Norrback: Lång väg kvar innan
vargproblematiken är löst

Förra veckan hörde fårproducenten Anders Norrback vargen yla i Övermark. Någon attack – likt den som han råkade ut för 2016 – blev det lyckligtvis inte. I riksdagen fortsätter han lyfta upp vargproblematiken men politiskt är det lång väg kvar till någon form av lösning.

– Vargen väcker känslor och det bildas oftast två läger i för och emot. Därför är vi också så långt ifrån en lösning gällande vargproblematiken. Att så är fallet är synd eftersom ett demokratiskt samhälle annars bygger på kompromisser, säger Anders Norrback.

I över ett år har Anders Norrback i egenskap av fårfarmare och riksdagsledamot för SFP drivit frågan om vargproblematiken. Men precis som i samhället råder också delade meningar om vargen i riksdagen.

– I alla partier finns det ledamöter som förstår problematiken med vargen, men att få tillstånd konkreta förändringar går långsamt, allt för få inser problemets allvar. Men jobbet fortsätter och jag och andra som driver den här frågan eftersträvar ständigt att informera berörda ministrar och ministerier och föra fram våra åsikter. Men det går trögt och som det är nu lovar jag inte några stora vändningar, säger han hemma på terassen vid sitt hem i Övermark där han och hans fru driver Norrbro fårgård.

År 2016 råkade de ut för en vargattack i vilken sju tackor dödades, tre avlivades och en försvann. Förra helgen när familjen åt kvällsmat utomhus hörde de plötsligt vargen yla i närheten av inhägnaden, men denna gång blev det lyckligtvis ingen ny attack.

– Jag åkte snabbt dit, men såg ingen varg. Men fåren uppvisade skyddsbeteende och gick omkring i en cirkel och bräkte. Vi hittade inga spår med rovdjurskontaktpersonen, men det är säkert att vargen hade varit i närheten. Några dagar tidigare hade en observation gjorts i byn, men det är inte säkert att det var just den, berättar han.

Flera attacker

I början av augusti dödade vargar närmare trettio får i Kalajoki. I slutet av juli skedde också en attack i Åboland där åtta får dödades. Och sannolikheten är stor för att det också sker i Österbotten eftersom det i landskapet finns mycket varg.

LF rapporterade i våras om att det i Närpesområdet fanns elva vargar och att antalet kan ha ökat efter våren när nya kullar tillkommit.

– Jag vill inte utrota vargen eller hatar djuret ifråga. Men min starka ståndpunkt är att vargen inte hör hemma i kulturbygd. Det måste bli lättare att få idka stamvårdande jakt på varg på orter med en hög koncentration av varg som exempelvis här i Övermark.

Det är mycket svårt i dagsläget. Som det är nu har Finland enligt artikel 16 i habitatdirektivet undantag och varg har ett svagare skydd i Lappland i renskötselområden där problemindivider får skjutas. Men det gäller enbart Lappland.

För det andra är det mycket svårt att beviljas stamvårdande jakt eftersom vargen enligt Naturresursinstitutet Luke anses utrotningshotad så länge antalet understiger 25 flockar. Trots att det lokalt och regionalt kan finnas stora koncentrationer är det inte möjligt att beviljas licenser för stamvårdande jakt.

– I Finland har vi på nationell nivå bestämt ett visst bestånd av skarv och varg, men problemen som de kan orsaka kan vara väldigt lokala eller regionala. Om vargtrycket blir för högt på en ort ska det vara möjligt att bestämma om stamvårdande jakt regionalt trots att Finland nationellt inte har en tillräckligt stor stam.

Jägarna måste involveras

För att verkligen få vetenskaplig fakta borde också jägarna involveras i beräkningen som görs av Luke. På grund av att det finns en förtroendekris mellan jägarna och berörda myndigheter är inte  siffrorna pålitliga, menar Norrback.

– Tidigare har det inte gjorts gemensamma beräkningar, men i år var jägarna med i beräkningen av vargstammen. Men vi måste få tillförlitligare siffror på antalet vargar för det är stor skillnad om Lukes beräkningar visar att det på ett område finns tre vargar medan jägarna hävdar att det finns betydligt fler. Det här är inte hållbart, säger han.

För det andra måste tolkningen kring när vargen utgör ett hot skärpas.

– Ponera att jag hade jag varit i hagen när vi råkade ut för attacken. Jag skulle inte ha fått skjuta vargen när den anföll fåren utan varit tvungen att ringa till polis och be om tillstånd. Enbart i en situation där vargen hade kommit mot mig hade jag fått skjuta i självförsvar.

– Det här är inte hållbart och en politisk målsättning som jag har är att ändra tolkningen av vad som är ett hot. Rör sig en varg invid en djurhållningsplats så utgör den ett hot. Samma gäller skarven där de drabbade måste bevisa skadan, trots att vetenskapen säger att skarven gör skada. Tolkningarna kring det här varierar inom EU trots att vi har samma regelverk i grunden, säger Norrback.

Norrback ställer sig kritisk till Finlands vargskötselplan som stipulerar att det ska få finnas varg i kulturbygd. Men om det ska vara så måste ortsborna få möjligheter till just stamvårdande jakt lokalt.

– Jag upplever att de som bor i städer och vissa myndigheter inte har en realistisk bild av situationen. Samma gäller också köttdebatten. Många i vårt land har ingen naturlig kontakt med naturen längre och har svårt att leva sig in i situationen och de livsvillkor som finns på landsbygden och inom livsmedelsproduktionen.

Psykiskt tungt leva med hotet

Han tar sina egna erfarenheter som exempel. Att hamna ut för en vargattack mot sina djur är en omvälvande upplevelse som sätter djupa psykiska spår.

– Det är klart att vargylet jag hörde förra veckan väckte många känslor. Det är tungt att som fårproducent leva med att en attack kan ske igen. Det är psykiskt tungt och jag och min fru har bestämt att vi avslutar produktionen om det sker igen.

För det andra lider djurbönder som råkar ut för en vargattack ekonomiskt. Som det är nu är ersättningen inte tillräckligt hög. Enligt Norrback uppgick förlusten av vargattacken till cirka 10.000 euro medan ersättningen landade på 3.500 euro.

– Enhetspriset för ett dödat djur är för lågt och det gäller speciellt för avelsgårdar med dyrbara djur. Det är också stor skillnad på värdet för en tacka som är ett år och eller en som lammat sista gången, förklarar han.

Ersättningen tar inte heller hänsyn till efterföljande effekter.

– Vi förlorade 11 dräktiga tackor, medan resten av flocken aborterade naturligt på grund av attacken. Endast 1 av 30 tackor lammade efter det, så attacken bidrog också till att vi miste 60-70 lamm. Det fick vi ingen ersättning för och inte heller förlorade inkomster i form av direktförsäljning av kött som är vår nisch.

– Ska Finland ha varg i kulturbygd så måste ersättningssystemet fungera. Det är frustrerande att vi som djurbönder ska ta en ekonomisk smäll för att det ska få finnas vargar, som enligt mig hör hemma i Finlands natur men då ska den vara djupt inne i skogarna långt från tätorter, säger Norrback.