Det räcker inte att göra som man alltid gjort om jordbrukets lönsamhet ska förbättras. Istället behövs enligt Kyösti Arovuori från REINU econ mera samarbete, digitalisering och en jordbrukspolitik som ger producenterna möjlighet att effektivera sin verksamhet.
För att jordbrukets lönsamhet ska kunna öka behövs bland annat styrning genom jordbrukspolitik, mera samarbete mellan jordbrukare och omfattande digitalisering, påpekade Kyösti Arovuori, vd för REINU econ, under Spannmålsbranschens samarbetsgrupp VYR:s webbinarium förra veckan.
Istället för att låsa jordbruksmark och produktionsinsatser på nuvarande nivå borde produktionen omstruktureras och effektiveras, även om det betyder att sämre odlingsmark tas ur bruk.
– Sedan 1990-talet har vi sett en stark strukturomvandling inom finländskt jordbruk mätt i gårdsstorlek och antal gårdar, i synnerhet inom djurproduktion men också på växtodlingsgårdar, sade Arovuori. Trots en minskad mängd gårdar har produktionsvolymen däremot inte påverkats märkbart.
För att kunna mäta hur lönsamheten utvecklats på gårdarna måste man se på förändringar i arbetskraft och arbetsinsats.
– Med en oförändrad odlingsareal och lika mycket produktionsinsatser är arbetsinsatsen det enda som förändras. Ur produktivitetsperspektiv är det inte bra att så mycket arbetskraft lämnat jordbruket.
Den nuvarande jordbrukspolitiken strävar långt efter att bibehålla nuvarande produktionsnivå och bromsa strukturomvandlingen, sade Arovuori. Istället borde jordbrukarna ges en möjlighet att hitta nya arbetsmodeller och effektivare utnyttja samhällets begränsade resurser, bland annat genom digitalisering och automatisering.
– Gårdarna går allt mera in för digitalisering, men jag vågar påstå att det produktivitessprång man länge talat om, hur slitet ordet än är, ännu ligger framför oss, sade Arovuori.
Samarbete ger arbetskamrater
Det senaste decenniet har jordbrukssektorns utgifter stigit i samma takt med den totala avkastningen. När de fasta kostnaderna är konstanta är jordbrukarens lön det man lättast drar ner på.
– Istället borde vi lyckas få en skillnad i kurvan för utgifter och inkomster, konstaterade Arovuori.
Det kan göras genom att få ett mervärde för produktionen eller genom att använda färre produktionsinsatser.
– Det finns inga tecken på att marknadspriserna skulle stiga betydligt på lång sikt, vilket betyder att vi istället behöver andra metoder för att uppnå lönsamhet.
Arovuori anser att man bättre borde utnyttja möjligheten till samarbete mellan gårdar. Istället för att använda egna maskiner på egna skiften och få en situation där varannan gård slutar och varannan investerar, förespråkar Arovuori aktiebolag och andra samarbetsformer.
– Om gårdar slår sig samman och använder gemensamma insatser delar man på resurser och på den ekonomiska risken. Samtidigt får man arbetskamrater och ett socialt stöd, vilket är väsentligt för ork och riskhantering.
Det behövs enligt Arovuori också en jordbrukspolitik som stöder en annan form av strukturomvandling än den vi nu har sett.
– De direkta stöden håller kvar jordbruksmark inom sektorn, när vi borde få bort en andel av den mark som producerar sämst och därigenom spara resurser och förbättra lönsamheten.
Nyckelfrågan är ändå hurdana lösningar och sporrar systemet kan erbjuda för jordbrukarna att göra saker på ett nytt sätt.
– Det skulle innebära avslutad produktion på mindre lönsamma skiften, men investeringar för gårdar som har en bättre lönsamhet. Man måste redan nu skapa förutsättningar för gårdarna att klara sig de kommande 15-20 åren.