Avsikten med stödhundsverksamheten är att bringa människor glädje och ett avbrott med guldkant i en kanske grå vardag. Stödhundsverksamheten används också för att främja det psykiska välmåendet.
– De där ”ryssarna” skulle jag inte använda som stödhundar! Anne Lindholm kallar på hundarna Nicci, Wilda och Dimitra. De är redan lite till åren komna och trivs bäst hemma med familjen. Nicci, Wilda och Dimitra är av rasen Russkiy Toy, därav Lindholms “ryssarna”.
Man möts av glada hundskall, viftande svansar och blöta nosar då man stiger in hos Lindholm. I det Lindholmska residenset finns fler hundar att välja mellan, inalles är tassarna 24 till antalet. Coco och Geri är utbildade stödhundar, hur det blir med Pixie är ännu osäkert. Coco, Geri och Pixie är av rasen Pomeranian.
– Pixie är bara sju månader gammal och man brukar utgå från att en hund ska ha fyllt två år före man kan avgöra om den lämpar sig för ett arbete som stödhund eller inte, berättar Lindholm.
Många titlar
Anne Lindholm är bosatt i Hindsby, Sibbo, och jobbade före pensioneringen på ett bankkontor. Det var också på kontoret som tanken på att utbilda sig till stödhundsförare föddes.
– Det är ju det klassiska, att sedan då jag har tid så ska jag ta mig tid för andra. Tillsammans med en kollega bestämde vi oss för att utbilda våra hundar till stödhundar och i och med att jag slutade jobba, så har jag tid också för det här.
Lindholm deltog i en utbildning som pågick under fyra lördagar, under ett av kurstillfällena deltog också Coco och Geri. Utbildningen ordnades av Sipoon Mielenterveysseura (SIMI) och Keski-Uudenmaan Mielenterveysseura (KUMS).
– Jag fick i förväg fylla i ett formulär, svara på frågor om mig och hundarna, säger Lindholm. Under närundervisningen undersökte en utbildad hundpsykolog hundarna och de blev godkända, vi fick diplom och har nu rätt att delta i till exempel evenemang som ordnas av föreningar som främjar mentalt välmående.
Läshund, stödhund, terapihund – kärt husdjur kan ha många titlar.
– Coronapandemin har satt käppar i hjulet för mycket av den verksamhet som vi deltar i, konstaterar Lindholm. Coco, Geri och jag har under pandemin ändå kunnat delta i en del evenemang utomhus, främst hundpromenader utomhus med bland annat unga med intellektuell funktionsnedsättning.
Då Lindholm och hundarna drar ut på uppdrag, kläs också hundarna i arbetskläder. Utbildade stödhundar bär en scarf och deras förare är iklädd en väst.
– Då jag drar på mig västen och klär på hundarna deras scarfar, så vet hundarna att vi ska ut på jobb, säger Anne Lindholm.
Olika målgrupper
Jobben varierar och målgrupperna är många, utöver hundpromenaderna för olika målgrupper besöker Lindholm också daghem för barn med särskilda behov och äldreboenden. Under hundpromenaderna får deltagarna leda hundarna och klappa, krama och gosa med djuren. Under besöken på äldreboenden är det ofta hundarna som tar initiativet till kontakt.
– Också äldre som lever i sin egen och rätt slutna värld lever upp då vi kommer in, säger Lindholm. Coco och Geri trivs i famnen på de äldre och njuter av närheten. Att se hur känslan av hundarnas mjuka päls mjukar upp dragen hos en äldre person är rörande. Också de som oftast är väldigt tystlåtna börjar prata. Med hundarna, med mig och med varandra.
Forskning visar att djur och samverkan med djur sänker kortisolhalten hos människan, vilket i sin tur leder till att känslan av stress blir mindre. Stödhundarna väcker också äldre människors minnen till liv.
– Många äldre personer är uppvuxna med djur och har haft egna djur då de ännu bodde hemma, säger Lindholm. Via stödhundarna väcks inte bara minnen om de egna djuren till liv, också annat förflutet som kan väcka både glädje och sorg kan dyka upp. Många tror för ögonblicket att Coco eller Geri är deras egna hundar och det händer att en del blir väldigt ledsna då vi avslutar vårt besök.
Hur skulle Anne beskriva sina stödhundar?
– Geri är lugn och snäll, empatisk och tycker om alla människor. Coco är rätt lik Geri, men tycker om lite mer action.
Hundar i många kulörer och storlekar
Stödhundarna är ett välkommet inslag i vardagen för många målgrupper med särskilda behov, men kan också ses på evenemang som är öppna för alla, från fastlagsfirande till sommarfester.
– Det händer att förfrågningarna är så pass många att vi helt enkelt inte hinner besöka alla, säger Vuokko Hannila, som ansvarar för stödhundsutbildningen vid Keski-Uudenmaan Mielenterveysseura.
Den som är intresserad av att boka in ett besök av stödhundarna tar oftast kontakt via föreningarnas Facebooksidor, Hannila säger att föreningarna själva inte behöver marknadsföra sina tjänster.
– Ofta är det så att den som kontaktar oss har hört talas om stödhundarnas besök hos någon annan och sedan hör de av sig till oss. Föreningens aktiva anmäler sig till olika evenemang via ett digitalt namnupprop, berättar Hannila.
Under det senaste åren har både evenemangen och utbildningen av nya stödhundar legat på is och Hannila hoppas att man snart kan komma igång med verksamheten igen. Behovet av nya hundförare och hundar är stort.
– I vår förening är de riktigt aktiva hundförarna fem till sju stycken, säger Hannila. En del hundar börjar också vara på ålderns höst och det är viktigt att följa med hundarnas ork.
De krav föreningen ställer på hundarna är enkla, hundarna ska vara lugna och ha ett gott beteende. Hundförarna får under utbildningen bland annat information om de signaler hundarna sänder och hur signalerna tolkas.
Hundförarna undervisas också i frågor om tystnadsplikt och får tips om hur man kan och ska agera under evenemang för de olika målgrupperna. Utbildningen är avgiftsfri och då det är fråga om välgörenhet får hundförarna ingen ersättning för sina insatser.
– Belöningen är den man får då man besöker de olika evenemangen, säger Hannila. Bara det att komma in på gården på ett dagis, med hundar från chihuahua till Berner sennerhund i alla olika färger och se barnens miner, det är belöning nog!
