Senaste lördag höll SLC Nyland sitt 100-årsjubileum som inleddes med ett seminarium i Helsingfors. Jubileet hölls på dagen hundra år, den 22 februari, efter att det som då hette Allmogeförbundet höll sitt konstituerande möte. Även platsen var den samma, grundandet skedde nämligen i Börshuset på samma ställe där jubileumsseminariet med efterföljande festmiddag nu hölls.
Jubileumsseminariet inleddes med att Maria Wasström-Sarkola presenterade den översikt i bokform som hon gjort om organisationens historia – ”Hundra år kort och kott”.
Hon konstaterar att det är två saker som sticker ut då man går igenom materialet inför skrivarbetet. Det ena är den hur stora förändringar inom jordbruket som skett under SLC Nylands 100-åriga verksamhetstid.
– Det andra är en fråga som aldrig tycks förändras. Nämligen den bristande lönsamheten. Under hela den här tidsperioden från 1925 fram till idag har den största utmaningen varit bristande lönsamhet. Det är åtminstone bilden man får då man läser gamla dokument och årsberättelser. Men så har ju vi jordbrukare ett rykte om oss att alltid lite klaga också, även om det många gånger nog funnits orsak.
I början av 1900-talet hade många andra yrkesgrupper börjat organiserat sig för att gemensamt bevaka sina intressen. De finskspråkiga bönderna bildade år 1917 MTK. För de svenskspråkiga jordbrukarna dröjde det ytterligare åtta år innan Allmogeförbundet grundades 22 februari 1925. Initiativtagare var riksdagsmannen Gustav Lindberg från Helsinge.
Bara tre år senare, 1928, ändrade Allmogeförbundet sitt namn till Svenska Lantbruksproducenternas Förbund – men det var inte fråga om samma organisation som nuvarande Svenska lantbruksproducenternas centralförbund, SLC.
Svenska Lantbruksproducenternas Förbund tyckte att de representerade jord- och skogsbruket i hela svenska Finland. I Österbotten tyckte man inte riktigt på samma sätt och 1934 bildades så Österbottens producentförbund.
Nya tider efter krigen
Efter krigsslutet började en ny epok inom producentrörelsen. År 1945 ombildades Svenska Lantbruksproducenternas Förbund till Nylands svenska lantbruksproducentförbund, NSP, med uttrycklig uppgift att företräda de nyländska lantbrukarna.
En annan riktigt stora förändring kom 1995 då Finland gick med i EU. Det var en enorm förändring för jordbruket och det demonstrerades och förbereddes flera år inför själva inträdet.
År 1999 var det igen dags för jordbrukarna att kliva upp på barrikaderna. Europeiska rådets toppmöte ordnades i Helsingfors och SLC och MTK passade på att tillsammans ordna en demonstration.
På den tiden var Bjarne Westerlund verksamhetsledare på NSP och han försökte hålla ordning på bönderna utanför riksdagshuset då han stötte på några upprörda producenter som brände balar. Westerlund gick plikttroget fram till en bal och sparkade den åt sidan för att trafiken skulle löpa, men då fastnade han själv på polisens videoband.
Eftersom allt inte riktigt hade gått enligt reglerna hamnade bland annat SLC:s verksamhetsledare Tage Ginström på polisförhör och fick då uppspelat det här videobandet för sig.
– Men märkligt nog så kände han inte igen Bjarne Westerlund just då.
Sedan dess har det hunnit hända mycket. Det har gällt frågor om allt från miljö, markplanering och markägarnas rättigheter till byråkratiska processer om bestämmelser och lagstiftning, vindmöllor och solparker och allt möjligt som producentförbundet har fått ta sig an.
– Det som är utmärkande för vår tid är ju en stark polarisering. Den syns i världspolitiken men den syns också lokalt. Polarisering leder ofta till misstroende mot den som tycker annorlunda och debatten blir sällan konstruktiv. Det här gäller i högsta grad klimatdebatten, skogen och miljöfrågor i allmänhet, konstaterar Wasström-Sarkola.
Förutom att det blir svårare att rekrytera frivilliga för olika poster inom förbundet så betyder ju också en krympande medlemskår att det blir färre medlemsavgifter och någonstans ska pengarna för verksamheten också komma ifrån.
Vi måste förstå hur andra tänker
SLC Nylands ordförande Thomas Antas presenterade under seminariet några reflektioner kring dagsläget inom jordbrukspolitiken.
