Sveriges regering har beslutat om ekonomiskt stöd till sina lantbrukare som en följd av vårens och sommarens extrema torka. Regeringen har presenterat ett åtgärdspaket på drygt 1,2 miljarder svenska kronor, knappa 117 miljoner euro för att framför allt kompensera för foderbrist och inkomstbortfall på grund av årets torka, som tydligen drabbat det mesta av Nordeuropa.
Sveriges landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och även finansminister Magdalena Andersson är måna om att understryka betydelsen av ett samhälle som griper in såväl för jordbruksnäringen som för att säkra landets livsmedelsförsörjning.
Av miljardbeloppet reserveras 400 miljoner kronor, närmare 39 miljoner euro i höstens tilläggsbudget. Det är medel som ska betalas ut senast i december 2018. Pengarna behövs bland annat för att täcka foderkostnader och därigenom undvika nödslakt.
Även indirekt vill regeringen lindra husdjursuppfödarnas situation med en sänkning av de svenska slakteriavgifterna på 60 miljoner kronor, 5,8 miljoner euro. Resten av pengarna används för stödåtgärder under nästa år, som regeringen kommer att föra en dialog med branschen om.
Sverige som ännu kämpar med sina omfattande skogsbränder har visat beredskap att också beakta jordbrukets problem mitt i en svår tid. De 117 miljonerna kommer knappast att täcka de verkliga förlusterna för de svenska bönderna, men det är positivt att politikerna i vårt västra grannland har visat att de kan vara resoluta och fatta beslut när situationen kräver det.
Man kan naturligtvis inte blunda för att det finns ett behov för den sittande regeringen att visa handlingskraft inför det svenska valet i september, som statsministerpartiet socialdemokraterna ser ut att förlora. Det är det parti som både Sven-Erik Bucht och Magdelena Andersson representerar.
I det sammanhanget kan man också spekulera om en eventuell kommande alliansregering tänker gå vidare med krispaketet som sådant. Med tanke på den politik den tidigare alliansregeringen förde mot landets jordbruk, vore det tveksamt, men just nu håller oppositionspartierna på att bjuda över varandra så mycket de vågar. Centerpartiet har till exempel lovat 5,3 miljarder kronor.
Det ser i vilket fall som helst ut som om Sverige har upplevt ett nyvaknande när det gäller attityden till landets egna basnäringar, däribland jordbruket. En av orsakerna är troligtvis arbetet med den livsmedelsstrategi som Sveriges riksdag antog för drygt ett års tid sedan, landets första.
Med strategin ville svenskarna vända den tjugoåriga utveckling som visat på sjunkande livsmedelsproduktion. De svenska politikerna ville ha mer svensk mat, behålla och skapa arbetsplatser och främja en hållbar utveckling.
Det handlar ju inte bara om mer självförsörjning med livsmedel. Det handlar också om att ett lands livsmedelsindustri behöver inhemsk råvara för att hålla sin produktion i gång. När importen av livsmedel griper omkring sig blir följden hastigt att man importerar färdigt förädlade livsmedel i stället för råvaror, i synnerhet i ett högkostnadsland.
I Finland vill vi gärna se att den svenska jordbrukspolitiken innebär en samsyn med oss av en helt annan karaktär än tidigare om den jordbrukspolitik vi försökt föra i det här landet trots våra egna gnällspikar. Det skulle återigen kunna bilda underlag för ett tätare samarbete kring de nordliga intressena i den europeiska jordbrukspolitiken.
Men när det gäller jordbrukets svåra situationen, vad har vi då åstadkommit här? Regeringen har gett bergsrådet Reijo Karhinen i uppdrag att komma med förslag om förbättringar av jordbrukets lönsamhet. Men med exempel från Sverige skulle också vi behöva konkreta åtgärder för att lindra den kris som torkan har föranlett. Att vi får skörda på ekologiska fokusarealer räcker inte långt.