Nio motioner har lämnats in till SLC:s centralstyrelse inför förbundskongressen i Österbotten 24-25 juni.
Motionerna riktade till kongressen hittar du tillsammans med övriga kongresshandlingar på slc.fi/kongress2025.
Nedan följer centralstyrelsens svar på respektive motion.
Finansiering av ägovägar och enskilda vägar
En långsiktig planering av underhållet för infrastrukturen, såsom Trafik 12-projektet, är välkommen. Dock behövs en högre finansieringsnivå om man önskar minska på reparationsskulden påtalar Esse lokalavdelning av ÖSP.
I sammanfattningen av utlåtanden till Trafik 12-projektet konstateras följande:
”När det gäller statens finansiering av extern infrastruktur (privatvägar samt stöd för gång- och cykeltrafik) ansågs finansieringsnivåerna även här vara för låga. För båda föreslogs betydande höjningar av stödnivån redan från och med 2026. Särskild oro uttrycktes över försämringen av privatvägarnas skick och behovet av att erkänna deras betydelse både ur näringslivets och försörjningsberedskapens perspektiv.”
Enskilda vägar får i praktiken statligt stöd via två huvudsakliga kanaler:
1. METKA-stöd, riktat till vägar som i huvudsak används för skogstrafik:
- Stöd för restaurering av befintliga vägar: 70 procent stöd under 2025, därefter 50 procent.
- Stöd för nybyggnation av vägar slopades 1.1.2025.
2. NTM-centralerna, som främst stöder vägar med broar eller vägar till fast bosättning. Prioriterade projekt är bland annat:
- Broar och vägtrummor i dåligt skick.
- Trafiksäkerhetskritiska objekt.
- Förbättringar av dränering, bärkraft, väglinjer och kurvor.
- Översvämnings- och tjälskador.
För vanliga projekt är stödprocenten 70 procent fram till slutet av 2025, och för särskilt betydande projekt är det 85 procent. Därefter sjunker nivåerna till 50 procent respektive 75 procent (enligt statsrådets förordning om enskilda vägar 1069/2018).
Väglag spenderar enligt Vägföreningen i Finland omkring 100 miljoner euro årligen på underhåll, inklusive ca 20 miljoner i moms. Statligt stöd via NTM-centralen uppgår till cirka 6,5 miljoner euro och METKA till cirka 7 miljoner euro årligen – det vill säga momsen överstiger stödsummorna.
Kommunerna stöder ofta enskilda vägar antingen genom praktiskt underhåll eller ekonomiska bidrag. För att vara berättigad till stöd måste vägen vara organiserad i ett väglag och vara korrekt registrerad enligt lagen om enskilda vägar (560/2018), § 84.
SLC har i bland annat sitt kommunalvalsprogram betonat kommunernas viktiga roll i att stöda enskilda vägar. Reparationsskulden ökar – både för statliga och enskilda vägar – och nuvarande budgetnivå är otillräcklig.
SLC uppmanar väglag att organisera sig för att säkra stödrättigheter och möjliggöra ett bättre underhåll. SLC uppmanar även kommuner att stöda både underhåll och organisering. Samtidigt bör staten öka sina anslag så att reparationsskulden kan minska.
Motionen nämner stödprocenter. Detta kan tolkas som ett önskemål att en lägre stödprocent (t.ex. under 70 procent) tillämpas för att pengarna ska räcka till fler projekt. Då stödprocenten sjunker nästa år, bör fokus ligga på ökade budgetmedel från staten, men även kommunerna bör sporra till samfinansiering.
Centralstyrelsen föreslår därför för kongressen att SLC arbetar för ökad finansiering och stöd till enskilda vägar.
Momsskyldighet för väglag och dikningssammanslutningar
Enligt mervärdesskattelagen (1501/1993) ska moms betalas på rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland påpekar Esse lokalavdelning av ÖSP. Upprätthållande och underhåll av enskilda vägar via väglag klassificeras dock inte som rörelseverksamhet enligt finsk skattelagstiftning.
