Jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (c) och hans stab har under februari åkt omkring i landet på så kallad CAP27-turné för att berätta om den kommande gemensamma jordbrukspolitiken och höra jordbrukarnas åsikter.
Mycket kring hela CAP är ännu öppet och oklart men beredningen framskrider hela tiden, och minister Leppä framhåller bestämt att Finland har en klar linje för utformningen av reformen på EU-nivå. Det som Finland har klart för sig är närmast vilka ramar vi vill ha av EU. Det är långt ifrån allt som har sagts, det gäller inte minst hur vi nationellt ska tillämpa CAP27.
På EU-håll är de öppna frågorna nog också många. Kommissionen har visserligen kommit med sina egna förslag, men de har inte fallit i god jord hos medlemsländerna. Man vet inte ens när man kan börja förverkliga hela reformen om man nu ska tala om en reform: Mycket tyder i själva verket på att villkoren skärps för jordbruket. Den summa pengar som ska finansiera den gemensamma jordbrukspolitiken under följande period, kommer högst antagligen att minska samtidigt som villkoren för att få del av pengarna ökar.
Finlands linje är att vi motsätter oss nedskärningar i finansieringen av såväl de direkta stöden i den första pelaren som stöden till det delfinansierade landsbygdsutvecklingsprogrammet i den andra pelaren. Det här har vi gemensamt med många andra medlemsländer, i synnerhet när det gäller den första pelaren. De flesta medlemsländerna är dessutom än så länge helt ovilliga att tala om nationell tilläggsfinansiering också av den första pelaren, vilket EU:s budgetkommissionär Günther Oettinger har varit inne på.
Opinionen i medlemsländerna är knappast lika enhällig när det gäller den andra pelaren, där Finland tillsammans med i synnerhet Österrike har haft en hög profil. Det är naturligt eftersom båda länderna drar nytta av de ersättningsformer den andra pelaren ger.
Samtidigt lovar kommissionen att CAP27 medför konstruktiva lösningar som garanterar jordbrukets förutsättningar. Man ska till exempel satsa på unga jordbrukare, vilket var aktuellt också inför den nuvarande CAP-perioden. I Finland hände emellertid det att EU krävde en utfasning av systemet med avträdelsestödet, vilket knappast kan ha gynnat ungdomarnas övertagande.
När gäller föreslagna åtstramningar heter det åter att de bara är förslag. Således motsätter sig Finland å det bestämdaste ett tak för fullt stöd på 60.000 euro och inget stöd över 100.000 så som kommissionen föreslagit.
Redan som förslag stressar dylika idéer dock självklart de bönder som kommer över gränsen, ofta djurbönder. Detta även fastän förslaget kanske aldrig förverkligas. Osäkerheten hämmar också motivationen att satsa på sin gård.
Senast efter att Reijo Karhinens rapport om jordbrukets lönsamhet kom ut verkar det trots allt som om många jordbrukare har börjat fundera över vad de ska göra på och med den egna gården. Det är åtminstone det intryck man får av de svar som mötesdeltagarna gett på enkäterna under CAP-turnén.
Så som hittills har produktionskopplat stöd – i sig helt berättigat – ännu en mycket framträdande plats som ett verktyg att ta emot de utmaningar som finns inom näringen. När det till exempel gäller att förstärka jordbrukarnas position på marknaden så har emellertid producentorganisationer för marknadsföring av jordbruksprodukter mycket hög prioritet. Reijo Karhinen framhöll också producentorganisationerna i sin rapport. Det är inte många år sedan jordbrukarkåren knappt visste vad producentorganisationer eller producentsammanslutningar i själva verket handlade om. Det vittnar i alla fall om att tanken på ett utbyte i euro kanske börjar få en mer framträdande plats inom kåren i stället för att vi bara ser på producerade mängder.
När minister Leppä ser en realistisk chans att minska byråkratin i den kommande gemensamma jordbrukspolitiken, kommer det till och med respons om att själva stödbyråkratin kanske inte är det stora problemet, utan snarare övervakningen. Ser man till ersättningarna är den svåraste byråkratin antagligen i landsbygdsutvecklingsprogrammet, det är åtminstone där, som de flesta felen inträffar. Frågan är hur man kan minska byråkratin där utan att förenkla ersättningsvillkoren.
Men också fastän mycket av den byråkrati som jordbrukaren utsätts för i dag kanske inte har direkt med CAP att göra, så handlar det i vilket fall som helst om en summa av byråkrati. Den summan i kombination med övervakningen vållar osäkerhet och stress.
Det är dock skäl att inte hysa överdrivna förväntningar på löftena om slopade tvärvillkor och förgröningsstöd samt minskad övervakning. Det kommer ett annat system i stället, ett slags villkorssystem som innehåller klimat- och miljökrav. Det skulle delvis handla om skydd av torvmark, växtföljd, krav på odlingstäcke under känsliga perioder och verktyg för hantering av näringsämnen. Ett ekosystem skulle också införas i första pelaren, det ska vara obligatoriskt för medlemsländerna men dock frivilligt för jordbrukaren.
Gamla system avvecklas alltså, men nya motsvarigheter kommer i stället.