De förnyade rekommendationerna om vattenvårdsåtgärder i skogsbruket har publicerats på webbsidan metsanhoidonsuositukset.fi.
Rekommendationerna ska ge konkreta redskap för att påverka skogsbrukets näringsbelastning på vattendrag. Sådana redskap är bland annat skyddszoner i olika omfattning, av vilka skogsägaren kan välja den som bäst passar de egna målen.
För proffs presenteras olika metoder för vattenskydd och hur de tillämpas på olika platser. Vid iståndsättning av diken är det väsentligaste behovsprövning och grundare diken.
Det finns över 400.000 kilometer skogklädd strand i Finland, och skogsbruket påverkar vattendrag också när skogsbruk drivs längre från en strand. Vattenvårdsåtgärder inom skogsbruket inverkar på vattendragens renhet, naturens mångfald och landskapet.
Styr utsläppen med kloka val
Skogsbruksåtgärderna förorsakar olika slags belastning på vattendragen. Från jordmånen förs näringsämnen, fasta partiklar och humus ut i vattendragen. Också gamla diken förorsakar vattenbelastning.
Utsläppen samlas från små källflöden och övergöder och förmörkar sedan större vattendrag. Effekterna når ända ut i Östersjön.
I skogsbrukets vattenvård är huvudprincipen att minimera att fasta partiklar och näringsämnen urlakas och förflyttas med vatten. Dessutom finns flera fungerande sätt att begränsa att de färdas till vattendrag.
– För vattenskyddet är det mest relevanta att undvika onödig dikning eller att blotta markytan i samband med markbearbetning. När skogsvårdsåtgärdernas omfattning planeras är det skäl att försäkra sig om att man håller sig inom de gränser som faktiskt har betydelse för skogens tillväxt, säger vattenexpert Tiina Ronkainen i Tapios pressmeddelande.
Det kan finnas behov att iståndsätta diken i torvskog. Enligt de nya rekommendationer är grundare diken, 50-90 centimeter djupa, tillräckliga för att hålla skogen växande och tygla koldioxidutsläppen. Ett alternativ till iståndsättningen av diken i torvskog kan vara askgödsling eller kontinuerlig beståndsvård.
Skyddszonerna värnar om vattenorganismerna
Strandskogarnas förhållanden skiljer sig oftast tydligt från den omgivande skogens. På skyddszoner är det viktigt att måna om dessa särdrag.
Den trädbevuxna zonens bredd väljs utifrån objektet. Saker att beakta är bland annat hur erosionskänslig och sluttande jordmån skogen som angränsar till stranden har.
Minimikravet för skyddszoner är i praktiken angiven av PEFC-certifieringen, i medeltal en tio meter bred skyddszon. Rekommendationerna presenterar också andra alternativ, som kan passa skogsägarens mål bättre.
Före olika skogsvårdsåtgärder lönar det sig för skogsägaren att reda ut på ett hur känsligt område eller jordmån skogsfastigheten ligger. Vattenvården är en helhet som bildas av de vid olika tidpunkter genomförda åtgärderna.
God förvaltning, miljöeffekter och rekreationsvärden ska passas ihop, men ofta är man tvungen att göra val. Skogsvårdsrekommendationerna ger aktuell, på forskning baserad information som kan utnyttjas både för planering och genomföring.
– Rena vattendrag är Finlands rikedom. Det är viktigt att skogsvårdsrekommendationerna uppdaterats utgående från ny forskningsdata, konstaterar specialsakkunnig Antti Leinonen vid jord- och skogsbruksministeriet.
Rekommendationerna för skogsvård är en av jord- och skogsbruksministeriet erbjuden tjänst för det finländska skogsbruket och en del av förverkligandet av den nationella skogsstrategin. Rekommendationerna utarbetas i ett brett samarbete mellan olika aktörer inom skogs-, miljö- och klimatsektorerna.
Arbetet leds av en ledningsgrupp och en styrgrupp, i vilka cirka trettio organisationer är representerade. Tapio koordinerar uppgörandet och underhållandet av rekommendationerna.