Svenska forskare kritiserar den nuvarande riskvärderingen av GMO-produkter i EU. Enligt forskarna baserar sig processen på föråldrade kunskaper från 1970-talet och fixeras ensidigt på risker utan att beakta teknikens fördelar.
I en studie som nyligen har publicerats i Journal of Risk Research granskar forskare inom juridik, etik och växtgenetik vid Sveriges Lantbruksuniversitet hur dagens regelverk fungerar.
I EU:s lagstiftning är det stor skillnad mellan förfarandena och kraven för godkännandet av grödor som klassificeras som genetiskt modifierade (GM) och så kallade konventionella grödor.
Enligt EU-direktivet om avsiktlig utsättning från 2001, kan en GM-sort endast sättas ut i miljön efter att ett särskilt tillstånd har beviljats. Tillstånd får endast beviljas om odling och distribution inte utgör någon väsentlig risk för människors hälsa eller miljön.
Bevisbördan ligger hos den som ansöker om tillståndet och sökanden måste tillhandahålla omfattande dokumentation innan ett beslut kan fattas. Konventionellt förädlade grödor kan däremot släppas ut på marknaden utan riskbedömning.
Själva metoden är inte relevant
Den strikta uppdelningen mellan konventionella och GM-grödor har motiverats med avseende på hälso- och miljörisker. Detta var fallet på 1970-talet då försök med genmodifierade växter började äga rum.
De första forskarna som lyckades producera rekombinant DNA ville då undersöka om det fanns några risker innan de fortsatte med sin forskning. Försiktighetsåtgärderna var berättigade med tanke på det dåtida kunskapsläget om potentiella risker.
I dag har kunskaperna på området ökat dramatiskt, påpekar studiens huvudförfattare Karin Edvardsson Björnberg, som är docent i miljöfilosofi vid KTH i Stockholm. Hon efterlyser ett mer differentierat perspektiv.
Den nuvarande uppdelningen inom riskvärderingen mellan genetiskt modifierade grödor (GM) och konventionellt förädlade grödor är inte motiverad. Själva förädlingsmetoden är ingen relevant indikator för hälso- eller miljörisker, menar Edvardsson Björnberg.
Hon understryker att bedömningen av nya grödor måste utgå från deras egenskaper. Man kan inte bara inkludera risker utan att samtidigt ta hänsyn till fördelar.
I studien använder forskarna fyra hypotetiska introduktioner av nya sorter som exempel – två sorter av fältkrassing och två sorter av potatis, där en av varje art klassificeras som GMO.
Alla fyra fallen är realistiska eftersom de bygger på pågående växtförädlingsprojekt vid SLU. Forskarna har testat den nuvarande risklagstiftningen genom att svara på frågor om bland annat giftighet och spridningsrisk.
Slutsatsen är att spridningsrisken beror på grödans förmåga att överleva utanför ett jordbruksfält, vilket kan vara en riskfaktor i fältkrassing.
Det är också välkänt att potatisförädling kan leda till oavsiktlig ökning av giftiga ämnen, som exempelvis solanin. Det finns alltså god anledning till ett försiktigt förhållningssätt kring dessa risker.
Egenskaperna är viktigaste faktorn
Forskarna drar också slutsatsen att den europeiska GMO-lagstiftningen för grödor skiljer sig från flera andra riskrelaterade lagstiftningar, t.ex. för bekämpningsmedel och läkemedel.
Lagstiftningen är baserad på en riskbedömning som enbart beaktar risker men inte fördelarna. I normala fall borde riskerna vägas mot fördelarna. Egenskaperna ska vara den avgörande faktorn, säger Karin Edvardsson Björnberg.
Den obligatoriska märkningen av GMO-produkter har som enda syfte att informera om den processen som har använts då växterna förädlades. Produktens egenskaper spelar en undanskymd roll.
Konsumenterna kan protestera mot att ”naturen manipuleras” eller har kanske andra existentiella eller religiösa skäl för att välja bort GMO-produkter. Sådana aspekter kan motivera lagstiftningen, men då borde den anpassas till att hantera dessa frågor specifikt.