Sällsynta mossor väckte diskussion och gav huvudbry under skogsexkursion

Av Finlands 950 mossarter är 308 hotade, och endast en liten klick ludd kan leda till omfattande konsekvenser för skogsägaren. Detta och andra mångfaldsaspekter dryftades när både markägare och sakkunniga drog till skogs under Föreningen för Skogskulturs sommarexkursion.

Under Föreningen för Skogskulturs sommarexkursion i slutet av augusti besöktes tre skogsobjekt med viktiga naturvärden på Fiskars marker. Väl sammanstrålade gick skogsägarna, de sakkunniga och myndighetspersonerna igenom vad skogsägaren skall beakta när denne vill avverka i ekonomiskog där det förekommer värdefulla arter.

– Här ser vi ett sextioårigt bestånd som gallrades senast 2016 och som tidigare varit åker. Vad tror ni vi bör beakta om vi vill avverka här, inledde Fiskars skogschef Robert Lindholm då deltagarna samlats vid det första skogsobjektet.

Skogspartiet i fråga karakteriserades av en rännil och ett stup samt en sällsynt mossa som söker sig till fuktiga och skuggiga platser. På detta objekt, samt även på de efterföljande, hade Fiskars personal lagt ut två olika avgränsningsförslag som skogsexperterna kunde ta ställning till.

Hur mycket borde skogsägaren lämna av skogen? Vad säger regleringen?

Inget skogslagsobjekt...

– För att betraktas som naturtillstånd behöver inte skogen vara orörd, men här ser vi att skogen är tydligt påverkad. Stamantalet är inte vidare stort, och beståndet kan inte beskrivas som flerskiktat. Det finns en del död ved, men inte tillräckligt.

Så kommenterade Martin Knuts, som är skogsrådgivare på Finlands Skogscentral, det aktuella objektet. Enligt Knuts uppfylldes inte kriterierna för ett skogslagobjekt, det vill säga det som stipuleras i paragraf 10 i skogslagen gällande bevarande av mångfald och särskilt viktiga livsmiljöer.

Han påminde dock om att bedömningen för ett lagobjekt görs baserat på skogens nuvarande tillstånd och att detta kan förändras.

– Om här blåser omkull träd, medan nya lövträd uppkommer, fler skikt tillkommer, mera död ved anhopas, och vi får lite mera hasselbuskar så börjar vi närma oss naturtillstånd. Och med det uppfylls kriterierna för lagobjekt.

Det intill liggande stupet omfattas dock av skogslagen eftersom stup som är minst tio meter höga skyddas.

– Skogen under stupet är också skyddad. I vissa fall har vi bördigare växtlighet nedanför stupet, i andra fall förvittringsprodukter det vill säga stenar, grus och block som har lossat från stupet och rullat ner.

Rännilars och andra vattenkällors närmiljöer betraktas också som naturtillstånd när de påverkas av de särskilda vegetationsförhållandena som vattnet och skuggningen medför, om miljön i fråga är tillräckligt bred och uppfyller kriterierna för naturtillstånd.

– Här har skogsägaren ganska fria händer, men man måste lämna ett tillräckligt brett område för att det fuktiga mikroklimatet vid småvattnet skall bevaras. I skogscentralens tolkningsrekommendation står det att det minst är längden på det härskande trädbeståndet.

Stenporellan skyddas av certifieringen

Esko Vuorinen, naturskyddsexpert på Nylands NTM-central, poängterade för sin del att vattenfåran i den intilliggande rännilen är i naturtillstånd, vilket gör den till ett vattenlagsobjekt trots att skogen i sig inte utgör ett skogslagsobjekt.

– Det som är speciellt här är artrikedomen, och det är typiskt för bäckfåror i naturtillstånd. Vi har många arter som är specialiserade på olika miljöer och biotoper.

På detta objekt var det speciellt två rödlistade mossarter som förekommer, stenporella och bäcknäbbmossa.

– Stenporellan är mycket känslig för direkt solljus. Den hör till levermossorna och har ytterst tunna blad och torkar lätt om det kommer direkt solljus. Om här blev öppet skulle den troligtvis försvinna. Bäcknäbbmossan har liknande krav på omgivningen.

Den begränsade förekomsten handlar enligt Vuorinen om att skogen tidigare varit åker och att mossan spridit sig till skogsobjektet från de brantare områdena högre upp.

Vuorinen rekommenderade att skogsägaren söder om rännilen skulle lämna ett trettio meter brett område, medan det på den norra sidan räcker med ett mindre skyddsområde.

Vuorinens tolkning mötte på bifall från Juha Lumme, överinspektör på Nylands NTM-central.

– Dessutom gäller det att se efter vad det finns för träd. Lövträd och tallar hålls att stå betydligt bättre än granarna.

Henry Schneider, Senior Advisor på Tapio berättade därefter om objektet ur certifieringens synvinkel. Schneider påpekade att FSC-certifieringen är mera krävande medan PECF följer det lagstadgade men även hänvisar till en verksamhetsmodell för hur man skall gå till väga när det finns hotade arter och det lagstadgade skyddet saknas.

– Stenporellan är klassificerad som starkt hotad, och den förekommer i naturvårdsförordningens bilaga. Enligt PEFC skall man kontakta miljömyndigheten och skogsägaren och komma överens om hur man går tillväga. Enligt FSC är arten starkt hotad och i behov av bevarande.

Trots att skogslagen inte säger något specifikt om området och NTM-centralen endast ger skötselrekommendationer anger således certifieringen att åtgärder måste vidtas.

– Det här betyder i praktiken att man ändå måste kontakta NTM-centralen och fortskrida enligt verksamhetsmodellen eftersom det lagstadgade skyddet saknas.

