Rolf Wickström är självverksam skogsägare i Sibbo. Han testar gärna olika grepp i sina skogar, och kontrasterna är stora mellan de unga skötta skogarna och ett Natura-område som tidigare angripits av barborren, snabbväxande lärk- och björkbestånd samt ett skogsområde där produktionen samsas med rekreationen.
Rolf Wickström har en lång karriär som instruktör vid Skogsreviret och tusentals avverkade kubikmeter i bagaget. I dag är han självverksam skogsägare i Sibbo med över 60 hektar skog som han köpt under årens lopp.
Det är en solig dag i april då han visar upp sina skogsbestånd i Paipis – i maj kommer även ett trettiotal medlemmar från den svenska skogsägarföreningen Mellanskog ta del av en liknande visning.
Endast en kort bit från vägen kommer vi in på det första skogsobjektet, som Wickström köpte 2002. Han valde då att gallra bort svaga granar och öppna upp luckor i beståndet – åtgärder som enligt honom har gett ett tillfredsställande resultat.
– Jag ville inte förnya för mycket på en gång eftersom stora plantskogar blir arbetskrävande. I stället sparade jag delar av skogen som jag nu successivt har börjat förnya. Egentligen borde jag hugga mer, men eftersom skogen skall föras vidare till nästa generation vill jag inte tömma den, säger han.
Självverksamhet ger större handlingsfrihet
Med under rundturen är också Ragnar Höckerstedt, verksamhetsledare vid Skogsreviret. Han understryker att tallen kräver mycket ljus för att växa.
– En tät skog måste öppnas upp för att tallen naturligt skall förnya sig. Det kräver kontinuerliga åtgärder och av flera orsaker så prioriteras inte kontinuitetsskogsbruk i större skala, säger han.
Som självverksam skogsägare har Wickström dock större möjligheter att upprätthålla kontinuitet i skötseln.
– I mina ögon är det här närmast ett skolboksexempel på kontinuerligt skogsbruk, säger Höckerstedt.
– Man måste nog vara lite skogstokig. Jag antar att nästa generation gör en överståndaravverkning och sedan satsar på ett jämnare bestånd som är lättare att sköta, kommenterar Wickström.
Wickström lägger stor vikt vid de första gallringarna. Stammarna analyseras noggrant och väljs ut med omsorg. Från en skogsmaskin ser man träden bara ur en vinkel, och med en utomstående entreprenör finns det även en risk att det huggs för hårdhänt.
Han medger att ett sådant arbete nog kräver ett särskilt intresse.
Från kalhygge till skog på drygt 20 år
Ett stenkast ifrån ligger ett område som tidigare bestod av en tät granskog med cirka 350 kubikmeter per hektar och en överhängande risk för barkborreskador. I början av 2000-talet kalavverkades området och planterades med lärk.
Sedan dess har Wickström gallrat beståndet vid 18 års ålder, och även här skjutit upp den första maskinella gallringen.
– Jag är ganska stolt över tillväxten. På 23 år har skogen producerat omkring 200 kubikmeter per hektar, vilket också i fråga om kollagring är ett gott resultat. Beståndet är också något tätare än normalt, uppskattningsvis cirka 200 stammar per hektar mer än brukligt.
– Med aktiv skogsskötsel kan man relativt snabbt gå från kalhygge till något som de flesta uppfattar som skog, tillägger Höckerstedt. Det här lärkbeståndet är ett bra exempel på detta.
Wickström håller med.
– Röjning är väldigt viktigt. Det får inte bli sly som är högre än plantorna, då slutar det växa.
Rekreation och skogsbruk sida vid sida
Vi strövar vidare och kommer till en skogsväg där det finns ett över 150 år gammalt bestånd som Wickström har valt att lämna i naturtillstånd.
Området ligger på karg mark, och skulle därmed ha marginell ekonomisk betydelse.
– Den här skogen etablerades i de tider då Topelius skrev dikten Stormen. Då förekom många vindfällen här i trakten, säger han.
Wickströms mål har varit att skapa en modellskog där produktion och rekreation kan förenas.
När han köpte området var marken ännu täckt av vit renlav, men slitaget från besökare har påverkat vegetationen.
– Området är väldigt populärt. Jag pratar med folk som rör sig här och berättar vad jag planerar. Vissa har till och med frågat om de får delta i planteringen.
Björk ger snabb produktion
Vidare från naturskogen har Wickström anlagt ett björkbestånd med idag 2.000 stammar per hektar. Även klibbal planterades, men klarade inte konkurrensen. Det beståndet gallrades 17 år efter planteringen.
– Jag ville ha ett trädslag som skulle växa snabbt efter kalavverkningen. Med glesare plantering hade stammarna förstås kunnat bli lite grövre, kommenterar han.
Höckerstedt påpekar att träden gärna får växa snabbt – men inte på bekostnad av kvaliteten.
– Man vill gärna ha så hög andel timmer vid en slutavverkning som möjligt, så det får inte förekomma grova kvistar nertill.
Nästa gallring planeras om cirka fem år.
– Då gäller det at lämna 40-50 procent levande krona. Blir den mindre tar det länge för trädet att återhämta sig.
Höckerstedt påpekar att detta även gäller i plantskogsskedet, speciellt för ljuskrävande trädslag som björk och tall.
– Om topparna blir för små påverkar det produktionen i många år. Det går att experimentera och göra försenade åtgärder senare, men tidpunkten för plantskogsvård skall man helst inte tumma på för mycket.
Skyddad skog och kolläckage
Mot slutet av rundturen besöker vi ett Natura 2000-område – en skyddad gammal skog som drabbats av barkborreskador i samma tider som Wickström förnyade sina övriga bestånd. Här ligger döda träd huller om buller.
Wickström poängterar att skogen i fråga utgör ett negativt kolförråd eftersom det bundna kolet nu endast minskar medan tillväxten är svag.
– Vi hade intresserade från WWF och EU på besök här och då var det en naturvårdare som började tala om vilken fin kolsänka den här skogen är. Då måste jag inflika med att den de facto ett kolläckage, och att kolsänkan finns i mina skötta bestånd.
Höckerstedt lyfter ett bredare perspektiv.
– Problemet är att hela Europas kolsänka minskar kraftigt eftersom man slutat att förnya delar av skogarna. Tillväxten stannar in, brandrisken ökar och i rena granbestånd finns risken att allting dör på en gång.
Barkborren svärmar i skyddade områden
Barkborreskadorna i området uppstod i början av 2000-talet och spreds sedan vidare till angränsande skogar. Följden blev att hundratals hektar skog måste förnyas.
Wickström berättar att forskare från dåvarande Skogsforskningsinstitutet undersökte skadorna, eftersom skogsägarna försökte få ersättning av staten.
– De kunde fastställa när angreppen började, men inte exakt när träden dog efter detta. Därför ansågs spridningen ha skett mellan privata skogar, och ingen ersättning betalades ut.
Enligt Höckerstedt finns det möjlighet att få ersättning via lagen om bekämpning av skogsskador om angrepp kan spåras till naturskyddsområden.
– I färska fall är det lättare att påvisa var skadan fått sin början. Men när skadorna sprids via flera bestånd blir det svårare. Dessutom ansöker skogsägare inte alltid om ersättning, säger han.
I skyddade skogar tillåts barkborren verka utan ingrepp. Höckerstedt poängterar att skogen förstås förnyar sig, men i likåldriga äldre granskogar finns risken att allting dör samtidigt.
– Men målet med skyddandet av äldre moskogar är ju förstås att producera mera dödved så att arter anpassade för dessa skogar klarar sig, och det har man ju nog lyckats med här.