Det ångar kraftigt ur den emaljerade gjutjärnsgrytan. Med lugn och säker hand rör Iris Nygård kontinuerligt om i korngrynsgröten som svagt puttrar över öppen eld, då och då fyller Maria Blomberg på med mera mjölk. Lite åt gången. Det är Matdag på Stundars friluftsmuseum i Solf och idag får besökarna bekanta sig med hur maten kunde se ut i början av 1900-talet.
Tre timmar är vad korngrynsgröten behöver på sig för att bli klar. Då har den kokat på låg värme över öppen eld och under ständig omrörning med ett ”rörantre” – en för tidsepoken typisk träslev.
Museiassistent Maria Blomberg berättar att dagens gröt görs traditionellt av obehandlat korn. Efter att ha plöjt igenom ett antal gamla kokböcker hittade hon ett bra recept i Anna Olsonis kokbok från år 1900.
– Korngrynen ska sköljas och blötläggas i upp till tolv timmar på förhand, berättar Maria. Men vi nöjde oss med några timmar nu på morgonen.
Efter blötläggning kokas grynen upp i vatten tills de börjar svälla, därefter tillsätts mjölk lite åt gången.
Just idag kokar kvinnorna en sats om cirka fyrtio portioner. Det räcker bra till åt de museibesökare som önskar få sig ett smakprov.
Gröten är glänsande fyllig, matig och mustig med en konsistens som i det närmaste minner om risgrynspudding. Så åt man också korngrynsgröten som efterrätt, beströdd med socker och kanel. Kanske efter att ha grundat med en, eller ett par, tallrikar klimpsoppa.
– Korngrynsgröten var kalasmat som åts vid speciella tillfällen, berättar Maria. Och det var tradition att gröten bars ut till borden av kockar och uppassare.
Det kallades för att ”hoppa in gröten” när den bars ut till gästerna och för att höja stämningen klädde en del ut sig och försåg sig med olika köksattiraljer som använts vid grötkokandet. Det hojtades och ropades och ibland ackompanjerades inhoppningen av dragspelsmusik.
Ännu på 1950-talet var det vanligt förekommande på bröllop i bygden att gästerna serverades korngrynsgröt på dylikt vis.
Mat är känslor och minnen
Under sommaren ordnar Stundars flera temadagar; en textildag, en bildkonstdag, en hantverksdag, en husdjursdag och en matdag.
Museichef Gunilla Sand säger att mat i och för sig alltid varit en viktig del av museet då de ofta ordnat kalas där det serverats klimpsoppa. Men nu får maten uttryckligen ta plats som ett genomgående tema under en dag och museet har valt att lyfta fram traditionella rätter.
Förr i tiden var vardagsmaten mycket enkel och de huvudsakliga råvarorna kom vanligtvis från egen gård.
– Folk var fattiga och alla kände till vad matbrist innebar, berättar Gunilla. Därför var det nödvändigt att det alltid fanns mat i lager. Det sparades, planerades och delades. Man ville inte vara utan mat.
I byarnas sädesmagasin bevarades utsäde för eventuella nödår eller missväxt. Bönderna bidrog till att det alltid fanns utsäde att ta av för sådd om nöden så krävde.
Blod – en bortslösad resurs
Jessica Granlund, som har tagit Stundars bageri i besittning, berättar att vardagsmaten förr i tiden sällan var färsk. När man bakade bröd och blodbröd gjorde man en stor sats som räckte länge. Det man inte åt upp genast hängdes upp på tork för att sparas
– Blodbröd är en maträtt som det är dumt att vi har slutat äta, säger Jessica. Den är väldigt näringsrik och det är slöseri att blodet går till spillo när djur slaktas.
Hon rör intensivt om i kastrullen med blod, rågmjöl, kornmjöl, jäst, salt och svagdricka tills det blir en jämn och rödbetsröd smet.
Degen får vila en knapp timme innan den kavlas ut och så får bröden sin kännspaka hålkakeform innan de gräddas i den vedeldade stenugnen. Temperaturen bör vara omkring +250 grader.
– Det är mycket jobb med att ta tillvara blod vid slakten och det är inte alltid som det lyckas, förklarar Jessica.
Hemma på gården i Petalax, Malax, har hon många olika djur av lantras som får gå på lösdrift året runt. Familjen är rätt långt självförsörjande och för Jessica är det viktigt att känna att hon lever rättvist i förhållande med naturen; att mer vara en del av naturen än att försöka styra över den.
Jessica sköter sina djur från början till slut och ser dem i ögonen när hon slaktar dem själv på egen gård.
Uppskattningsvis en till två liter blod brukar hon få ur en vuxen gris vid hemslakt.
– För att kunna ta tillvara blodet krävs att man är två, berättar hon. Blodet måste genast vispas eller röras om tills det har svalnat, annars levrar det sig och blir bara till en enda hård oanvändbar klump. Därefter ska det slagg som samlats i skummet silas bort.
Jessica är självlärd när det kommer till bakning av blodbröd. Receptet har hon hittat i en kokbok från krigstiden. Dagens sats räcker till närmare fyrtio blodbröd och besökarna som får smaka visar sin uppskattning.
För fem euro får de köpa med sig ett nygräddat blodbröd och redan innan det sista brödet lämnat ugnen är bröden slutsålda.
Blodbröd kan ätas som sådant med smör, eller blötläggas och kokas till en soppa/gröt med kött eller korv och potatis.
Fakta om korn
. En av världens äldsta odlade växter. Arkeologiska fynd sträcker sig ungefär 9800 år tillbaka i tiden. I Finland användes korn redan för 3500 år sedan, enligt fynd i Niuskala i Egentliga Finland.
. Vårt viktigaste spannmål tills det trängdes undan av rågen på 1800-talet.
. Har länge varit den dominerade grödan i Norden. Användes till djurfoder och som råvara till gröt, bröd och jästa drycker.
. Upp till 30 procent av Finlands odlade yta består av korn. Årsskörden är ungefär 1,9 miljarder kilo per år (Luke 2014). Hela världens kornskörd uppgår till 130 miljoner ton, varav 2/3 odlas i Europa.
. Över hälften av det finska kornet används som djurfoder, endast sju procent används som livsmedel.
. Innehåller betaglukan, ett olösligt fiber, som kan bidra till att sänka blodets halt av kolesterol.
. Har ett högt fiberinnehåll och lågt GI-värde, nästan som baljväxter, vilket gör att det tar längre tid för kroppen att ta upp energi från korn. Det i sin tur stabiliserar blodsockret.
. Rikt på mineraler såsom kalium, magnesium och fosfor.
Källa: leipatiedotus.fi, lantmannen.se