Representanter från SLC:s potatisutskott, MTK:s potatisnätverk och Varhaisperunatoimikunta diskuterade kvalitetsfrågor samt utsikterna för potatisbranschen med representanter för Lidl vid ett möte på livsmedelskedjan huvudkontor i Esbo i medlet av december.
– Lidls representanter var oroliga över den sjunkande efterfrågan på potatis, speciellt bland unga finländare. De förde fram sina försök att lyfta fram olika potatissorter i Lidls 186 butiker runtom i landet och påpekade också att de försökt ta fram nya förpackningar för små hushåll samt satsat på förpackningsinnovationer, berättar SLC:s ombudsman Annika Öhberg som deltog i mötet i egenskap av sekreterare för SLC:s potatisutskott.
På mötet föreslog SLC:s representanter med potatisutskottets ordförande Kaj Hemberg i spetsen bland annat ett samarbete under den kommande potatisveckan som infaller vecka 7.
– På Lidl förhöll man sig positivt till tanken och lovade uppmärksamma potatisveckan mer aktivt än tidigare, säger Öhberg.
Då det gäller exporten av potatis ansåg Lidls representanter att potatis från Finland borde marknadsföras som något speciellt, till exempel som arktisk potatis, eftersom det enligt Lidl inte finns något mervärde i finländsk potatis på den europeiska potatismarknaden.
Oro över hårdare certifieringskrav 2022
Utöver potatis diskuterades även certifieringsfrågor. Från och med 1.1.2022 kommer Lidl inte längre att nöja sig med IP Grundcertifieringen för grönsaker. Grundcertifieringen, som togs i bruk 2015, används av 300 inhemska producenter och av dem är en tredjedel potatisodlare.
Från och med januari 2022 kommer Lidl att kräva antingen GLOBALG.A.P + GRASP eller IP Sigill Frukt & Grönt + IP Arbetsvillkor i stället för IP-certifiering på grundnivå som varit kravet tidigare.
– Det här innebär ökade kostnader för producenterna. Det är förstås bekvämt för handeln, men av producenterna krävs det stora arbetsinsatser. Ett ljus i tunneln är dock att det finns möjlighet att ta ett så kallat gruppcertifikat, vilket drar ner kostnaderna, säger Öhman.
Kvalitetschef Katarina Lassheikki på Trädgårdsförbundet skriver dock inte under att ett gruppcertifikat behöver bli billigare då alla kostnader beaktas.
– Den som administrerar gruppcertifikatet och som kallas huvudman – vanligen ett andelslag eller ett aktiebolag – skall också ha ett eget kvalitetssystem (QMS) som även det skall auditeras. Dessutom ska huvudmannen ha tillräckligt med personal så att en för ändamålet utbildad person kan sköta de interna revisionerna, och så behövs det ytterligare någon som handleder odlarna som är med i gruppcertifieringen. Redan det här innebär betydliga kostnader som man inte får glömma bort.
Gruppcertifikaten är ingen lätt lösning
Det man sparar som odlare i en gruppcertifiering är att man inte årligen behöver betala för extern revision utförd att ett certifieringsbolag utan de externa revisionerna på den enskilda gården blir mer sällan. Externa revisioner är ju kostsamma. I en gruppcertifiering ska man årligen låta utföra extern revision eller auditering på ett antal gårdar som motsvarar kvadratroten av gruppens medlemsantal.
– Det här betyder att ifall du har ett andelslag med 100 gårdar, ska det varje år göras extern revision utförd av ett certifieringsbolag på 10 gårdar, och det ska förstås vara på 10 nya gårdar i gruppen varje år. Men eftersom intern revision ändå skall utföras årligen av en för ändamålet utbildad person på varje enskild gård i gruppcertifieringen, så behöver gruppcertifieringen sist och slutligen inte alls bli särdeles förmånlig jämfört med företagsvisa certifieringar, förklarar Lassheikki.
Det är dessutom skäl att beakta att certifieringsbolaget årligen ska auditera huvudmannens kvalitetssystem.
– Allt det här utgör tillsammans kostnaderna för gruppcertifieringen. Dessutom är ansvaret stort som huvudmannen har över gruppcertifieringar: Om en i gruppen inte möter certifieringskraven så kan det i värsta fall få hela gruppcertifieringen att falla, säger Lassheikki och konstaterar att gruppcertifikat säkert är en lämplig lösning för stora andelslag med inkörda system och klara regelverk och som dessutom kanske kan få EU-stöd för sin verksamhet. Men för en mindre grupp av odlare är detta ingen enkel lösning.
Hårdare certifieringskrav kan komma tidigare
Hon varnar också för att de hårdare certifieringskraven som Lidl inför 2022 kan dyka upp redan tidigare på annat håll.
– Det finns klara tecken på att det finns uppköpare som kommer att kräva IP Sigill av sina leverantörer redan i år. Min uppfattning är att det här kommer att gälla åtminstone ett tiotal finländska potatisodlare.
Lassheikki befarar också att både S- och K-kedjan i sinom tid kommer att skärpa sina certifieringskrav.
– Jag vet inte om de kommer att kräva både IP Sigill + IP arbetsvillkor av sina leverantörer eller om de nöjer sig med någondera, men det finns tecken på att kraven kommer att blir hårdare också från deras håll. Det är en tyvärr en global trend att enbart en livsmedelscertifiering inte längre räcker långt – man ska tydligen numera också med certifiering visa att man möter miljö- och sociala ansvarskrav. Det här är ju definitivt inte en bra utveckling ur den lilla odlarens och närproduktionens synvinkel.
Det är skäl att komma ihåg att de allt hårdare kraven på certifierade kvalitetssystem uteslutande kommer från handelns sida.
– Det trista är att Finland gång på gång i statistiken har framställts som det land där vi har de renaste grönsakerna internationellt sett. Varför har då handeln inte tillräckligt förtroende för myndighetskontrollerna hos oss?
Uppköparen har makten
Lassheikki tror att certifieringarnas bakgrund finns i de köttskandaler som skakat världen.
– De länder som importerade köttet hade inte möjlighet att i tillräcklig mån själva kontrollera sina leverantörer, och certifieringsidén uppstod som en följd av att förtroendet för köttleverantörerna gick förlorat. Uppköparna vill helt enkelt att en oberoende part, ett certifieringsbolag, skulle åta sig uppgiften att kolla upp leverantörernas verksamhet för deras del.
En annan orsak kan vara att handelskedjorna i Finland blivit alltmer internationella.
– Krävs det certifikat i andra länder så anser man kanske att de behövs också här. Ofta finns det också ett klart koncernbeslut om krav på leverantörens certifiering. De handelskedjor som idkar partihandel kan också ha kunder som kräver certifieringar. Den tredje orsaken kan vara att eftersom man som en sparåtgärd har dragit ner på myndighetskontroller har handeln tyckt att detta behöver kompletteras med certifieringskrav.
Lassheikki uppmanar odlarna att noga ta reda på vad den egna uppköparen kräver, så att det inte blir avbrott i försäljningen på grund av att man kanske saknar rätt sorts certifikat.
– Det är tyvärr så att uppköparen är kung i det här fallet och kan bestämma fritt vilka krav som ställs på leverantörerna.