John Sumelius och Timo Sipiläinen, båda professorer i lantbruksekonomi vid Helsingfors universitet, går i pension. Förra veckans torsdag uppmärksammades deras långa akademiska gärningar med ett avskedsseminarium, där båda presenterade sina forskningsområden och gav sina perspektiv på lantbruksekonomin som vetenskaplig disciplin.
Vid tillfället överräckte även Cecilia Nyholm och Rikard Korkman från SLC en gåva till John Sumelius som tack för hans insatser under åren.
De båda nyblivna pensionärerna, som även i fortsättningen kommer att arbeta i mindre omfattning inom branschen, reflekterade över sina långa karriärer.
– Det är ett stort privilegium för mig att ha fått verka som professor här i drygt 28 år. Jag är mycket tacksam gentemot universitetet och alla dem jag har arbetat tillsammans med, framförde John Sumelius.
Timo Sipiläinen uttryckte liknande tankar.
– Ett varmt tack till alla jag har fått arbeta med här vid universitetet, både kollegor och studerande. Jag vill särskilt nämna Matti Ryhänen, som jag har samarbetat med under många år.
Tillbakablick på lantbruksekonomins rötter
Under seminariet valde John Sumelius att ge en historisk tillbakablick på lantbruksekonomins utveckling och på de ekonomer som varit betydelsefulla för disciplinen och för hans egen bana.
– Lantbruksekonomin har långa anor, och man kan säga att den har undervisats vid Helsingfors universitet ända sedan akademins grundande i Åbo år 1640, av drottning Kristina, inledde Sumelius.
Under denna tid var lantbruksekonomin en viktig disciplin, eftersom universitetet hade betydande inkomster från sina förläningar. Intäkterna från 244 hemman användes bland annat för att finansiera lärarnas löner. År 1747 infördes undervisning i ekonomi och lanthushållning vid akademin.
Bland de tidiga tongivande lantbruksekonomerna nämnde Sumelius Albrecht Daniel Thaer och Johann Heinrich von Thünen.
– Den egentliga lantbruksekonomin växte fram i och med David Ricardos teori om jordräntan i början av 1800-talet. Vid Helsingfors universitet inrättades en professur i lantbruksekonomi år 1896, och Gösta Grotenfelt utnämndes till dess första innehavare.
Sumelius lyfte även fram tre lantbruksekonomer som haft särskild betydelse för Norden och för honom personligen: Nils Westermark, Karl Johan Weckman och Ulf Renborg.
– Weckman initierade ett nordiskt projekt i mitten av 1980-talet där jag blev involverad och inom ramen för vilket jag skrev min doktorsavhandling. Han var den andra innehavaren av professuren, och jag är den tredje. Man kan väl säga att de finlandssvenska lantbruksekonomerna är ganska långlivade.
Fokus på produktivitet och effektivitet
Timo Sipiläinen ägnade sitt anförande åt det forskningsområde han främst arbetat med, nämligen analys av produktivitet och effektivitet.
– Produktivitet utgörs av relationen mellan producerad output och de insatser som används för att producera den. Hur komplicerade beräkningarna blir beror på hur många olika insatsfaktorer och produkter som ingår.
Sipiläinen betonade att produktivitet hänger nära samman med effektivitet, det vill säga hur den observerade produktiviteten förhåller sig till den maximalt möjliga. På motsvarande sätt jämför kostnadseffektivitet de faktiska kostnaderna med de lägsta möjliga kostnaderna.
– I mätningar av produktivitet och effektivitet utgår man från ett slags optimum eller ideal. Det idealet är ofta svårt att exakt definiera, men däremot kan prestandan i jämförelse med andra aktörer definieras, sade Sipiläinen.
Han påpekade ändå att skillnader mellan gårdar och företag kan försvåra jämförelser, till exempel inom rådgivningen, då målet är att identifiera vad som konkret kan förbättras på den enskilda gården.
Sipiläinen har i sin forskning studerat hur ökad produktivitet och effektivitet kan uppnås genom att genomtänkta strategier kopplas till verksamheten, samt att resultaten systematiskt mäts och följs upp. Enligt honom möjliggör detta ett mer holistiskt ledarskap.
– Inför framtiden behövs ändå mer tvärvetenskaplig forskning, men också djupgående expertis inom specifika områden. Samtidigt samlas allt mera data in genom automatisering, och vi behöver fundera på hur denna data kan utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt inom forskningen.
