Dialog, samarbete och kompromisser krävs för att viltbeståndet i Nyland ska hållas på en nivå som inte skadar, men ändå tillfredsställer.
– Det är en dragkamp mellan markägare och jägare, säger Henrik Lindström från Sibbo. De som jagar vill gärna se mycket vilt, de har kanske en högre tolerans för skador på skog och odlingar. Många av dem som inte jagar och förtjänar sitt levebröd på skog och mark vill se mindre viltstammar.
Ett fyrtiotal markägare och jägare samlades på Vanda Lantbruksmuseum för en träff kring viltbeståndet i dag, det här ur ett markägarperspektiv. Med deltagare från Bromarv i väst till Lovisa i öst presenterades problem ur varierande perspektiv.
Älgbeståndet på en god nivå
I fråga om viltbeståndet enades man om att älgbeståndet i Nyland är på en god nivå, även om förekomsten av älg varierar stort också på små områden.
– I södra Sibbo har vi mycket älg, medan antalet älgar i de norra delarna av kommunen är betydligt mindre, sade Christer Lindqvist som odlar bland annat jordgubb och potatis på gården i Sibbo.
Utmaningarna i tillväxtkommunen Sibbo tar inte slut där. I och med den starka inflyttningen minskar de områden som tillämpar sig för jakt. Nya invånare och ändringar i markägoförhållanden leder till att jägarna är tvungna att jaga på så kallade satellitområden.
Det är svårt att hitta sammanhängande marker, då också vattendrag, Borgå motorväg och viltstängsel klipper av områden. Det här har lett till att markägare kan ställa villkor för att ge tillstånd till jakt.
– Det kan handla om allt från krav på större mängd kött som ersättning till krav på att få komma med och jaga, säger Lindqvist.
Gamla problem kräver nya lösningar
– Det är samma visa varje gång, konstaterar Bo-Johan Johansson från Tirmo i Borgå. Vi som försöker odla på våra marker vill se mindre viltstammar. Den här gången var diskussionen lite fränare, lite mer konkret.
Konkret var frågan om storleken på viltstammen, främst diskuterades älg och vitsvanshjort.
– Jag tillhör lägret som vill se betydligt mindre stammar. I fråga om älg kunde vi gott komma ner till 4-4,5 djur per 1.000 hektar, säger Johansson. Vitsvanshjorten borde vi få ner till mindre än tio djur per 1.000 hektar, den siffran är idag är tio till tjugo djur.
Johansson ser spår av djurens framfart på sina ägor. I Östnyland är Johansson ett bekant ansikte, känd också för sin julgransförsäljning. Viltdjuren har påverkat Johanssons utbud.
– Tidigare odlade vi omorikagran, men det har vi fått ge upp, säger Johansson. Vitsvanshjortarna stångade sönder träden, så det blev inga julgranar av dem. Det är synd, folk köpte gärna den granen till jul.
Johansson är en av dem som gärna skulle se att nya metoder togs i bruk i fråga om till exempel kontrollräkningen av viltstammarna. Under kvällen lyfte Johansson fram flygfotografering som ett alternativt sätt att räkna djuren, antingen genom användning av drönare eller det dyrare alternativet, helikopter.
Resultatet av en räkning från luften kunde jämföras med eller användas som ett komplement till de siffror man får fram genom det traditionella sättet att räkna djuren.
– Vi borde också föra en diskussion om hur klokt det är att räkna djuren under vintern, säger Johansson. Stammarna är större under sommaren och det är just då vi ska skörda som djuren äter av våra våra odlingar. Det här är ett allvarligt problem för oss som livnär oss på skog och mark.
Det är djuren som styr
Patrick Fredriksson från Bromarv, Raseborg, är en av markägarna som stött på problem.
– Som markägare skulle man ju tro att man själv fick bestämma vad man odlar, men så är det inte. Det är djuren som bestämmer vad man odla, säger Fredriksson. Jag odlade tidigare oljeväxter och vete, men det var bara att ge upp. Odlar jag potatis och grönsaker får jag sätta upp elstängsel för att hålla djuren borta.
Fredriksson säger att han förlorar inkomster i och med att han inte kan erbjuda de produkter som till exempel de många sommargästerna i området vill ha, som just färsk potatis, grönsaker och bär.
I Bromarv är det i synnerhet vitsvanshjorten som utgör ett problem. Det stora antalet vitsvanshjortar beror enligt Fredriksson dels på att myndigheterna inte reagerat på den växande stammen tillräckligt snabbt, dels på att markägare och jägare inte kommer överens.
– Jag har alldeles för mycket hjort på mina marker, säger Fredriksson. Jag har själv ansökt om licens för att få jaga på ett mindre område än det gällande 1.000 hektar och jag fick mitt tillstånd.
Den lokala jaktföreningen uppskattade inte det som de uppfattade som ett specialtillstånd och tog ärendet vidare till domstol och vidare till Högsta domstolen.
Behövs aktivitet i jaktföreningen
– Utan markägarnas licenser skulle jaktlagen och jägarna inte ha marker att jaga på, påminner Fredriksson. Det kan inte vara så att jägarna bara har rättigheter, de har ju skyldigheter också, att till exempel jaga så att det också främjar markägarna.
– Genom tiderna har de aktiva jägarna varit stora markägare med mycket makt och det här hänger lite kvar än idag. I synnerhet på små orter där alla känner alla, ingen vill vara den som bråkar.
Henrik Lindström påminner om att ett viltbestånd som skulle tillfredsställa både markägare och jägare kräver att alla parter är villiga att delta i diskussionen.
– Markägare och jordbrukare borde delta aktivt i jaktföreningens verksamhet för att kunna påverka.