Förtorkning av gräset ger fodret bättre proteinkvalitet och timotej i vallen ger en högre mjölkavkastning än rörsvingel. Utfodringsförsök vid Lantmännens försöksgård Nötcenter Viken i Falköping i Sverige visar också att man genom att använda tillsatsmedel i ensilaget i en foderstat med låg andel vomstabilt protein från kraftfodret kan öka mjölkproduktionen till samma nivå som med kraftfoder som har ett högt vomstabilt proteinvärde. Det är tre av slutsatserna som forskaren Elisabet Nadeau presenterade när hon den femte mars föreläste om vallstrategier för åländska mjölkbönder och djuruppfödare.
Elisabet Nadeau är forskningsledare på institutionen för husdjurens miljö och hälsa vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Skara. Sedan några år är hon också forskningsledare på Hushållningssällskapet Sjuhärad, som omfattar regionen kring Borås och Ulricehamn i västra Götaland.
Hon är själv uppvuxen på en mjölkgård och efter utbildningen till husdjursagronom tillbringade hon elva år i vad hon kallar ”det lantbruksintensiva Midwest i USA”. Där doktorerade hon med en avhandling om ensilage samt forskade om mjölkkors utnyttjande av grovfoder. Vid SLU:s institution i Skara har hon forskat vidare om grovfoder även till får, ungnöt och dikor.
De forskningsprojekt som Nadeau redovisade på Åland har finansierats av Agroväst, Lantmännen, Nötkreatursstiftelsen Skaraborg, SLU, Addcon och MoRE2020-programmet. Utfodringsförsöken med mjölkkor har skett i samarbete med Michael Murphy från Lantmännen.
Viktig proteinkälla och bra kolsänka
Elisabet Nadeau betonar att vallen är en viktig proteinkälla och dessutom den största närproducerade proteinkällan för idisslare.
– Vallen är dessutom mer klimatsmart som kolsänka än ettåriga baljväxter. Men man måste också tänka på totalfoderstaten så att proteinet utnyttjas på bästa sätt.
Eftersom baljväxterna höjer vallens proteinhalt gäller det enligt Nadeau att med hjälp av lusern och rödklöver över åren hålla en jämn andel baljväxter.
En stor del av vallens protein bryts ner i kornas vom till ammoniak och fria aminosyror, som vid tillgång på energi kan bilda mikrobprotein. Det protein som inte bryts ner i vommen utan tas upp direkt i mag-tarmkanalen kallas vomstabilt protein. Både mikrobproteinet och det vomstabila proteinet utnyttjas för tillväxt och mjölkproduktion.
Lusern innehåller en större andel lösligt protein än rödklöver, medan rödklöver har mer vomstabilt protein än lusern.
Förtorkning ger bättre kvalitet på proteinet
Men det gäller förstås att så bra som möjligt kunna ta vara på det ”jättefina protein som finns i vallen”.
På Rådde gård, som drivs av Hushållningssällskapet Sjuhärad, har Elisabet Nadeau haft ett projekt för att utreda vilken effekt förtorkningsteknik har på vallens protein. Förtorkning av grönmassan genom bredspridning eller i enkelsträng jämfördes då med förtorkning av grönmassan i dubbelsträng.
Förtorkning genom bredspridning (27 timmar) och i enkelsträng (29 timmar) gick nästan dubbelt så snabbt som med dubbelsträng, där torktiden var 53 eller 54 timmar beroende på om den var luftad eller orörd.
Grönmassans torrsubstanshalt blev också högre vid torkning genom bredspridning eller i enkelsträng och låg på 34-35 procent jämfört med 28 procent för dubbelsträng.
Elisabet Nadeau analyserade förbrukningen av socker i grönmassan och nedbrytningen av protein till ammoniumkväve samt förekomsten av sporer i det färdiga ensilaget och drar slutsatsen att bredspridning ger en jämnare torrsubstanshalt under kortare förtorkningstid och med bättre hygienisk kvalitet i ensilaget.
– Förtorkning lönar sig för att få bättre kvalitet på proteinet. Förtorka med bredspridning och stränglägg direkt före hackning/pressning, är hennes rekommendation.
Tillsatsmedel förstärker
Utifrån ett flertal försök i första och andra skörd där Elisabet har studerat proteinets kvalitet i färsk och förtorkad grönmassa samt i det färdiga ensilaget med och utan tillsatsmedel drar hon slutsatsen att snabb och jämn förtorkning förbättrar vallens proteinkvalitet genom att begränsa proteinets nedbrytning (proteolys) och omvandla lösligt protein till cellväggsprotein, som till största delen är vomstabilt protein.
Eftersom cellväggsproteinet är mindre känsligt för proteolys än lösligt protein under ensileringen kommer snabb förtorkning att förbättra proteinkvaliteten i ensilaget, vilket förstärks genom användning av tillsatsmedel.
Tillsammans med Michael Murphy har Elisabet Nadeau på Lantmännens försöksgård Nötcenter Viken gjort en studie om hur man med hjälp av tillsatsmedel kan utnyttja vallensilagets protein till mjölkkor.
Syftet var då att utvärdera tillsatsmedels effekt på ensilagets proteinkvalitet och dess inverkan på mjölkkors produktion samt fodereffektivitet och proteinutnyttjande när korna utfodras med foderstater som skiljer sig beträffande andelen vomstabilt protein/vomnedbrytbart protein.
Vid försöket användes ett bakteriepreparat (inokulant) och ett saltbaserat kemiskt preparat som tillsatsmedel. Sedan jämfördes foderintag, mjölkproduktion, mängden fett, protein och laktos i mjölken samt foder- och kväveeffektivitet.
Slutsatsen blev att när proteinkvaliteten i ensilaget förbättras genom användande av tillsatsmedel minskar behovet av vomstabilt protein (RUP) i kraftfodret, vilket kan leda till en billigare foderstat och möjliggöra en mer varierad kraftfoderstrategi.
Tillsatsmedel ökar sockerhalten
En foderstat med låg andel vomstabilt protein (RUP) ger alltså lägre mjölkavkastning än en foderstat med hög andel vomstabilt protein.
– Men genom att använda tillsatsmedel i ensilaget i en foderstat med låg andel vomstabilt protein ökar mjölkavkastningen till samma nivå som foderstaten med hög andel vomstabilt protein (RUP), poängterar hon.
Den här ”produktionsresponsen” hos korna kan enligt Nadeau delvis förklaras med den minskade proteinnedbrytningen under ensileringen samt den högre sockerhalten i ensilage som behandlats med tillsatsmedel.
Timotej ger högre mjölkproduktion
Hon redovisade också en utvärdering av rörsvingel kontra timotej vid utfodringen av mjölkkor. Också detta projekt har genomförts på Lantmännens försöksgård Nötcenter Viken i Falköping.
Jämförelsen gjordes mellan rörsvingelsorten Swaj och timotejsorten Switch. Trots tidig första skörd gav timotej högre mjölkavkastning och fodereffektivitet i kg ECM/kg ts-intag än rörsvingel.
Produktionsskillnaden relateras till en snabbare fiber och högre smältbarhet i timotej än i rörsvingel. Ligninet begränsar fibersmältbarheten mer i rörsvingel än i timotej.
Slutsatsen blev att rörsvingel ska utfodras tillsammans med ett kraftfoder som har hög fibersmältbarhet.
Ett annat resultat var att sämre mikrobproteinsyntes, som mättes på kastrerade baggar på SLU Götala nöt- och lammköttsforskning i Skara, kan ha orsakat högre ureahalt i mjölken hos kor som fick rörsvingel i stället för timotej.