75 procent av Kambodjas 17 miljoner invånare lever på landsbygden. De flesta försörjer sig på jordbruk. Det är tungt kroppsarbete som gäller, något som tvingar bönder med funktionsnedsättningar att vara innovativa.
Solen bränner över fält och pålhus i byn Trach Pok i norra Kambodja. Luften dallrar av fuktig hetta. Det bekymrar inte 50-årige tvåbarnspappan Phen Ban.
Han sicksackar vant fram i sin rullstol bland kryddväxter, plantor och fruktträd i sin odling vid familjens hus. Båda hans ben är amputerade vid höfterna. Med en lång krokförsedd käpp plockar han ned jackfrukter från trädkronorna.
– Det är tufft att vara bonde med funktionsnedsättning, men det går att hitta lösningar på utmaningarna, säger han.
75 procent av Kambodjas 17 miljoner invånare bor på landsbygden. De flesta försörjer sig på lantbruk där det är hårt kroppsarbete som gäller. Något som gör livet på landet särskilt tufft för personer med funktionsnedsättningar.
En del försörjs av sina familjer, andra driver småskaliga jordbruk. De konkurrerar dock på ojämlika villkor med andra bönder.
– Min rullstol är inte anpassad för terrängen. I genomsnitt kraschar den tre gånger per år. Den utsätts för hård påfrestning när jag ska ta mig till mitt risfält. Det tar tre timmar att ta mig dit på smala stigar, säger Phen.
Minor, minor och åter minor…
Kambodja ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, CRDP, 2012, men det går givetvis inte att göra varje fält, djungel och sumpmark till rullstolsvänliga platser.
Det går dock att hitta enkla tekniska lösningar på många av problemen. 2017 startades till exempel Agri-Lab-projektet som drivs av funktionsrättsorganisationen PAfID (People's Action for Inclusive Development). Phen har deltagit i projektet i drygt ett år.
Det är deltagarnas egna erfarenheter, lösningar och idéer som är ryggraden i Agri-Lab. När Phen blev bonde hade han ingen erfarenhet av lantbruk. I sin ungdom var han yrkesmilitär.
– Men 1998 trampade jag på en mina som sprängde bort mina ben, säger han.
Det är ett öde som han delar med många kambodjaner. Kring 45.000 personer har lemlästats av minor som lades ut under väpnade konflikter från 1970 till slutet av 1990-talet. Det är bland det högsta antalet i världen.
De flesta olyckorna har skett på landsbygden. Trots ett omfattande röjningsarbete är fortfarande stora områden infekterade av minor som är odetonerade.
– Efter olyckan blev jag hemskickad. Jag fick ingen hjälp att börja om på nytt, säger Phen.
Anpassad tuktuk
Då var hans hustru gravid med deras första barn. Pensionen från armén, som idag är på cirka 155 euro i månaden, räckte inte långt.
Han började därför odla grönsaker och frukt för hushållsbehov och överskottet såldes. Det var dock problematiskt för Phen att transportera produkterna till marknader, likaså att ta sig runt överhuvudtaget. Inga allmänna transportmedel är anpassade för personer med funktionsnedsättningar.
Phen löste problemet genom att köpa en tuktuk, alltså en trehjulsdriven moped. Han fixade själv så att alla kontroller, som gaspedal, koppling, växlar och broms, finns på styret. Fordonet har ett förarsäte och en bänk för två, tre passagerare där bak.
– Därmed kan jag transportera saker och själv ta mig runt. Jag kör även min yngste son till och från skolan, säger Phen.
Odlandet har inneburit mycket slit, men liten profit. Idag är kycklinguppfödning Phens huvudsyssla.
– Men jag hade ingen kunskap om kycklinguppfödning när jag började. Jag bara matade kycklingarna och hoppades att de skulle växa, men varje regnsäsong (från maj till oktober) dog de av sjukdomar, säger han.
Dåligt självförtroende
Bönder med funktionsnedsättningar söker sällan råd om jordbruk eller går med bondekooperativ, bland annat på grund av rörelsesvårigheter och otillgängliga byggnader.
Enligt PAfID är dåligt självförtroende en annan orsak. Många är rädda för att inte bli tagna på allvar.
Det var först våren 2022, då Phen hörde talas om PAfID, som han började gå på Agri-Lab-projektets möten.