Detta innebär att väglag i dagsläget inte kan bli momspliktiga för den del av verksamheten som gäller underhåll av vägen. Momsplikt kan däremot uppstå om ett väglag säljer tjänster till andra väglag. I praktiken innebär detta en situation, där väglaget inte kan dra av moms på de tjänster det köper – trots att många delägare är momspliktiga jord- eller skogsbrukare.
I vissa fall kan det bli mer fördelaktigt för delägarna att själva anlita underhållstjänster och fördela kostnaderna enligt enheter. Detta strider dock mot lagens grundprincip att väglaget är den ansvariga enheten. Situationen uppmuntrar alltså till otydliga administrativa upplägg, vilket är problematiskt.
Väglag spenderar årligen cirka 100 miljoner euro på underhåll, enligt Vägföreningen i Finland. Av detta utgör momsen omkring 20 miljoner euro – vilket är mer än den samlade statliga finansieringen via NTM-centralen (6,5 miljoner euro) och METKA-stöd (7 miljoner euro). Om väglag kunde bli momspliktiga skulle detta kräva att:
- Moms tas ut på vägavgifterna, vilket höjer avgifterna för icke-momspliktiga vägdelägare.
- Moms deklareras och betalas årligen vilket innebär att den administrativa bördan ökar.
- Uppbörden anpassas till att momsen ska betalas samma år, även om avgifterna samlas in mer sällan än årligen.
En årlig vägkostnad på 100 euro + moms (25,5 %) blir 125,5 euro. Om väglaget fakturerar för två år åt gången blir beloppet 251 €.
Redan första året ska 25,50 euro i moms erläggas, trots att bara halva uppbörden använts till det planerade underhållet. Följande år har inte väglaget medel kvar att betala entreprenörens faktura med dess moms. Detta kräver antingen årlig uppbörd eller en större initial avgift.
Skattefriheten för väglag grundar sig på §66 i lagen om enskilda vägar: ”Väglag är befriade från skatt till staten, kommunen och församlingen för inkomst och förmögenhet som tillkommit dem med stöd av denna lag”.
Frågan är om väglag och dikningssammanslutningar kunde bli momspliktiga men fortsatt skattebefriade på andra områden. För vissa väglag kunde detta vara fördelaktigt, men effekten är inte entydig. Frågan kräver en noggrannare helhetsmässiganalys innan SLC kan driva ändringar.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att SLC anser att frågan om momsplikt för väglag och dikessammanslutningar kräver ytterligare utredningar innan ärendet förs vidare.
Novias agrologutbildning
Motionen behandlas gemensamt med motion 9, då båda berör närliggande teman inom utbildningsområdet. ÖSP och Kimitoöns lokalavdelning uttrycker i sina motioner oro över framtiden för den finlandssvenska utbildningen till agrolog och skogsbruksingenjör. Enligt Utbildningsstyrelsens prognoser finns ett tydligt underskott på personer med denna examen, vilket gör behovet av hållbara lösningar akut.
SLC har under en lång tid påtalat de utmaningar som utbildningarna står inför, inte minst på grund av lågt elevunderlag. För att stärka undervisningen inom husdjurssektorn har SLC, tillsammans med andra aktörer, finansierat en lektorstjänst i husdjurslära.
Därtill har SLC aktivt uppmuntrat personer – särskilt i Österbotten – att delta i den flerformsutbildning som erbjuds i regionen. Denna utbildningsform har fått god respons från studerande och visar på ett uppdämt behov av möjligheten att avlägga examen på svenska.
För närvarande pågår en utredning under ledning av Kaj Suomela, där alternativa placeringsorter för utbildningarna kartläggs. SLC har länge framhållit att den nuvarande placeringsorten har utmaningar vad gäller tillgänglighet, samarbete med näringen och studentrekrytering.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att SLC deltar aktivt i det program som yrkeshögskolan Novia presenterat för att stärka utbildningarnas kvalitet och återskapa förtroendet bland studerande.
