Nästa generation naturbeten är Ålands miljöbyrås projekt som leds av företaget Invenire Ab och finansieras av Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. En strategisk plan för ekonomisk och ekologisk revitalisering av djurhållningssektorn med hjälp av betesdrift kan laddas ner via webbadressen www.hungryforaland.fi/sv/naturbeten.
Snart väntar en ny säsong med rotationsbete på Hammarudda gård som gränsar mot Ålands hav.
Och resultaten från fem års målmedveten utveckling har verkligen varit inspirerande för 43-årige husbonden John Eriksson.
– Sedan första året 2020 har kalvarnas medelvikt ökar från 302 till 379 kilo. I fjol vägde den största tjurkalven över 400 kilo när kalvarna sändes vidare till Österbotten där de sedan får växa till sig minst ett år.
Testade kunskaper på Hammarudda gård
När John år 2021 efter generationsskiftet tog över släktgården i Jomala efter föräldrarna Tage och Ulla Eriksson hade Tage redan under sin tid som verkställande direktör och senare ordförande för Ålands producentförbund ÅPF haft kontakt med konsulten Patricia Wiklund, som hade utbildat sig inom natur- och rotationsbeten och behövde en gård där hon kunde testa sina kunskaper i praktiken.
År 2019 började Hammarudda dela upp några skiften i mindre delar och 2023 startades projektet ”Nästa generations naturbeten” under ledning av Patricia och hennes konsultföretag Invenire. Projektets syfte var att utveckla betesmarker under mer ordnade former.
Då hade Hammarudda gård, som år 2019 fick utmärkelsen Finlands miljövänligaste gård, ett år tidigare slutat med lammuppfödning.
Hemmanet omfattar cirka 150 hektar skog och 35 hektar åker inklusive arrenden samt cirka 100 hektar beten.
Klövar förbättrar betets bördighet
När Ulla och Tage slutade med mjölkkor 2001 satsade de i stället på dikor och började systematiskt utöka sina naturbeten.
– Så när jag tog över gården fanns det tre stora inhägnade betesområden väster och öster om mangårdsbyggnaden, men nu har vi delat upp betena till närmare 30 mindre skiften, berättar John.
Grundprincipen för det som kallas rotationsbete är att beroende på markens bördighet, skiftets storlek och mängden mat under några få dagar ha många betande djur på ett litet begränsat område.
– Då måste dikorna och deras kalvar också äta gräs och annat som inte smakar så bra innan betesmarken får vila och växa till sig under tre-fyra veckor. Syftet är att det mindre smakrika gräset ska trampas ner så att det mera smakrikare gräset får chansen att etablera sig på sikt.
En annan och minst lika viktig sak är att det är bra för jordhälsan och markens bördighet att trampas av djurens klövar.
John visar ett av sina naturbeten med fina björkar och Ålands hav i bakgrunden.
– I min barndom var det här området tät och nästan ogenomtränglig skog. Nu finns här mycket sten och mestadels bara ett tunt lager humus, men när djurens klövar trampar marken tillräckligt ofta och mycket ökar mullhalten efterhand. Mullhalten ökar när korna inte betar allt gräs för en del trampas ner i marken, förklarar John.
Mest jobb med stängsel
Ett problem med naturbeten är ormbunkarna, som sprider sig via omfattande rotsystem och som varken korna eller deras kalvar äter.
– Men ormbunkarna trampas ner och minskar efterhand när betestrycket blivit tillräckligt stort. Samtidigt växer då markens humuslager.
Inte heller sly från alar som växer på strandbetena duger åt djuren utan måste röjas för hand. Däremot nafsar de nog åt sig löv från björkslyet.
Det mesta arbetet handlar ändå om att bygga stängsel som avgränsar de många små skiften som krävs för ett effektivt rotationsbete. Nu i april har John många kilometer stängsel att granska inför betessäsongen som startar i maj.
– Men alla nya stängsel behöver ju inte sättas upp med en gång, påpekar han och erkänner att just stängslandet var en faktor som han på förhand var lite orolig för.
Lättare stängsling
Stängslena i sig kan vara ganska enkla. Runt Hammaruddas gamla betesmarker finns det fortfarande kvar elstängsel med tre trådar, men för de nya avdelade betesfållorna har det visat sig fungera bra med endast en tråd.
– Visst händer det att någon liten kalv kryper under stängslet, men de söker sig vanligtvis snabbt tillbaka till mamman.
På Hammaruddas egen såg sågas betesfållornas stängselstolpar av kärnvirke från tall.
– Vi impregnerar dem inte, men det skulle förstås vara bra att doppa stolparnas nedersta del i tjära eller någon lämplig skyddande olja för det är ju vid marken som stolparna ruttnar.
Vattentillgången viktigast
Kanske allra viktigast när man stängslar in nya beten är ändå att säkra tillgången på vatten. För Hammaruddas del har det ordnat sig ganska behändigt tack vare stora strandbeten ut mot Ålands hav.
Djuren får alltså dricka havsvatten och eftersom det handlar om öppna vatten utan holmar och instängda mindre vikar blir det ytterst sällan problem med alger i vattnet.
På gårdens gamla beten finns det redan från tiden med mjölkkor också grävda bevattningsdammar där korna har tillgång till dricksvatten.
I fjol somras måste John ändå under någon vecka köra ut vatten åt sina djur.
– Då tog vi tog bara en vallskörd eftersom den blev så stor och fin och lät sedan djuren beta på vallarna fast där inte fanns någon tillgång på vatten. Men med mobila vattentankar som kan köras ut till åkrarna blev det ändå rätt enkelt fixat.
Under betessäsongen är gårdens djurbesättning av rasen hereford uppdelad i tre grupper med 15 dikor och lika många kalvar. Två av grupperna har också varsin tjur och i den tredje gruppen finns kor som inte ska betäckas samt kvigor som inte ska bli nya dikor.
– Herefordkorna är väldigt snälla, fina och friska djur som är lätta att handskas med. Kalvarna blir också snabbt tama när djuren ofta ska flyttas till nya beten.
Samarbete om vall med specialodlare
Trots bara en vallskörd i fjol somras har gården fortfarande kvar mycket foder. Inte bara för att det var ett exceptionellt bra skördeår utan också tack vare samarbete med specialodlaren Tord Johansson i närliggande Gottby.
Eftersom jordbruksstöden numera förutsätter att en viss minimiandel av gårdens odlingsarealer har vintergrönt marktäcke fick John och hans i jordbrukarkretsar välkända pappa Tage Eriksson odla vall på drygt sex hektar av Johanssons utspridda skiften.
För specialodlare är det enligt John bra att emellanåt ha även andra grödor än enbart potatis, lök och spannmål på sina marker.
– Vi satsade då på en fröblandning med totalt nästan 20 olika grässorter och även baljväxter samt växter med djupa rötter som samtidigt luckrar upp marken. Det gav en mycket bra skörd så att vi kunde beta återväxten på våra egna vallar vilket bidrog till kalvarnas fina tillväxt. Vi behövde inte heller lägga tid och bränsle på att bala återväxten när korna fick beta vallarna vilket de gärna gör. Och precis som för naturbeten är det bra med klövar och betande djur också för vallarna.