Trots att det blivit lättare att få ersättning för hjortdjursskador i skogarna har det inte synts som en ökning i mängden ansökningar i Västra Nyland.
I år har det kommit in sju anmälningar om hjortdjursskador i kustkommunerna mellan Pargas och Sjundeå, berättar skogsrådgivare Ragnar Höckerstedt från Skogscentralen i Ekenäs. I hela Nyland har Skogscentralen gjort tio hjortdjursskadevärderingar, och Höckerstedt uppskattar att det blir 2-3 stycken till i år.
– Men i Västra Nyland har det bara kommit in två anmälningar. Det betyder att antalet inte ökat trots att ersättning lättare beviljas i och med fjolårets ändring av förordningen om viltskador.
Ansökningen blev samtidigt enklare att göra.
– Jag gissade att det skulle komma in dubbelt eller mångdubbelt det antalet, säger Höckerstedt. Vi vet ju att det finns mycket älg och hjort här, men kanske har skogsägarna helt enkelt inte hunnit ta till sig det nya värderingssystemet.
Ett område där Höckerstedt granskat och godkänt hjortdjursskador i plantbestånd är Mikael Aminoffs skog i Bromarv utanför Ekenäs. Aminoff själv tror att det låga antalet ansökningar kan bero på att skogsägarna accepterar en viss mängd lindriga skador som en naturlig del av skogsbruket.
– Det hör liksom till att det rör sig älgar i skogen och tar någon planta. Jag har inte personligen upplevt älgarna som något problem här, men jag är jägare och ser förstås läget från det perspektivet.
Skogsägare har på flera håll klagat över den växande älgstammen, även i Västra Nyland.
– Jag vet att många tycker annorlunda än jag, säger Aminoff. Jag har ansökt om ersättning för älgskador tre gånger – en gång på 1980-talet, en gång på 1990-talet och så nu. Ur min synvinkel har det alltså inte skett någon stor förändring i antalet skogsskador.
Upptäcks ofta på våren
Skadorna uppstår ofta under vinterhalvåret när älgar kan röra sig i större grupper, berättar Höckerstedt.
– De upptäcks på vårkanten när älgarna redan dragit vidare. Men skadorna behöver inte vara färska för att berättiga till ersättning, utan de kan vara upp till tre år gamla.
När Aminoff hittade skadorna var en del färska, andra hade uppkommit tidigare. De sträckte sig över ungefär två hektar.
– Det såg riktigt dåligt ut när jag upptäckte dem, säger han. Men nu ser läget inte alls lika illa ut längre, utan beståndet har repat sig oväntat bra. Efter första gallring tror jag knappt man urskiljer några skador här längre.
Men alla fall är inte lika, och skadorna måste värderas enligt ett kvalitets- och tillväxttest. I princip betyder det att granskaren räknar skadade och hela träd inom ett visst antal provytor med en förutbestämd radie.
För att ersättning ska kunna betalas ut för hjortdjursskada måste plantbeståndet ha varit utvecklingsdugligt innan skadan skedde, vilket för tallskog i Södra och Mellersta Finland betyder minst 1.500 plantor per hektar. Utvecklingsdugliga anses plantor vara som har en livskraftig topp och som är oskadda samt som till sin storlek passar in i plantbeståndet.
– Är det under 600 plantor kvar per hektar beviljas stöd för nyodling, säger Höckerstedt.
Lindrigare fall med 600-1.200 oskadda plantor per hektar berättigar till skadeersättning för kompletteringsplantering.
Det finns däremot inget krav på att skogsägaren ska kompletteringsplantera eller omplantera ett plantbestånd.
– Låter man bli att omplantera ett illa skadat bestånd blir engångsersättningen lite större. Vi kan då välja att ge ett nytt plantbestånd eller en ordentligare ersättning för tillväxt- och kvalitetsförluster.
Mindre skador ger också ersättning, så länge de överstiger 170 euro och det finns färre än 2.000 oskadda utvecklingsdugliga plantor kvar per hektar.
Lättare för alla parter
Tidigare fanns det flera skadeklasser, men nu har de slagits ihop till två, förklarar Höckerstedt.
– Skadeklass I betyder hela och lindrigt skadade plantor, skadeklass II illa skadade och döda plantor.
För tallplantor betyder klass II att över 75 procent av barrmassan har förlorats eller att senaste årsskottet samt alla grenar i fjolårets kvistvarv har skadats.
– Närmare information hittar man på vår hemsida eller så kan man ringa någon av våra skogsrådgivare.
Ansökningsprocessen för skadeersättningen har Aminoff låtit skötas av Revirets tjänstemän, vilket han tycker fungerat utmärkt. Skogsägaren kan också ta hand om ansökningen själv, men det gäller att veta vad man gör, säger Höckerstedt.
– På nätet kan man räkna ut när gränsen för skadestånd uppnås, men man ska nog ha en del bakgrundskunskap. För en anmäld hjortdjursskada som vid granskning inte visar sig uppfylla kriterierna erhålls en granskningsavgift på 150 euro, men ett sådant fall har jag aldrig varit med om.
Både Höckerstedt och Aminoff tycker att det nya systemet för bedömning och ersättning av hjortdjursskador är en förbättring.
– Det är enklare för alla parter, säger Höckerstedt. Och skogsägaren ska ha rätt till en skälig ersättning för de skador som orsakas av hjortdjur. Därför hade jag också förväntat mig att antalet ansökningar skulle ha stigit.