Unik mossa i omärkvärdig skog

Det andra skogsobjektet under exkursionen utgjordes av ett femtioårigt bestånd som gallrats senast 2009. Objektet i fråga var på många sätt omärkvärdigt förutom att även här fanns en sällsynt mossa – klippskapanian – som är starkt hotad.

– Först och främst är det lite överraskande att en så krävande art som klippskapanian växer här. Men förklarande faktorer kunde vara att här finns en lutande bergsvägg och nedanför den en svacka som periodvis blir vattenfylld. Här har funnits sumpig mark och numera ett dike, så mossan kan ha kommit hit innan dikningen och sedan spridit sig, förklarade Vuorinen.

Enligt Vuorinen går det ändå att komma ända fram till klippkanten då man avverkar eftersom klippväggen utgör det främsta skyddet mot solljus.

– De närmsta träden räcker som skydd här. Mot norr är den sida där kvällssolen kommer viktigast, och här skulle jag lämna ett större skyddsområde.

– På certifieringssidan uppmanar verksamhetsmodellen aktören att följa myndigheternas rekommendationer eftersom arten är starkt hotad, kommenterade Schneider.

Verksamhetsmodellen länkar även till vissa artvisa råd, där ett icke-specificerat område skall lämnas utanför skogsbruket och omgivningen lämnas med kontinuerlig trädtäckning.

– FSC är mera rätlinjigt då det är fråga om en hotad art som skall tas i beaktande och säkerställa artens fortbestånd.

NTM-centralen kan göra ensidiga avgränsningar

Det sista skogsobjektet som besöktes under dagens var en granskog som varit öppet åkerlandskap sextio år tidigare. Här har man börjat förnya, men sedan avverkningen kommit igång framkom det att för myndigheterna okända mossarter uppdagats i området. Bland de förekommande mossorna hittas vedsäckmossa, dunmossa och långfliksmossa.

Inte heller i detta fall utgör området ett skogslagobjekt och enligt Knuts är det inte troligt att få miljöstöd heller.

– Här har vi ändå arter som kräver specialskydd, så det handlar onekligen om ett specialfall. Vid behov av särskilt skydd kan vi på NTM-centralen göra en ensidig avgränsning oberoende av vad markägaren tycker. Metso kunde vara ett alternativ, och i fall objektet avgränsas utbetalas ersättning bara man söker om sådan, förklarade Lumme.

När ett område avgränsas är det inte längre lovligt att göra åtgärder som äventyrar artförekomsten, men skogsbruk i viss utsträckning är ännu möjligt. Enligt Lumme kunde granarna möjligtvis plockas bort, förutsatt att de kvarvarande träden förmådde upprätthålla mikroklimatet.

– Om man nu skulle göra avgränsningen på den specialskyddade arten så skulle jag mot söder rekommendera ett skyddsområde på trettio meter, inflikade Vuorinen.

Enligt Vuorinen är vedsäckmossan den värdefullaste arten på objektet, och något av en unik förekomst i sig.

– Vi ser en nästan nedbruten vedstam på marken där det finns ett område på cirka tre gånger fem centimeter vedsäckmossa. Det här är en art som kräver granskog men också en kontinuitet av murken ved, vilket saknas här. Den har bara råkat sprida sig hit, men dess överlevnad är osäker.

Vedsäckmossan finns i bilagan till naturvårdsförordningen och kräver därtill särskilt skydd. Inom certifieringen följer man verksamhetsmodellen eftersom arten saknar lagstadgat skydd så länge ingen avgränsning gjorts.

Dunmossan kategoriseras för sin del som sårbar och i enlighet med verksamhetsmodellen bör NTM-centralen rådfrågas. Enligt de artspecifika råden bör man varken dika eller avverka, utan omgivningen bör hållas trädtäckt.

– Långfliksmossan är en nära hotad art, och här kan skogsägaren välja att vidta extra bevarande åtgärder eller gå vidare enligt PEFC. Enligt FSC är den nära men inte regionalt hotad, och den finns inte i bilagan så den är egentligen inte skyddad av FSC, förklarade Schneider.

Är artens sanna utbredning tillförlitlig?

I slutet av dagen fördes en diskussion om hur myndigheterna kan känna till mossornas förekomst och hur artdata verifieras. Mossorna, lavarna och tickorna inventerades i huvudsak under 1990-talet, vilket även betyder att materialet är förhållandevis gammalt.

Enligt Knuts använder sig Skogscentralen av en avgränsad del av Finlands artdatacentrals register, och här ingår endast data som är bekräftad av någon expert, medborgarorganisation eller sakkunnig amatör.

– Gällande arterna används en buffert på trettio meter. Om det kommer en avverkningsanmälan inom det området så skickas det automatiskt ut information till de kontaktuppgifter som finns angivna i avverkningsanmälan.

Lumme tillstod att det finns sällsynta arter som är besvärliga, inte minst som tillgången på sakkunniga i många fall är bristfällig.

– När informationen kommer till NTM-centralen och vi bedömer hur vi skall gå vidare så uppstår det onekligen problem. Vissa artgrupper är problematiska, och säkerligen i ännu högre grad utanför Nyland.

Vuorinen påtalade slutligen att NTM-centralen inte vidtar egna systematiska inventeringar. Observationer är gjorda av sakkunniga amatörer eller bryologer (mossforskare). Alternativt görs observationer i samband med naturinventeringar för markanvändning.

– I dagsläget känner vi till vissa platser och situationen är ständigt levande. Exempelvis var långfliksmossan tidigare en regionalt hotad art, men är det inte längre här i trakten eftersom man hittat mera förekomst. Vi måste helt enkelt utgå från den information vi har.