SLC har framfört motionsställarnas önskemål om att Vasa ska ingå som ett alternativ i Suomelas pågående utredning om lämplig placeringsort för utbildningarna.
Avlägsnande av föråldrade flygerkorreobservationer
Observationer av arter kan registreras av såväl myndigheter som frivilliga inventerare, och tillgängliggörs i den öppna portalen Laji.fi. Observationer raderas inte automatiskt, utan finns kvar även om det aktuella området inte längre uppfyller kraven för arten, exempelvis flygekorre, att leva där. Äldre observationer är visserligen värdefulla ur ett historiskt perspektiv, men kan samtidigt orsaka osäkerhet vid skogsbruksåtgärder påpekar Karleby lokalavdelning av ÖSP i en motion.
Det är anmärkningsvärt att det ofta är svårt att fastställa när en observation blivit föråldrad, särskilt om livsmiljön inte genomgått någon tydlig förändring. Många observationer bygger på engångsinventeringar snarare än kontinuerlig övervakning. I praktiken rapporteras ofta först i samband med en planerad avverkning att arten inte längre förekommer i området.
Naturvårdslagen § 78 slår fast att: ”Föröknings- eller rastplatser för individer av djurarter som kräver strikt skydd får inte förstöras eller försämras”. Detta innebär att ett område där flygekorre tidigare förekommit kan omfattas av skydd, även om arten inte längre observeras där, förutsatt att habitatet fortfarande anses lämpligt. Därmed kan gamla observationer i praktiken fortsätta begränsa skogsbruksåtgärder.
Enbart en automatisk gallring baserat på observationens ålder är därför inte möjlig. Frågan om hur observationer ska hanteras när habitatet uppenbart inte längre är lämpat, bör diskuteras vidare. Sådana fall kräver sannolikt alltid fältbesök för att säkerställa att skyddsvärdet inte längre föreligger.
Vid planerade avverkningar på områden där flygekorre tidigare påträffats bör det finnas en plan för hur arten och dess livsmiljö beaktas. Det bör också dokumenteras om arten inte längre kräver särskilda åtgärder.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att SLC arbetar för att observationer av flygekorre och andra fridlysta arter hålls uppdaterade och att observationernas tillförlitlighet dokumenteras.
SLC ska också arbeta för att det undersöks vilka möjligheter som finns att ta bort observationer där det tydligt saknas grund för begränsande åtgärder, så att dessa inte skapar onödig administrativ börda.
Kontrollerad jakt på vitkindad gås
SLC delar SLC Nylands oro över den mycket allvarliga situation som vitkindad gås utgör för jordbruket. Förbundet har aktivt arbetat för att påverka lagstiftning och myndighetslinjer, och kommer att fortsätta detta arbete.
Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering tydliggör målsättningen att "onödiga jaktbegränsningar i fråga om livskraftiga arter, såsom storskarv och vitkindad gås, slopas och arterna överförs till att omfattas av jaktlagen”.
Regeringen har även som mål att påverka EU:s fågeldirektiv och Bernkonventionen för att ta bort dessa arter från listorna över strikt skyddade arter, samt att säkerställa rättvisa ersättningar till drabbade näringsidkare.
En särskild arbetsgrupp för vitkindad gås och storskarv tillsattes av Jord- och skogsbruksministeriet i maj 2024. Arbetsgruppen arbetar för att ta fram ett lagförslag för att överföra arterna till jaktlagen samt påverka EU:s fågeldirektiv och Bernkonventionen. Mandatperioden har nyligen förlängts till augusti 2025 för att stärka Finlands internationella påverkansstrategi.
