Det känns ibland ganska outgrundligt hur vi i Finland ska ha så svårt att uppnå samförstånd om användandet av resurserna från våra skogar. Vi drar till och med åt olika håll utanför landets gränser, inte minst i Bryssel.
Trots att vi från skogsägarhåll ständigt försöker framhålla att vi inte kommer att avverka mer än vad skogens tillväxt ger rum för och därmed tryggar skogen som kolsänka, fortsätter skällorna: Vi ska avverka ännu mindre, vi ska låta träden bli äldre och sedan när de har blivit äldre, är de gammal skog som ska skyddas.
Jo, skogsägarna är måna om mångsidigheten och klimatet. Också av den orsaken kan vi vara med om att välkomna Metsä Groups meddelanden nyligen om planer på en ny massaanläggning i Kemi och en såg för tallstockar i Raumo. Anläggningarna kommer att vara utrustade med senaste teknik, med vars hjälp man kan ta tillvara bland annat större mängder av den energi som uppstår under de industriella processerna.
Även professor emeritus i miljöskydd Pekka Kauppi, som varit med om att grunda den internationella klimatpanelen IPCC, är i ett debattinlägg i Helsingin Sanomat nyligen med om att välkomna de nya anläggningarna.
Det är enligt honom rentav en utomordentlig nyhet inför regeringsförhandlingarna. Bland annat kommer de nya fabrikerna att kunna producera två gånger så mycket el som det största vattenkraftverket i vårt land, Imatra fors. De nya produkterna från de kommande fabrikerna ska kunna ersätta plast och andra material som i dag tillverkas av fossila råvaror.
Pekka Kauppi framhåller de nya fabrikerna och deras modernt tillverkade produkter som den sannolikt största fördelen bland övriga. Detta alltså i jämförelse med gammalmodiga och förorenande fabriker. Fabriker som inte är konkurrenskraftiga kan bli tvungna att stänga i framtiden, möjligtvis också inom bältet med tropiska skogar, är en av hans slutsatser. Där finns jordklotets lungor, frestas man tillägga.
Samtidigt vädjar Pekka Kauppi om att skogsägarna ska satsa en del av sina inkomster på att trygga skogens fortbestånd med planteringar och vård av plantskog.
Landets forskarkår är visserligen inte överens om det är bra eller illa med ett större virkesuttag som en följd av de nya anläggningarna. Detta vittnar om att också forskare har värderingar, antagligen på gott och ont.
I vilket fall som helst kan man väl utgå från att Pekka Kauppi vet vad han talar om.
Det är också ett faktum att anläggandet av de nya fabrikerna innebär att nuvarande enheter tas ur bruk åtminstone i Kemi. Så fastän den nya fabriken där får en kapacitet på 1,5 miljoner ton cellulosa av barr- och lövträd så bör 620.000 ton, som produceras av den nuvarande enheten dras av.
När det gäller den planerade sågen i Raumo så räknar Metsä Group med en kapacitet på 1,5 miljoner kubikmeter stockvirke. Här talas inte om att lägga ned någon enhet, men det är allmänt känt att våra sågar sedan länge har haft svårigheter med sin konkurrenskraft. De nuvarande sågarnas konkurrenskraft blir knappast starkare om den planerade hypermoderna sågen tas i bruk. Det är i vilket fall som helst troligt att nettouttaget från skogarna inte ökar lika mycket som sågen i Raumo kan ta emot, om den förverkligas.
Om vi utgår från klimatdiskussionen så verkar det i alla fall vara mer ”legitimt” att tillverka sågade trävaror än massaved, eftersom den sågade varan består, medan cellulosa och slipmassa inte räknas som lika bestående. Vilket i sig är anmärkningsvärt, eftersom vi nog fortfarande trycker exempelvis böcker, inte minst läroböcker. Alla har de facto inte tillgång till datorer eller läsplattor eller ens smarttelefoner som de kan använda för att läsa.
I ärlighetens namn används visserligen också utsågade bräder till exempelvis förskalning, när man gjuter i betong, det blir inte stockhus eller möbler av allt sågat virke. Å andra sidan behöver man inte högkvalitativt stockvirke för det ändamålet.
En annan sak är att om vi inte tillverkar cellulosa eller slipmassa i Finland så gör man det någon annanstans, och då i värsta fall utan miljökonsekvensbedömning eller hänsyn till klimatet.
Skogsägarna kan räkna med att efterfrågan på både massaved och stockvirke ökar. Massaveden är ett resultat av nödvändig gallring för att de största och bästa träden ska stå kvar och bli stadiga stockar. Här finns faktiskt ett kretslopp, som få påminner om i diskussionerna om klimatet, miljön och biodiversiteten. Samma princip har man använt i både växtförädling och i avel i många år, man gynnar det bästa.
Litet talande är det i övrigt att den kritik som Metsä Groups planer har stött på här i Finland inte tycks omfatta förnyandet av koncernens massafabrik i Husum i Sverige. Det är kanske miljövänligare och klimatsmartare att producera massa i Sverige av svensk råvara än i Finland med egen massaved?
Ännu på nittiotalet ansågs användning av biprodukter från skogen för energi allmänt som ett miljövänligt alternativ jämfört med exempelvis kärnkraften, inte minst på grund av avfallet: Aska från skogen är inte radioaktiv. Vänligen observera, vi har inte sagt, inte Landsbygdens Folk och inte producentrörelsen, inte heller skogsägarna, att vi obegränsat kan använda skogen som råvara för värme och el. Vi ska hålla oss inom tillväxten. Att hänga ut oss som miljö- och klimatbovar för att vi anser att man kan bruka skogen är en grov förenkling, vulgärt.
I övrigt så har vi fortfarande massor att lära kring tillvaratagandet av den värme och energi som uppstår i samband med produktions- och andra processer, samt att spara på energi när det är möjligt.
Alla vet att det är förbränningen av fossila bränslen i trafiken, i värmeverk, i arbetsprocesserna som förorsakar kolutsläppen och därmed klimatuppvärmningen, det gäller också när man producerar el med hjälp av fossila bränslen för att ladda ”klimatsmarta” elbilar.
Lösningen är att byta ut de fossila bränslena med förnybara alternativ.
Men vi måste också omvärdera vår syn på konsumtion. Vi måste lära oss att spara på resurserna, minska trafiken, minska energikonsumtionen.