I somras stod 31-åriga mjölkbonden Jorrit Postma i Longerhouw, Friesland i Nederländerna inför ett vägval. Före nyår måste han besluta om han minskar sin mjölkbesättning eller skaffar dyra fosforkvoter.
Det senare förutsätter att han måste låna över en miljon euro, som banken vill ha tillbaka efter fem år. Att minska besättningen så att han har tillräckligt med fosforkvoter betyder å andra sidan att inkomsterna minskar och han får svårare att betala tillbaka sitt nuvarande lån på sammanlagt 1,5 miljoner euro.
Det är de nederländska begränsningarna av fosforspridning som sätter käppar i hjulet för hans framtid. Att begränsningarna aviserades just efter att EU slopade mjölkkvoterna 2015 har gjort att de nederländska bönderna kallar dem för dolda mjölkkvoter.
– Politikerna har kommit med halva löften om lättnader för unga bönder, men beslutsprocessen är långsam, det är inte något jag kan vänta på, säger Jorrit.
– Vad ska jag göra? Jag har velat bli bonde sen jag var en liten pojke och för tio år sedan fick jag chansen, men nu har jag råkat i knipa.
Jorrit har studerat i två år för en master degree i business management. Han har hård koll på gårdens ekonomi, och han vet alltför väl att han inte kan hålla på i längden med en verksamhet som inte bär sig.
Det är numera drygt tio år sedan Jorrit tog över gården efter att hans farbror avled i en olycka. Han hade först tänkt sig att han skulle utvidga i sin egen takt, men eftersom EU varslade att mjölkkvoterna skulle slopas 2015 beslöt han att ta chansen och satsa på en ny ladugård.
Det blev ett lån på en miljon euro och en modern ladugård med plats för 200 mjölkande kor och tre robotar. Dessutom har han ännu en halv miljon att återbetala till släkten för övertagandet av gården.
Nu var Jorrit inte den enda som beslöt att investera inför slopandet av mjölkkvoterna, det blev något av en rusning. Regeringen befarade att mjölksektorn skulle växa i snabb takt.
Tillbaka till 2015 eller köpa dyra kvoter?
Nederländerna införde en referens, som betyder att gårdens besättning 2 juli 2015 är utgångspunkten. Det är möjligt att utvidga, men det förutsätter att man skaffar sig fosforkvoter.
Officiellt är orsaken att begränsa produktion och spridning av fosfor, men inom bondekretsar i Nederländerna talar man mycket envist om fosfatregleringen som den dolda mjölkkvoten.
Innan planerna blev allmänt kända var Jorrit Postma mitt inne i sitt byggprojekt.
– Jag har fosforkvoter på 5.000 kilo, vilket räcker för lite på 110 kor i medeltal. Nu har jag 160 kor i ladugården. Det betyder att jag är i ett akut behov av mer fosforkvoter för mjölkkorna på sammanlagt cirka 2.250 kilo. Men jag skulle egentligen behöva ha upp till 200 kor i ladugården, där finns ännu outnyttjad kapacitet. Det förutsätter alltså en kvot på sammanlagt 9.000 kilo. Därtill kommer 65 ungdjur som jag sköter på en annan gård i närheten, och som medför ett behöv på ytterligare 1.600 kilo sammanlagt.
– För tillfället ligger priset för en sådan mängd på närmare 1,3 miljoner euro. På banken har de sagt att de nog kan bevilja lånet men det ska vara återbetalt efter fem år. Banken har satt den här tidsgränsen eftersom regeringen inte har sagt något om hur länge fosfatregleringarna ska vara i kraft. Banken tar inga risker. Ett dilemma är att gårdarna inte får bli för stora enligt våra beslutsfattare, men de stora är de enda som klarar sig.
Både Jorrit och hustru Frederika kompletterar redan nu med arbete utanför gården.
Köpa, strypa, sälja eller …?
Senast den första januari ska produktionen i vilket fall som helst vara i balans enligt fosfatreglerna. Ska Jorrit då köpa kvoter eller begränsa produktionen, sälja eller finns det andra alternativ?
– Varje ko ger en inkomst på cirka 3.500 euro årligen, berättar han. Av den summan betalar jag redan lån och om jag lånar det som behövs för att utvidga produktionen måste jag räkna med att det går 2.000 euro per ko årligen för räntor och amorteringar.
Nämnas kan att räntan han står för är två procent i dagens läge.
– Kvar finns alltså 1.500 euro, och när jag räknar med foderkostnaderna blir avkastningen 300 euro per ko. Det räcker inte, konstaterar han.
Den sammanlagda åkerarealen är femtio hektar, allt är vall (markpriset ligger i övrigt kring 60.000 euro per hektar).
– Jag måste alltså komplettera med foder, som jag köper av andra.
I motsats till många andra använder han inte majs i utfodringen.
EU:s grundstöd blir 160 euro per hektar och år, alltså 8.000 euro.
Drabbar de unga hårdast
Det finns kring 800 bönder i Nederländerna som är i en knipa av motsvarande slag som Jorrit.
– Vi försöker stöda varandra i den här situationen.
Man räknar i dag med att många gårdar slutar helt, delvis på grund av fosfatregleringen men också på grund av sommarens torka som lett till foderbrist och stora förluster för gårdarna.
– Situationen drabbar särskilt unga jordbrukare som har lånat pengar för att satsa, säger Jorrit.
Han har också funderat på alternativet att lägga ut driften eller så bara mjölkproduktionen och fortsätta odla marken som deltidsjordbrukare.
– Det skulle ge mej en möjlighet att skjuta på det slutgiltiga beslutet och helt enkelt se vad som händer.
Den övriga tiden kunde han fylla ut med sitt andra jobb som lantbruksrådgivare.
Under tiden mal de politiska kvarnarna, men det är inte säkert att det leder till någon lättnad: Det finns också jordbrukare som backar upp fosforkvoten eller som anser man ska ligga lågt kring den för att kunna fortsätta producera kväve över EU:s medeltal.