Under det senaste året har Finland intensifierat sitt påverkansarbete kring vitkindade gäss och storskarv. Den 9 juni 2024 skickades en formell skrivelse till EU-kommissionen med förslag om att lätta på skyddet för arterna. Kommissionen svarade i juli och hänvisade till befintliga nationella undantagsmöjligheter, utan avsikt att ändra fågeldirektivet.
Finlands Högsta förvaltningsdomstol (KHO) kräver i dagsläget att alternativa metoder som drönare, ljudkanoner eller laser testats och visats otillräckliga, innan skyddsjakt kan beviljas. Den finländska rättstillämpningen gör det därmed svårt att agera i praktiken och därav behovet av en strukturell ändring i fågeldirektivet.
I mars 2025 fastställde Finland sin officiella ståndpunkt i en E-skrivelse, där man föreslår att arterna flyttas från fågeldirektivets bilaga I (strikt skyddade arter) till bilaga II/A eller II/B, och i fallet vitkindad gås även från bilaga II i Bernkonventionen.
SLC har aktivt deltagit i påverkansarbetet genom att ha lämna in utlåtanden till både Miljöministeriet (14.3.2025) och riksdagens miljöutskott (4.4.2025) angående E-skrivelsen. Miljöutskottet (9.5) och jord- och skogsbruksutskottet (16.5) har ställt sig bakom E-skrivelsen. Det är ännu oklart om skrivelsen redan har överlämnats till kommissionen.
Processen för att få till stånd en ändring på EU nivå är dock långsam och räcker troligen flera år, eftersom det kräver godkännande av både EU-kommissionen och Europaparlamentet. Därför anser SLC att en ändring även på nationell nivå är av vikt och att övriga åtgärder än jakt ses som otillräckliga för en hållbar förvaltning av populationen av vitkindade gäss.
Mot denna bakgrund måste SLC arbeta för att andra åtgärder än jakt inte ska ses som tillräckliga, samt att en strukturell förändring av regelverken genomförs både nationellt och på EU-nivå.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att:
- SLC fortsätter att aktivt följa och påverka förutsättningarna för kontrollerad jakt på vitkindade gäss, samt lyfter vikten av att ersättningen för skador orsakade av gässen bör bibehållas på en god nivå även vid möjliga lagändringar nationellt och i EU.
- SLC verkar för att de vitkindade gässen flyttas till bilaga II i fågeldirektivet och från bilaga II i Bernkonventionen.
- SLC fortsätter uppmana till parallella ändringar nationellt, för att nuvarande undantagsregler på ett bättre sätt skall kunna tillämpas. Nya forskningsdata bör användas för att visa att andra åtgärder än jakt är otillräckliga.
- SLC lyfter fram vikten av forskning kring gässens beteende, så att man bättre kunde styra gässen till områden där de inte gör skada på vall- eller spannmålsgrödor.
- SLC understödjer lokala initiativ och pilotprojekt för jaktbaserad skrämsel i särskilt drabbade områden.
- SLC betonar vikten av att man samlar in och presenterar dokumenterade exempel och ekonomiska kalkyler på de skador vitkindade gäss orsakar jordbruket.
Smidigare godkännande av växtskyddsmedel i Finland
SLC Nyland lyfter fram flera relevanta och välgrundade förslag för att underlätta godkännandet av växtskyddsmedel i Finland. Centralstyrelsen delar SLC Nylands oro och kommer att beakta motionens yrkanden i det löpande arbetet. Bland annat planeras ett möte med jord- och skogsbruksministeriets kanslichef Pekka Pesonen under hösten 2025.
Situationen kring godkännandet av växtskyddsmedel – särskilt för specialgrödor – är mycket utmanande. Behandlingstiden vid Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) kan uppgå till fem år, trots att lagen föreskriver en behandlingstid på 120 dagar.
Den 17 maj 2024 lämnade Växtskyddsmedelsindustrin r.f. in ett klagomål till riksdagens justitieombudsman. I april 2025 svarade kansliet att ärendet fortfarande är under behandling, utan att ange en tidpunkt för avgörande. Riksdagsledamot Christoffer Ingo har också uppmärksammat frågan genom ett skriftligt spörsmål till regeringen.
