Vad som kan tänkas hända eller inte hända med landskapsreformen samt med social- och hälsovårdsreformen efter statsminister Juha Sipiläs (c) resoluta avgång förra veckans fredag har fått uppmärksamhet i våra medier. Däremot har det inte uppmärksammats något vidare i de allmänna medierna att Juha Sipilä drog två viktiga lagförslag för landsbygden, det vill säga lagen om djurvälfärd och livsmedelslagen, med sig i fallet.
Orsaken är den att lagtexterna i båda de här lagarna hänvisar till lagtexterna i den landskapsreform som alltså inte blev av. Det var nämligen meningen att den kommande landskapsförvaltningen skulle ta hand om övervakningen av såväl djurskyddet som livsmedelslagen.
Tidigare i vintras lär det ha varit tal om att ha parallella lagtexter redo ifall lagarna om landskapen samt social- och hälsovården inte skulle bli av. Det lär till och med finnas färdiga förslag till lagtexter på jord- och skogsbruksministeriet. Dilemmat var att om de skulle ha tagits upp och behandlats i riksdagen skulle det ha blivit en för tydlig signal om att regeringen inte ens själv skulle ha trott på vare sig landskaps- eller social- och hälsovårdsreformen.
Livsmedelslagen har inte varit så politiskt omtvistad att inte en kommande regering kan lägga fram en ny proposition med i stort sett samma innehåll som den nuvarande. Det är också möjligt att den kommande regeringen lägger fram en eller flera propositioner om ändringar av den nuvarande livsmedelslagstiftningen, närmast så att de här ändringarna kan träda i kraft tidigare.
Med djurvälfärdslagen som stötts och blötts i mer än åtta år är läget milt sagt mycket besvärligare.
Bland annat med hänvisning till skrivningen i regeringsprogrammet om att inga skyldigheter som ger upphov till nya kostnader för jordbruket ska införas under regeringsperioden, har man från producenthåll lyckats hålla ambitionerna i beredningen av djurvälfärdslagen på en någorlunda realistisk nivå.
Producenterna har fått god hjälp av den nuvarande jord- och skogsbruksministern Jari Leppä (c), som också har framhållit kostnadsfrågan. Det är även viktigt att kostnaderna för vår animalieproduktion ska ses i jämförelse med motsvarande kostnader i våra grannländer och inom EU:s inre marknad. Det är inte vidare meningsfullt att anta stränga regler om djurvälfärd här i Finland, så länge vi importerar mängder av animaliska produkter från länder, där bönderna skulle skratta högt åt motsvarande regler.
Det här är vad man har försökt förklara från producenthåll i den allmänna debatten, vilket vissa har tolkat så att vi inte bryr oss. Den tolkningen är så långt från sanningen som något kan vara.
I den proposition om djurvälfärd som lämnades till riksdagen och som blev liggande i jord- och skogsbruksutskottet finns det skärpningar av villkoren för djurhållning. Det gäller till exempel begränsningen av insemineringshäckar för suggor och gyltor till åtta dagar i samband med seminering. Fram till 2036 skulle dock bara nya svinhus eller svinhus som renoveras tillämpa den här regeln.
På producenthåll har man varit av den uppfattningen att reglerna går att tillämpa utan att försvaga konkurrenskraften för hårt. Det är också viktigt att lagstiftningen betonar människans ansvar för djuren.
Under beredningens gång fördes bland annat en utdragen diskussion om huruvida principen om djurens egenvärde skulle skrivas in i lagen. Från producenthåll var man bekymrad över vilka juridiska konsekvenser en dylik skrivning skulle få. I stället återfinns skrivningen nu i motiveringarna.
Den stora frågan är emellertid vem som sitter i regeringen efter riksdagsvalet i april. Kommer producenterna att vinna samma förståelse för sina synpunkter kring djurvälfärd som under den nys avgångna regeringen? Vi kan vara ganska säkra på att djurskyddsaktivisterna har hoppats på den här situationen i och med att deras krav på ytterligare skärpningar i lagstiftningen inte gick igenom. De kommer också att agera under den kommande beredningen efter valet. Kan eller vill ens följande minister hålla på att vår animalieproduktion måste vara konkurrenskraftig?
Kring djurskyddslagstiftningen finns också en annan aspekt av betydelse, som dock inte diskuterats lika offentligt: Att det kan finnas press på ytterligare skärpning av lagstiftningen inom jord- och skogsbruksministeriets egen tjänstemannakår borde man inte utesluta. Också här gäller frågan om den kommande ministern är beredd att sätta ner foten.
Djurvälfärdslagen hade även behövts tanke på att många djurbönder har skjutit fram sina investeringar i väntan på villkoren i den kommande lagen. Dessutom gör osäkerheten det svårt att bestämma de kommande nivåerna i ersättningen för djurens välmående.
Gängse kutym i lagberedningsarbetet är att man stiftar nya lagar på basen av existerande lagstiftning, inte enligt lagar som inte finns. Om man hållit sig till gängse kutym och använt politiskt klartänk i beredningen, hade de två lagförslagen gått att rädda. Nu valde statsministern och regeringen en annan väg.
Satsningar på exporten, krispengar till jordbruket och några lättnader i markanvändnings- och bygglagstiftningen fick den här regeringen till stånd. I övrigt är resultaten när det gäller landsbygden inte vidare imponerande, i synnerhet inte med tanke på att centern varit statsministerparti, det traditionella agrarpartiet. Det är säkert bäst att påpeka detta, eftersom det inte längre är någon självklarhet för dem som inte känner till centerns historia.