Betet kan göra skillnad
– för biologisk mångfald
och lönsamhet på gården

Betet har en avsevärd betydelse för djurhållningen världen över, men i Finland är den inte lika stor på grund av vår förhållandevis korta betessäsong. I jordbrukets miljöfrämjande arbete har ändå betet och vallen en nyckelroll. Det här framkom vid producentorganisationernas betesseminarium i Helsingfors på tisdagen.

Historiskt sett har betet haft stor betydelse för husdjursproduktionen världen över. I dag är ändå betande djur inte längre någon självklarhet inom den globala husdjursproduktionen. I Finland är däremot de betande djuren en del av många former av djurproduktionen, trots att dess roll inte är så stor på grund av vår korta betessäsong.

Här har betet som sådant också stor betydelse för främjandet av den biologiska mångfalden och upprätthållandet av kulturlandskapet. Här är djurtätheten låg och ett alltför aggressivt betande, så kallat överbetande, är inte ett problem.

– Betet har följt med människan och dess husdjur genom historien. Det här kan vi till exempel se i målningar från medeltiden och den finländska nationalromantikens guldålder, säger Tapio Heikkilä vid jord- och skogsbruksministeriet.

I Finland finns i dag 30.000 hektar vårdbiotoper. Målsättningen ligger på 60.000 hektar, men båda siffrorna bleknar mot Sveriges 500.000 hektar.

Såväl Finland som Sverige har ett stödsystem för upprätthållandet av dessa biotoper. I Finland betalas en ersättning på 450-600 euro per hektar. Avgörande för upprätthållandet av beten, i synnerhet naturbeten men också åkerbeten, är vårt miljöersättningssystem.

Olika utgångsläge i olika länder

Perttu Virkajärvi, forskare vid naturresursinstitutet Luke, tar sig an aspekten med bete med vallen som utgångspunkt. Största delen av betena i Finland är åkerbeten, det vill säga odlade vallar.

– Vi har olika utgångsläge i när det gäller djurproduktionen i olika delar av Europa. I Finland har vi 0,6 nötdjur per hektar och här utgör jordbruksmarken 8 procent av landarealen. I Irland har man 2,0 nötdjur per hektar och där utgör jordbruksmarken 72 procent av landarealen.

Virkajärvi listar vallens goda miljöegenskaper som minskad erosion, upprätthållande av markstrukturen, minskad förlust av markens kolreserver, effektiverad upptagning av näringsämnen, baljväxternas kvävefixering, minskat utsläpp av kvävedioxider från åkermarken och minskad användning av växtskyddsmedel.

– Kom ihåg att nötdjur och vall i kombination är en annan sak än enbart nötdjur. Om djurmängden är hög försvinner de goda effekterna av vallen. Om andelen jordbruksmark är hög i ett visst land så accentueras igen vallens goda effekter, säger han.

Det har ändå gjorts en del miljöarbete gällande i synnerhet utlakning av näringsämnen.

– Det jobb som vi gjort sedan ungefär 1990 har ändå burit frukt. Bland annat har vi halverat fosforgödslingen och minskat på fosforn i utfodringen, säger han.

Gällande utsläpp av gaser (omräknas till koldioxidekivalenter) från jordbruksmark kan noteras att det särskilt från torvjordar alltid sipprar ut en del gas.

– Däremot ska man försöka hålla klart för sig själv hur mycket det handlar om och vad som är rimligt. Till exempel om man slutar äta kött betyder det 420 kilo koldioxidekivalenter per år, medan byte av sin el till grön el innebär 3.000 kilo, alltså 7,1 gånger så mycket, avslutar Virkajärvi.

Vommen gör det möjligt

Enligt Marketta Rinne, forskare vid naturresursinstitutet Luke, har husdjuren sin plats i livsmedelskedjan och aningen förenklat är det vommen som är den möjliggörande faktorn.

– Idisslandet och vommen möjliggör att nötdjuren kan äta sådant som inte andra kan använda sig av, säger hon.

Enligt FN-organet FAO består 86 procent av de 6 miljarder ton foder som produktionsdjuren globalt sett årligen förbrukar av sådant som inte duger till människoföda.

57 procent av den odlingsareal som används för odling av foderspannmål är oduglig för annan odling.

– Det svårt att se ett alternativ till upplägget med husdjur som en del av lantbruket, säger Rinne.

Beten från maj till oktober

Mjölkbonden Jussi Murto-Koivisto från Närpes östra lokalavdelning tycker att bete kan erbjuda intressanta möjligheter för djurgårdar. På den gård som han driver tillsammans med sin sambo, JMK-Milkhouse, har de 100 djur som lever helt och hållet på beten om somrarna, från slutet av maj till oktober. På gården har man ungefär 35 hektar åkerbeten och 2 hektar naturbeten.

– Till och med mjölkkorna går på bete några timmar per dag under betessäsongen.

För en lantbrukare är förstås lönsamheten viktig. Men Murto-Koivisto hittar också andra goda aspekter med bete. Utfodringen och skötseln överlag är lättare under betessäsongen, när djuren väl är på bete.

– Beten är bra både med tanke på börsen och den dagliga utfodringen, säger han.

På en mjölkgård ska kostnaderna ses över hela tiden. I ett skede stod man inför valet att minska på kostnaderna genom att köpa egen balmaskin (man anlitar entreprenör) eller minska på antalet balar. Man valde det senare och betesgången besparar nu gården från att slå, bala och frakta cirka 500 balar per år.

– Naturbeten har sin plats och det är bra att de sköts om där de finns. Områdena måste ändå vara lämpliga och bestå av en tillräckligt stor sammanhängande areal för att det ska bli rationellt.

Murto-Koivisto lyfter upp en intressant aspekt med bete.

– Jag tycker att det är spännande att det finns gårdar som kombinerat turism med betesgång och öppna landskap. Jag har också själv funderat på det någon gång, säger han.

Behövs betande djur

Mats Nylund, SLC:s ordförande avslutade SLC:s och MTK:s betesseminarium.

– Betande djur behövs, speciellt i södra Finland, skärgården och där vårdbiotoperna finns. Där som betet upphör, där minskar naturvärdena. I klimatdiskussionen måste vi framför allt beakta forskningen och det som behövs alldeles särskilt är inhemsk forskning som beaktar de omständigheter som gäller här, säger han.