Dikningar och underhåll av dikena släpar efter. Vi har en iståndsättningsskuld som dessutom accelererar i och med den pågående klimatförändringen. Det är illa för jordbruket men också för miljön, när diken slammar igen. Det leder till översvämningar av åkrarna vid kraftig nederbörd och till att näringsämnen rinner bort från åkern och ut i vattendragen.
Det här var diskussionsämne på SLC Nylands träff hos miljöminister Kimmo Tiilikainen (cent) i början av veckan. På samma träff deltog också tjänstemän från NTM-centralen i Nyland, jord- och skogsbruksministeriet samt miljöministeriet.
Avsikten var att diskutera hur man kan underlätta möjligheterna att utföra nödvändiga dikningar, samt underhåll och rensning av vattendrag.
Myndigheterna lider av resursbrist
Bakgrunden är att miljöministern var inbjuden till SLC Nylands höstmöte i november, där i synnerhet dikning eller snarare svårigheterna med att dika och iståndsätta diken var till diskussion.
Frågan har varit aktuell inom SLC Nyland längre än så. På höstmötet 2017 kom till exempel SLC Nylands Ingåavdelning med en motion där avdelningen fram för allt efterlyste enklare förutsättningar för att verkställa dikningsprojekt. Enligt avdelningens motion blir större dikningsprojekt ofta ogjorda på grund av krånglig och besvärlig byråkrati.
Det är inte önskvärt vare sig för skördenivåerna eller för miljön.
I synnerhet i Nyland märker man att myndigheterna lider av resursbrist. Det är ofta en tolkningsfråga när tillstånd för ett dikningsprojekt krävs. Erfarenheterna är att man ofta åläggs att söka tillstånd av regionförvaltningsverket för säkerhets skull, vilket fördröjer nödvändiga projekt.
– Ett av våra budskap på träffen var att det är väldigt viktigt med handledning och rådgivning under hela processen, men särskilt i inledningen. Eftersom det är svårt att få tag på sakkunniga så faller idag ett stort ansvar på dikessammanslutningens ombudsman, tidigare sysslomannen, när det gäller större projekt. Det är en tidskrävande uppgift, refererar SLC Nylands verksamhetsledare Bjarne Westerlund, som deltog i träffen tillsammans med ordförande Thomas Antas och SLC:s fullmäktigeordförande Thomas Blomqvist samt huvudsysslomannen för Dikningsbolaget för upprensning av Sjundeå Kyrkå , Christer Smeds.
Med på träffen var också verksamhetsledaren för Täckdikningsföreningen Helena Äijö.
Kyrkån ett avskräckande exempel
Ett avskräckande exempel är projektet för iståndsättning av Kyrkån, som inleddes redan hösten 2009. Det dröjde närmare 8 år innan dikningsprojektet kunde utföras på två månader under hösten 2017.
En av orsakerna till att det drog ut på tiden var att NTM-centralen i Nyland kopplade samman iståndsättningsprojektet med sitt eget fisktrappsprojekt. Därmed måste lov ansökas från regionförvaltningsverket.
Erfarenheten är att projektets omfattning och inverkan på miljön borde uppskattas i början och en tidtabell göras upp.
Om projektet med Kyrkån hade kunnat genomföras några år tidigare hade kostnaderna varit betydligt lägre. Under tiden hann dessutom en stor mängd näringsämnen urlakas.
Myndigheterna borde ge klara råd till dem som söker om ett projekt och till dem som ska planera det enligt SLC Nyland. Tidigare hade staten ansvar för planering av dikningsprojekt. Så är inte fallet numera, utan staten har en mer övervakande roll, men den är fortfarande viktig.
I det sammanhanget konstaterade minister Tiilikainen att tjänstemännen nog har rätt att ge råd.
NTM-centralen i Södra Österbotten har gett ut en handbok 2015 för dikningssammanslutningar om genomförande av underhålls- och grundförbättringsprojekt. Där kommer det bland annat fram att ”nyttotagarna”, i det här fallet jordbrukarna i en dikningssammanslutning, måste underhålla diken.
Lagen ok men inte tillämpningen
Mötesdeltagarna var eniga om att lovprocessen som sådan är rätt klar och tydlig i vattenlagen, men tillämpningen kunde vara klarare. Bättre samarbete och koordinering behövs inom förvaltningen.
Det rådde även enighet om att pilotprojekt samt mer forskning behövs. Försök med tvåstegsdikning med bottenfåra och terrass, till exempel i anslutning till projektet Raseborgs å är också nödvändiga.
Jord- och skogsbruksministeriets representanter skulle ta upp frågan på sitt ministerium, bland annat i arbetsgruppen för verksamhetsmodeller. Det kom också fram under träffen att jord- och skogsbruksministeriet har en torrläggningsstrategi under arbete. Frågan är även aktuell inom reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, bland annat som en följd av klimatförändringen.
SLC Nyland passade vidare på att framhålla behovet av att återuppväcka gamla dikningssammanslutningar.
Enligt informationen på miljöförvaltningens hemsida på internet behöver en obetydlig dikning inte anmälas. Dikning av arealmässigt mindre områden kan betraktas som obetydliga, till exempel en täckdikning av ett mindre åkerskifte eller en dikning av en mindre skogstomt. Andra dikningar ska anmälas till närings-, trafik- och miljöcentralen (NTM-centralen) minst 60 dagar på förhand. Bland annat uppgifter om fårorna som ska rensas eller grävas samt konsekvenserna för miljön ska framgå i anmälan. Även underhåll av ett dike ska anmälas i de fall då fåran som används som dike har återfått sitt naturliknande tillstånd.
Nytt dike kan kräva tillstånd
Anläggning av ett nytt dike kräver tillstånd, om det kan leda till negativa konsekvenser för ett vattendrag. Tillståndet söks från regionförvaltningsverket.
Också underhåll av ett dike kan fordra ett tillstånd från regionförvaltningsverket. Om till exempel en bäck som har rensats för en dikning med tiden återfått sitt naturliknande tillstånd, kräver underhållet ett tillstånd enligt samma grunder som en ny dikning.
En särskild reglering gäller dessutom fåror som är mindre än ett vattendrag, man talar om rännilar. Om naturtillståndet för en rännil äventyras till exempel på grund av grävningar, kräver dikningen en särskild dispens från regionförvaltningsverket.