Enligt Södra skogsrevirets styrelseordförande Otto von Frenckell är skogsägarens möjlighet att inverka på politiken störst på nationell och lokal nivå. Ändå finns det många orosmoment och politiska strukturer som äventyrar skogsägarens påverkningsmöjligheter och rättsskydd.
Skogsägaren kan ofta känna sig osynlig i den politiska beslutfattningsprocessen. Därav lyfte Otto von Frenckell under Skogsdagarna fram just denna problematik i sitt anförande.
I egenskap av skogsägare och styrelseordförande för Södra skogsreviret inledde von Frenckell med att beskriva de olika nivåerna på vilka skogspolitiken äger rum: den globala, EU-nivån, nationell nivå samt på lokal nivå.
– Skogsägaren finns där nere på gräsrotsnivå. Den globala nivån handlar mest om klimatmöten och är för abstrakt för oss att beakta. På EU-nivå är det svårt för den enskilde att påverka, men genom att ansluta sig till en organisation som för ens talan går det få en röst. De bästa möjligheterna att inverka har vi på gräsrotsnivå.
Tjänstemannamakten är odemokratisk
Enligt von Frenckell ger de nationella lagarna och stödprogrammen skogsägaren ett visst stöd, men samtidigt finns det även lagstiftning som begränsar skogsägarens rörelseutrymme.
– Naturvårdslagen, markanvändnings- och bygglagen samt inlösningslagen begränsar skogsanvändningen. Så har vi också vad man kunde kalla populistiska begränsningar, som när minister Kai Mykkänen i samband med Hukkajoki-fallet började tala om 50 meters skyddszoner, trots att de inte grundar sig på någonting konkret.
Liknande utspel riskerar enligt von Frenckell att leda till beslut där skogsbruket inte respekteras som en grundlagsenlig näring. Han ser ändå den nationella nivån som den mest demokratiska i fråga om påverkningsmöjligheter – förutsatt att inte byråkratin hinner emellan.
– Det svåraste och mest odemokratiska är tjänstemannamakten. Tjänstemännen uppgift är ju att förverkliga politikernas och medborgarnas beslut, men det verkar ofta nog som om de är mera intresserade av att förverkliga sina egna drömmar.
Skogsbrukets samhällsuppbärande funktion ignoreras
På lokal nivå har skogsägaren i teorin möjlighet att göra sin röst hörd, men enligt von Frenckell riskerar här också makten att glida iväg från kommunerna till landskapsförbund och NTM-centraler.
– Samhällsplaneringen är väldigt stark, och om det stiftas planbeteckningar som begränsar skogsanvändningen blir markegendom skyddad utan ersättningsskyldighet.
Slutligen lyfte von Frenckell fram de utmaningar som skogsägarna har med databasen laji.fi där artobservationer matas in utan skogsägarens vetskap. Verifieringsmetoden är okänd, och likaså verkar det vara omöjligt att få inkorrekta eller föråldrade observationer strukna.
– Eftersom de olika kartprogrammen pratar med varandra kan en anmälning om användning av skog leda till ett krav om utlåtande från NTM-centralen eller någon annan myndighet.
Försöken att skydda skog som klassificeras som gammal eller i naturtillstånd kommer enligt von Frenckell även i sin om tid att gälla även privata skogsägare.
– Det som jag sett under sin 40-åriga karriär är att förpliktelserna alltid börjar med det samhällsägda, och efter det ger man sig på det privatägda. Jag skulle verkligen önska att skogsbruket, som ändå bidrar väsentligt till samhällsekonomin inte skulle behandlas så styvmoderligt och att debattklimatet skulle bli positivare.