I ett gemensamt remissyttrande om förslaget till nya vattenlag för Åland är Ålands Producentförbund och Ålands Hushållningssällskap kritiska till växande byråkrati.
Särskilt kritiska är de två organisationerna till att det krävs tillstånd för dikning även när mindre arealer berörs. De betecknar det som ”helt orimligt” med krav på tillstånd för dikning redan vid en gräns på 5 hektar som den gällande miljöskyddslagen stipulerar.
– Det bör tydligt framgå av både förordning och miljöskyddslag att tillstånd till dikning behövs först då den avvattnade åkerarealen överstiger 100 hektar, sägs det i utlåtandet.
Där påpekas också att numera är gödslingsnivåerna mer precisa och på en lägre nivå än för några decennier sedan. Utvecklingen har dessutom medfört att ca 50 procent av åkerarealen nu är vall jämfört med ca 25 procent i mitten av 90-talet. I dagsläget har i stort sett alla djurgårdar dessutom ordnad gödsellagring.
Måste se helhetsbilden
I en kommentar betonar att ÅPF:s vd Henry Lindström att man för att få en rättvisande bild av den totala miljöbelastningen över Ålands land- och vattenområden också måste ange den atmosfäriska depositionen, havsströmmarna från södra Östersjön som för med sig bland annat näringsutsläpp från en helt oacceptabel hantering av gödsel i Vitryssland samt lyxkryssarnas orenade toalettavfall som dumpas på internationellt vatten.
– Eftersom myndigheterna inte kan verifiera hur mycket gamla synder, användningen av fossila bränslen i biltrafik, sjöfart och flygtrafik och havsströmmarna från Östersjön påverkar vattenkvaliteten är det enligt ÅPF:s uppfattning orimligt att ställa alltför hård krav på våra primärnäringar, säger Lindström.
Han tycker att det måste finnas utvecklingsmöjligheter både för primärnäringarna som producerar råvaror och för livsmedelsindustrin som förädlar och förmedlar produkterna till handeln.
I stället för att stifta lagar som innebär mer byråkrati och krav på tillstånd och övervakning som ökar kostnaderna för jordbrukets redan hårt pressade ekonomi bör fokus enligt Lindström i stället ligga på fortsatt utvecklande av ny teknik och rådgivning, som leder till minskat läckage av näringsämnen och ökad cirkulation av näringsämnen i jordbruket.
– Dikning är en grundförutsättning för modernt jordbruk eftersom en väldränerad åker ger bättre förutsättningar för god rotutveckling och därmed ökad näringsupptagning. Kan man sedan recirkulera dikesvattnet och bevattna grödorna får man ytterligare miljövinster.
Bättre dränering minskar urlakningen
Till sitt remissyttrande har ÅPF och Hushållningssällskapet också bifogat en utredning om vikten av väldränerad åkermark. Den är sammanställd av agronom Annika Öhberg vid SLC:s kansli i Helsingfors.
Hon hänvisar bland annat till RaHa-projektet i Nyland där studierna visar att urlakningen av mineralpartiklar och fosfor sker i högre grad på åkermark med bristande dränering och försämrad genomsläpplighet.
– Välplanerad dränering av åkermark kan bidra till minskad urlakning av fosfor i vattendragen och minskar risken att växtskyddsmedel sköljs ut i vattendragen med ytavrinningen, betonar Annika Öhberg.
Hon hänvisar också till utredningar i Sverige där man konstaterat att skörden minskar med upp till 30 procent på åkrar med dåligt fungerande dränering.
– God tillväxt och optimerad gödsling innebär att näringsämnen från gödseln binds i skörden och annan biomassa i åkern. Det betyder att en mindre andel av näringsämnena kan urlakas i vattendragen via avrinning från åkern, skriver Öhberg.
Riskhanteringsverktyg vid olika väderfenomen
I sitt eget utlåtande poängterar ÅPF och Hushållningssällskapet vidare att det är enklare att justera och kontrollera planlagd dränering än okontrollerad ytavrinning.
– Välplanerad dränering är ett riskhanteringsverktyg även vid oväntade väderfenomen som till exempel störtregn eller långvarig torka och tar i beaktande både de mänskliga behoven och miljökraven.
Remissyttrandet pekar också på det faktum att de diken som kommer från jordbruksmarker ofta samlar upp vatten även från omkringliggande områden såsom skog, impediment, vägar, tomter och andra områden som tar emot belastning av näringsämnen från mycket annat än jordbruksproduktionen.
– Dessutom är ofta de bräddande avloppsbrunnarna i avloppssystemet placerade i dessa utfallsdiken. Därför har man många gånger felaktigt haft en avog inställning till dessa diken i odlingslandskapet.
Markägare måste alltid få ersättning
Lagförslagets bestämmelser om ersättningar i samband med vattenskyddsområden anses alltför oklara.
– Vi anser att varje inskränkning som införs gällande bedrivande av primärnäring ovillkorligen måste ersättas oberoende av om det är landskapsregeringen eller någon annan som inrättar vattenskyddsområden, avslutar ÅPF och Hushållningssällskapet sitt gemensamma remissyttrande.
I utlåtandet hänvisas dessutom till ÅPF:s kommentarer om vattenlagstiftningen från den 17 juni 2016 och ÅPF:s åsikter som sändes till landskapsregeringens lagberedning den 2 januari 2017.