Finland har fått en ny regering, som förhoppningsvis är funktionsduglig.
Bakgrunden till vad som sist och slutligen ledde till regeringskrisen förra veckan är knappast utagerad, men för regeringsarbetets skull vore det kanske bäst att byken tvättas utanför regeringskabinetten. Resultatet av interpellationsdebatten kring den gröna utrikesministern Pekka Haavistos roll i planen att få hem barnen och deras familjer från flyktinglägret al Hol är visserligen öppet i skrivande stund.
Förra veckan fick centern i vilket fall som helst sin chans att visa sitt inflytande i regeringssamarbetet, vilket partiet utnyttjade fullt ut. I praktiken verkar resultatet i alla fall vara mindre inflytande efter än före regeringskrisen.
Vår nya statsminister, socialdemokraten Sanna Marin har hittills visat sin kompetens på ett föredömligt sätt, men med hennes bakgrund torde det vara ganska uppenbart att hon kommer att få lättast att enas i substansfrågor med vänsterns Li Andersson och de grönas Maria Ohisalo i den nya regeringen.
Väldigt mycket kommer nu att hänga på vilket väljarunderstöd centern får i opinionsmätningarna. Hittills har läget inte varit vidare gynnsamt. Om Sanna Marin har en utmaning så har centerordföranden Katri Kulmuni minsann det också. Dessutom så måste populariteten tas från oppositionen. Det gäller i övrigt också de andra partierna i regeringen.
Regeringsbasen skulle förstås må bra av gynnsamma opnionsmätningar för alla regeringspartierna, det är alltså inte så stor nytta med att understödet stiger för ett regeringsparti om det faller för ett annat.
Ur landsbygdens och Svenskfinlands synvinkel har vi ett bra regeringsprogram. Det vore mycket beklagligt om inte det kan genomföras på grund av omständigheter som dem vi har varit vittne till under den senaste månaden.