– Då lärde jag mig om mediciner, foder och vaccin som jag ska ge till kycklingarna. I år har inga kycklingar dött under regnperioden, säger han.
Phen och hans fru hjälps åt i jordbruksarbetet. Andra får klara sig själva.
I grannbyn Tra Beng Prey bor 55-åriga Soun Phep. Hon försörjer ensam sin gravt autistiske son och sin halvbror som är förlamad i benen.
– Jag är den enda i hushållet som kan arbeta, konstaterar hon.
Soun, som har nedsatt rörelseförmåga i vänster ben på grund av polio, är i full färd med att ploga sin jord med ett manuellt redskap som ser ut som ett mellanting mellan en kultivator och en stor grävgaffel. Det har två långa metallskaft, som sträcker sig till Souns axlar, och är cirka 30 centimeter brett. Gaffelaxeln har sex långa tänder.
Soun tar grepp om handtagen och pressar sin vänstra fot mot gaffelaxeln så att tänderna sänks i jorden. Hon backar ett steg samtidigt som hon drar handtagen mot sig och jorden lyfts. Momenten upprepas i rytmisk takt. Hon har ett liknande redskap för att bryta upp hård och lerig jord.
– Tidigare använde jag en spade. Det tog lång tid och var väldigt jobbigt. Nu kan jag lossa jorden och få en bra såbädd på kortare tid utan särskilt mycket ansträngning, säger hon.
Lever på marginalen
Redskapen är tillverkade på Agri-Lab i en process som kallas Kreativt Kapacitetsbyggande. Under möten identifieras deltagarnas problem genom diskussioner.
I samråd med design- och teknikexperter utvecklas sedan individuellt anpassade arbets- eller transporthjälpmedel. Oftast genom att omkonstruera begagnade redskap, kärror eller fordon. Tillverkningskostnaderna är låga, men redskapen gör stor skillnad.
Soun har levt – och lever – ett hårt liv. Hon hoppade av skolan i andra klass och började arbeta på en tegelfabrik. Hon gifte sig i 30-årsåldern, men äktenskapet kraschade och hon flyttade hem till sin halvbror med sin son.
– För elva år sedan klarade min kropp inte längre av arbetet på fabriken. Jag var tvungen att hitta ett annat sätt att försörja oss på, säger hon.
Soun såg inga andra alternativ än bli bonde.
– Det var jobbigt i början. För att gräva i jorden och hämta vatten måste man vara fysiskt stark. Det är jag inte, säger hon.
Trots idogt arbete var skördarna magra.
– En del av problemet var att jag inte visste något om odlingsteknik. Det var först när jag kom i kontakt med Agri-Lab som jag lärde mig mer, säger hon.
Prototyper
Soun har även fått en motordriven vattenpump.
– Den är kopplad till min brunn så nu vattnar jag odlingarna med vattenslang, säger hon.
Runtomkring spirar grönsaker i prydliga rader. Arbetet har blivit lättare och inkomsten lite större, men hon lever på marginalen. Trots detta lägger hon undan en slant ibland.
– Mitt mål är att köpa en vattenspridare eftersom jag ofta halkar på marken när jag bevattnar odlingarna med slang, säger hon.
Sex timmars bilfärd söderut ligger huvudstaden Phnom Penh. Där har PAfID sitt huvudkontor. Kheng Virak, som är verkställande chef, berättar att projektet drivs på 12 platser i Kambodja. Cirka 400 personer deltar aktivt i det.
– Men det gynnar fler. När folk ser att någons odling plötsligt börjar prunka av grönsaker blir de inspirerade och odlingsmetoderna kopieras. Detsamma gäller tekniska lösningar, säger han.
Det är framför allt innovativa transporthjälpmedel som kopieras.
– Olika typer av vagnar som kan kopplas till rullstolar är populärast. De används för att ta produkter till marknaderna, förflytta vattenpumpar eller hämta vatten, säger Kheng.
Ett tiotal prototyper har tagits fram. Ambitionen är att sprida projektet, eller åtminstone prototyperna, till hela Kambodja. Lokala politiker bjuds in till demonstrationer av prototyperna.
– Detta för att de ska inse att det är en enkel process att tillverka hjälpmedel som kan inkludera fler människor i byarnas ekonomi, avslutar Kheng.