Enligt honom finns det en tydlig välvilja bland allmänheten gentemot jordbruksnäringarna. Utmaningen är hur den välviljan skall kunna vändas till jordbrukets fördel.
– Vi måste bli bättre på att förstå hur andra människor tänker. Varför de argumenterar på ett visst sätt. Vi måste lära oss att gå igenom våra egna argument för att se om de håller för en kritisk granskning från någon som har en annan synvinkel.
Han lyfte upp att jordbrukarna har världens största skyltfönster. Varje dag visar vi upp vad vi gör på åkern eller i skogen.
Även Antas upplever polariseringen i vårt samhälle som ett hot. Politiska partier verkar ha en allt sämre bild av hurudant samhälle de egentligen vill ha.
Han tycker att producentorganisationerna därför själva borde försöka skapa en bättre bild av hurudant samhälle de vill ha och försöka arbeta mot de målen.
– Det viktigaste skulle vara att se framåt, att beskriva våra mål på ett sådant sätt som går hem.
Ekonomisk hållbarhet viktig
Seminariedagen avslutades med en paneldebatt kring jordbrukets framtid. Medverkande var Gunnar Rundgren, en av grundarna till KRAV-märkningen i Sverige, Robert Jordas som är växthusodlare från Lindkoski och Erik Perklén som är växtodlare från Sjundeå.
Vid inledningen av debatten konstaterade Perklén att alla jordbrukare inte behöver vara entreprenörer. Det handlar istället om att göra arbetet på gården effektivare.
– Jag är mest lat. Som lat jordbrukare går mitt arbete mest ut på att jaga flaskhalsar.
Gällande hållbarhetsfrågor säger Perklén att den ekonomiska hållbarheten är den viktigaste ur jordbrukarens synvinkel. Utan lönsamhet är det svårt att ta hand om den miljömässiga hållbarheten.
Han lyfter också upp vikten av glädje i arbetet. Man kan jobba sena kvällar under bråda perioder, men det måste vara roligt. Samma hälsningar har han också till producentrörelsen. Det måste finnas en positiv attityd inom organisationen, trots att problemen kan vara stora.
Jordbrukarna producerar landskap
Rundgren framhöll att jordbrukarna förutom livsmedel också producerar ett landskap. Och att det också borde beaktas i debatten. Landskapet har ett värde i sig, det gäller inte bara livsmedlen som produceras på åkrarna.
Jordas konstaterade i sin tur att det fina med närproduktion är att den sysselsätter människor på lokal nivå. Vid sidan om kan de samtidigt sköta naturen och landskapet och ta del av de sociala frågorna på det lokala planet.
Perklén tog upp frågan om solpaneler på åkermark. Som jordbrukare skär det i hans hjärta att se dem. Han gör ändå en jämförelse med att man för femton år sedan skulle odla raps på åkrarna för att tillverka RME-bränsle till bussar.
– Den stora skillnaden mellan de två är att den första märktes i landskapet som blommande gula rapsfält, medan den andra handlar om att åkrarna är täckta av svarta solpaneler.
Jordas lyfte upp hur viktiga växthusen är för att balansera elförsörjningen i landet. Samtidigt som det går åt en hel del el till belysningen i växthusen, så har växthusen en viktig roll för att stabilisera elnätet. Det är växthusen som balanserar elförbrukningen genom att reglera sin belysning då det behövs. Regleringen sker automatiskt i de växthus som har avtal med stamnätsbolaget Fingrid. Odlarna får också ekonomisk ersättning för att vara med i systemet.
Hur effektiv måste matproduktion vara?
Rundgren säger det finns en föreställning om att effektivitet har något att göra med att försörja världens befolkning. Han menar att det som driver effektivitetssträvan i jordbruket istället är att hålla arbetskostnaderna så låga som möjligt.
Skörden per hektar eller mjölkmängden per ko är viktiga, men det allra viktigaste är att få arbetskostnaderna så låga som möjligt. Det är det som drivit jordbrukets rationalisering.
– Det finns betydligt fler människor som jobbar med att servera kaffe på kaféer än de som jobbar inom jordbruket.
Rundgren tycker att det är viktigt att skapa en relation till de människor som bor i trakten runt gården så att de värdesätter jordbruket, snarare än att jordbrukaren producerar en produkt som exporteras någonstans till världsmarknadspris.