Det är uppenbart att det finns brister i hanteringen av ansökningarna hos Tukes. Förseningar har bland annat kopplats till personalförändringar, pensionsavgångar och sparkrav.
Producentledet har länge efterlyst att finländska myndigheter ska kunna godta utvärderingar av växtskyddsmedel från övriga nordiska länder – något som dock hittills inte fått gehör. Ett förslag är att myndigheterna också kunde införa prioriteringsordning vid behandlingen, baserat på preparatens betydelse.
Producentorganisationerna har visat beredskap att delta i exempelvis resthalts undersökningar som förutsättning för godkännande. De långa behandlingstiderna minskar dock industrins intresse att ansöka – varje ansökan kostar 50.000-100.000 euro. Samtidigt är godkännandet av aktiva substanser på EU-nivå en flaskhals, då processen även där är långsam.
SLC bevakar dessa frågor i jord- och skogsbruksministeriets delegation för växtskyddsmedel, där organisationen representeras av ombudsman Rikard Korkman. Sedan många år förs också årliga diskussioner mellan producenter, rådgivare, Tukes och JSM om tillgången på växtskyddsmedel för frukt och grönsaker. Detta samarbete har gett viktiga resultat.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att:
- SLC fortsätter att i det löpande arbetet aktivt verka för att underlätta godkännandet av växtskyddsmedel i Finland och stöder yrkandena i motionen.
- SLC kommer att framföra yrkandena i motionen till Jord- och skogsbruksministeriet och Tukes.
- SLC kommer att vara i kontakt med ansvariga ministerier om Tukes resultatstyrning och hur näringens åsikter och förväntningar bättre kunde synas i myndighetens arbete.
Förenklingar inom jordbrukets regelverk
ÅPF lyfter i sin motion fram behovet av att se över och förenkla regelverket som styr jordbruks- och växthusverksamheten. Den nuvarande regeringen har i sitt program slagit fast målsättningen att minska byråkratin inom dessa sektorer.
Inför beredningen av den nuvarande programperioden tillsatte jord- och skogsbruksministeriet en särskild arbetsgrupp, som presenterade en omfattande lista över områden där förenklingar kunde göras. Flera av dessa förslag beaktades i utformningen av Finlands nuvarande nationella CAP-plan.
SLC anser att en liknande utredning bör göras även inför nästa programperiod. Den bör tjäna som grund för den kommande nationella CAP-planen, så att konkreta regelförenklingar kan införas på ett systematiskt och ändamålsenligt sätt.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att SLC framför till jord- och skogsbruksministeriet att en kartläggning bör göras av vilka lagar, förordningar och regler som kan förenklas, och att dessa förenklingsåtgärder bör verkställas så snabbt som möjligt.
Kostnader för stora dikningsprojekt
Enligt vattenlagen (kapitel 5, 19 §) ska kostnader för samfälld dikning i regel fördelas mellan nyttotagarna i proportion till den nytta de får. Om inte annat överenskommits tillämpas i praktiken ofta den s.k. ”kaksijyvä-menetelmä”, som beaktar både markens klassificering och graden av torrläggning.
Den verkliga nyttan är dock svår att mäta exakt, påpekar ÖSP i en motion till kongressen, eftersom den påverkas av faktorer som topografi, avstånd och markanvändning.
I och med att den statliga finansieringen för dikningsprojekt har minskat, har behovet av en rättvis kostnadsfördelning blivit ännu mer angelägen.
Centralstyrelsen föreslår för kongressen att SLC arbetar för att den statliga finansieringen av större dikningsprojekt öka samt att SLC arbetar för en rättvisare kostnadsfördelning mellan samtliga nyttotagare, så att jordbruksfastigheterna inte oskäligt belastas.