Åländska beslutsfattare berömmer sig ofta över de korta avstånden mellan politiker och medborgarna som berörs – och ibland drabbas – av deras beslut.
Men från medborgarnas perspektiv motsvarar förhållandet mellan lokala makthavare och deras undersåtar ingalunda alltid den idyll som politikerna gärna målar upp.
Det finns exempel från gångna tider på hur markägare väntat närmare tio år utan att få svar på sina frågor och brev till landskapsregeringen. Ett färskt exempel på hur åländska djurhållare kan hamna i kläm är det faktum att landskapsregeringen inte kunnat bestämma sig för på vilken fot man ska stå beträffande användningen av så kallade virtuella stängsel.
Denna nya tidsanpassade stängslingsmetod är godkänd i Norge och innebär att betesdjuren bär ett halsband som först avger ett ljud och sedan en lätt elstöt ifall djuren försöker överskrida den gräns som virtuellt markerats på en karta över det tillåtna betesområdet.
När Ålands Hushållningssällskap i fjol ställde en fråga svarade landskapsregeringen att virtuella stängsel strider mot den åländska djurskyddslagen, men bara någon dag senare upphävdes beslutet när samma landskapsregering konstaterade att beslutet är ogiltigt eftersom den inte har befogenhet att besluta om förbud!
I samma beslut påpekas dessutom att det behövs pilotprojekt om hur virtuella stängsel fungerar i åländska förhållanden. Men när hushållningssällskapet nu i vår tillsammans med fyra djurhållande gårdar gjort en utvärdering av de virtuella halsbanden på får och nötkreatur blev följden att landskapsveterinären gjorde en polisanmälan mot hushållningssällskapet!
Med tanke på att den elstöt som det virtuella halsbandet avger är svagare än stötarna från de vallpojkar som använts i djurhållningen i tiotals år förefaller det väldigt ologiskt att plötsligt betrakta elstötarna som djurplågeri. Visst är det skillnad på fysiskt synliga stängsel och virtuella gränsdragningar, men de köttuppfödare som medverkat i projektet har inte hos sina får och nötkreatur noterat några problem med de virtuella halsbanden.
Det verkar alltså som om åländska fårskallar och andra nöt på landsbygden har mera sunt bondförnuft än beslutsfattarna i den åländska landskapsborgen.