Den stora variation som finns mellan lantraser av nötboskap i olika delar av Europa beror delvis på inkorsningar som skedde tidigt i domesticeringen. Det visar en avhandling av Maulik Upadhyay från SLU.
Runt om i Europa finns gamla boskapsraser med stark koppling till den regionala kulturhistorien. Dessa raser är också värdefulla genetiska resurser, eftersom de har en lång historia av anpassning i sina ursprungliga miljöer.
Selektionstryck för specifika egenskaper såsom kött- och mjölkproduktion har saknats eller varit mycket lågt i sådana populationer under tidens gång, vilket innebär att de sannolikt har behållit många sällsynta genvarianter som kan ha försvunnit i kommersiella nötkreatursraser. Det kan bland annat handla om arvsanlag som gör djuren mindre mottagliga för sjukdomar.
Under det senaste århundradet har den snabba spridningen av en handfull kommersiella nötkreatursraser minskat förekomsten av lantraser över hela världen. Många nötkreatursraser klassificeras under kategorin ”i fara” medan andra redan har försvunnit. De länder som har skrivit under konventionen om biologisk mångfald har dock förbundit sig att verka för sina lantrasers bevarande.
Egen uppsättning genetiska varianter
Maulik Upadhyay har i sitt doktorsarbete undersökt arvsmassans genetiska struktur i olika europeiska boskapspopulationer, samt släktskapsförhållanden mellan raserna. Studierna visar hur genflödet från lokala uroxar, zebu (indiskt nötkreatur) och afrikansk taurinboskap har bidragit till den genetiska variationen i europeisk boskap.
Den övergripande bilden är att domesticeringshistorien ser olika ut i nordvästra respektive södra Europa.
– Den stora genetiska variationen i boskap från Italien och Balkan beror till exempel på inslag av zebu i arvsmassan, medan brittiska boskapsraser är mer släkt med uroxar, säger Maulik Upadhyay. Detta tyder på att genflödet mellan vilda lokala uroxar och de tidigaste populationerna av domesticerade nötkreatur har varit betydande.
Maulik Upadhyay har identifierat flera unika och släktspecifika variationer i arvsmassan hos de europeiska nötboskapsraserna samt en stor genetisk mångfald inom flera av dem.
– Svenska fjällkor har t.ex. en betydande genetisk mångfald. Däremot har vänekon och ringamålakon från södra Sverige lägst genetisk mångfald av de svenska nötkreatursraserna, och för att bevara dessa krävs därför riktade insatser, förklarar Maulik Upadhyay.
Historiska källor antyder att fjällnära kor är en underpopulation av den mer isolerade fjällkon och de genetiska analyserna i avhandlingen kunde bekräfta att det finns relativt få skillnader i genetisk variation mellan dessa populationer.
Analyserna visade dessutom att de svenska lantraserna saknar eller har mycket litet släktskap med de andra nordvästeuropeiska (främst brittiska och nederländska) nötkreatursraser som ingick i studien, och därmed har en egen uppsättning genetiska varianter.
Forskningen som presenteras i avhandlingen är ett resultat av ett samarbete mellan Wageningen University & Research, Sveriges lantbruksuniversitet och Taurusstiftelsen (Stichting Taurus).