krävdes mycket iståndsättning och förnyelse för att få restskogarna i produktion.
Under min tid i Skogsreviret på 1970-talet höll vi ännu på och restaurerade skogar i underproduktion. Det omfattande skogsvårdsarbetet tillsammans med dikning av försumpade momarker och torvmarker har gett resultat. Virkesförrådet som på 1950-talet var cirka 1.500 miljoner kubikmeter är idag 2.500 miljoner kubikmeter, tillväxten har ökat från 55 miljoner kubikmeter till 107 miljoner kubikmeter under samma tid.
Jag är övertygad om att det bästa skogsägarna kan göra är att sköta plantskogarna, gallringarna och förnyelserna i rätt tid. På det sättet har vi friska och bestånd med god växtkraft vilket är positivt för både ekonomi och klimat.