Skuldbromsen sätter riktningen – nu krävs uthållighet och ansvarstagande

Finland har vant sig vid underskott och växande skuld, men notan för uppskjutna beslut blir allt tyngre. Skuldbromsen är ett försök att sätta en gräns och återta kontrollen över de offentliga finanserna. Nu krävs ändå mer än stora ord, nämligen uthålliga beslut som tryggar välfärden och ger också landsbygden en stabil framtid.

När riksdagens finanspolitiska parlamentariska arbetsgrupp – den så kallade skuldbromsgruppen – nu slår fast att de offentliga finanserna ska anpassas med 8–11 miljarder euro fram till 2031 är det ett besked som förtjänar att tas på allvar. Målet är att underskottet i slutet av nästa mandatperiod ska ned till högst 2,0–2,5 procent av Finlands bruttonationalprodukt (BNP). Samtidigt vill man förlänga EU:s anpassningsperiod och sätta ett riktmärke som går över riksdagens mandatperioder för åren 2027–2033.

Det är lätt att avfärda skuldbromsen som politisk symbolik. Men bakom orden finns en verklighet som inte går att blunda för. Finland har under många år levt med återkommande budgetunderskott, stigande skuldkvot och drastiskt växande räntekostnader. Samtidigt pressar en åldrande befolkning upp utgifterna. Det här handlar inte om en tillfällig svacka utan om en strukturell obalans. 

För ett litet exportberoende land är handlingsfriheten avgörande. När skulden växer krymper utrymmet att agera i nästa kris, vare sig den gäller säkerhet, energi, pandemi eller livsmedelsförsörjning. Den som i dag talar lättvindigt om fortsatt upplåning bör också svara på vem som ska bära kostnaden när räntorna äter upp allt större delar av budgeten. Liknande kritik kom Sveriges tidigare statsminister Göran Persson med i en artikel i Hufvudstadsbladet för två veckor sedan. Han påpekar att Finlands skuldbroms kommer för sent.

Samtidigt är det ändå på sin plats att framhålla att balanserade budgetar inte är ett självändamål, utan ett medel för att trygga framtiden. En hållbar ekonomi ger stabilitet, förutsägbarhet och förtroende. Den ger också utrymme att prioritera rätt. Men vägen mot starkare offentliga finanser måste vara klok. Att jaga balans med osthyvel riskerar att slå sönder mer än det lagar. I praktiken är det ofta kommuner med svag skattebas, få invånare och långa avstånd som först märker av nedskärningar. Därför behöver anpassningen vila på tydliga principer.

Kärnuppgifterna måste prioriteras och servicekedjorna säkras i hela landet. Sjukvård, omsorg, utbildning och grundläggande trygghet får inte urholkas så att samhällsstrukturen försvagas – särskilt inte utanför de största tillväxtcentrumen. Besparingar som leder till sämre hälsa, försämrad utbildning eller ökad utflyttning är i längden inga besparingar alls, utan framtida kostnader. Skuldminskningen måste dessutom bygga på ökad sysselsättning och produktivitet, inte enbart på nedskärningar. Finland behöver reformer som stärker arbetsmarknadens funktionssätt, förbättrar företagsklimatet och gör tillståndsprocesser smidigare. Finland har inte haft reell tillväxt på mer än femton år. Investeringar som höjer tillväxtförmågan i infrastruktur, energi, forskning och innovation är en del av lösningen. En ekonomi som växer klarar rimligtvis också av anpassning bättre.

Det krävs förutsägbarhet för dem som investerar och skapar arbete. Jord- och skogsbruket, livsmedelsindustrin och den gröna omställningen bygger på långsiktiga beslut. Ryckiga förändringar i skatter, stöd eller regelverk undergräver investeringsviljan och försvagar den ekonomiska bas som hela välfärden vilar på. Därför är det positivt att flera partier nu söker gemensamma mål över mandatperioderna. 

En person som hittills (onsdag 25.2) uttalat sig rätt så lite om skuldbromsen är Socialdemokraternas partiordförande Antti Lindtman och det har betydelse med tanke på att det sannolikt är han som blir statsminister efter riksdagsvalet nästa år. Skuldfrågan är ändå större än en enskild regering, den handlar om vilket Finland vi vill lämna vidare. Om vi inte agerar i tid riskerar vi att senare tvingas till riktigt akuta och hårdare åtgärder och då är det sällan glesbygden som klarar sig bäst.

För landsbygden är frågan särskilt konkret. Här finns primärproduktionen, energipotentialen, skogarna och den regionala beredskapen. Men här är också avstånden längre och marginalerna i flera hänseenden mindre. Ett samhälle som inte har ordning på sina finanser får till slut svårare att upprätthålla service, infrastruktur och trygghet utanför tillväxtkorridorerna. 

Skuldbromsen är förstås inget trollspö, den minskar inte skulden av sig själv. Men den kan fungera som en slags kompass, med andra ord en påminnelse om att riktningen måste vara tydlig och uthållig. Ett hållbart samhälle byggs genom ansvarstagande, prioriteringar och mod att fatta beslut som håller längre än en mandatperiod. Först då kan vi med trovärdighet säga att vi tryggar både välfärden och landsbygdens framtid.