En gammal skog på Bussö i Vårdö med en stenrösa eller djävulsåker som de också kallas finns bland årets totalt 34 ansökningar om frivilligt åländskt biotopskydd.
– Det handlar om en skog där det inte skett några avverkningar sen 1940-talet, berättar Sören Karlsson som lämnat in ansökan.
Sören och hans bror som bor i Mariehamn har tagit över släktgården Kallas på Bussö där båda är födda och uppvuxna och där deras far Sture Karlsson och deras farfar före honom satsade mycket tid på att vårda hemmanets skogar.
54-årige Sören är diplomingenjör från Åbo Akademi och jobbar nu på teknologiföretaget Wärtsilä i Vasa. Men han vistas ofta på Bussö eftersom han gillar rådjursjakt och även höstjakt på sjöfågel.
– Och i stället för att avverka skogen vill jag gärna låta den gå orörd vidare till barn och barnbarn. Då är det frivilliga skogsskyddet ett bra alternativ och man förlorar ju ingenting på att lämna in en ansökan, säger Sören.
Unikt område
Han betecknar det nu aktuella cirka fem hektar stora skogsskiftet som ”unikt” och tycker att det passar bra in i landskapets kriterier för skyddsvärda skogar.
Stenåkrar (”stenrösa” eller ”djuvulsåker” som det heter på åländsk dialekt) som är större än 0,5 hektar är redan skyddade i lagen. Även mindre stenåkrar anses värdefulla då de utgör en del av Ålands naturhistoria och berättar om hur öriket för tusentals år sedan steg upp ur havet.
På mer än sjuttio år har det inte skett någon avverkning i det skifte som stödansökan gäller, men runt området har betydande avverkning gjorts för att stoppa granbarkborrarnas framfart.
– Det har funnits många torra och döda granar och massor med granbarkborrar i vår skog, konstaterar Sören Karlsson.
Skogen också bra för välmåendet
Både Ålands skogsvårdsförenings verksamhetsledare Torbjörn Björkman och miljövårdsbyråns naturvårdsintendent David Abrahamsson som tagit emot ansökningarna är positivt överraskade för det stora intresset att bevara skogliga ”smultronställen”.
Abrahamsson tycker att de många ansökningarna också ger en fingervisning om att det blir vanligare att se ett annat värde i skogen än enbart som virke och råvara för pappersindustrin.
– Skogarna kan ju fungera som små smultronställen där man kan plocka bär och svamp eller jaga. Dessutom har det ju visat sig ha stor betydelse för människors välmående att bara gå runt och njuta av skogens lugnande effekt, säger Abrahamsson.
Björkman värderar för sin del att de allra flesta ansökningarna har skickats direkt till landskapsregeringen utan att skogsvårdsföreningens instruktörer har behövt vara pådrivande eller ens kontaktade.
Söker stöd för tjugo hektar
Det frivilliga biotopskyddet är en åländsk anpassning av det fastländska Metso-programmet och innebär att det aktuella skogspartiet under tio år skyddas från avverkning.
Både privatpersoner och företag samt även församlingar kan ansöka om stödet. Däremot omfattas inte landskapets eller kommunalt ägda skogar.
En skogsägare som inte vill framträda med namn berättar att han skickat in en ansökan för ett skogsskifte på totalt tjugo hektar.
– Där finns många olika skogstyper, men jag vet inte alls vilket skyddsvärde de olika skogspartierna kan ha, förklarar han.
Enligt Torbjörn Björkman är skogsvårdsföreningen också försiktig med att värdera och rangordna olika skogsskiften för att inte ställa medlemmars intressen mot varandra.
Ersättningens storlek kan inte förhandlas
Värderingen av skogarna görs i stället av landskapets miljöbyrå. I praktiken blir det vikarierande naturvårdsintendenten Linnea Nordström eftersom David Abrahamsson blir pappaledig i september.
Både Nordström och Abrahamsson är biologer.
De livsmiljöer som omfattas av det frivilliga biotopskyddet är bland annat sanka skogsområden med trädbevuxna myrar och kärr, äldre barrskogar och äldre lövskogar samt blandskogar med hög artrikedom.
Förtur till stöd har också områden som ligger nära naturreservat och lagskyddade biotoper (exempelvis just stenåkrar) samt områden med hög biodiversitet eller med betydande inverkan på vattenmiljön.
Det skyddade området bör omfatta minst 0,5 hektar.
Stödets storlek fastställs enligt det medelrotpris som Naturresursinstitutet Luke räknar fram baserat på de tre senaste årens medeltal för Åland. Priset kan alltså inte förhandlas, men däremot kan man justera gränserna för det område som skyddas.
Det minsta beloppet för att få teckna ett skyddsavtal är 500 euro för hela tioårsperioden. Stödet betalas som ett engångsbelopp för hela avtalsperioden, men landskapsregeringen kan helt eller delvis kräva pengarna tillbaka ifall stödvillkoren inte uppfylls. Fredningsavtalet gäller också ifall skogen säljs.
Beslutet om stöd fattas genast när landskapsregeringen har besökt området på plats och utfört en värdering som sökanden accepterat.
Dubbel nytta för skogscertifiering
För skogsägarna är det enligt Torbjörn Björkman en klar fördel att också stödberättigade skogsskiften får räknas som skyddsområden vid FSC-certifieringen av skog.
På det sättet slår skogsägarna två flugor i en smäll, vilket han hoppas ökar intresset för certifiering.
Stränder och andra markområden som redan är fredade enligt skogsvårds- eller naturvårdslagen får däremot inte räknas som skyddsobjekt vid certifieringen.
Skyddsavtalen gäller alltså tio år, men sedan kan markägarna låta avverka skogen fast de redan har fått betalt för skyddet. De skogsägare som vill ha sin skog permanent skyddad kan liksom hittills ansöka hos landskapets miljöbyrå om att få området inrättat som naturreservat.
Lovligt med jakt och viss skötsel
För de skyddade skogsmiljöerna upprättas fredningsavtal som förutsätter att området lämnas orört medan avtalet är i kraft. I vissa fall tillåts ändå skötselåtgärder som inte försämrar områdets skyddsvärde, men detta måste på förhand godkännas av landskapsregeringen.
I undantagsfall kan också betesdjur tillåtas ifall detta gynnar biotopens naturvärde, men också detta måste avtalas på förhand.
Jakt är normalt tillåten inom skyddsområdet, men exempelvis skjuttorn eller rastplatser får inte uppföras.